ÅSIKT

Upp till kamp mot... vadå?

Arbetarlitteratur 1: MAJA LUNDGREN undrar vart själva litteraturen tog vägen

1 av 5
Niemi.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det smattrar lite som i en glad journalfilm i Lars Furulands och Johan Svedjedals bok Svensk arbetarlitteratur. Det handlar om ett ärorikt framsteg, en historia att vara stolt över, "ett av Sveriges originella bidrag till världslitteraturen".

Från kampdikten på 1880-talet utvecklades arbetardikten till bred litterär strömning, som nu - efter en tillfällig svacka under det obegripliga 80-talet - har tagit täten igen med namn som Kjell Johansson, Majgull Axelsson, Torbjörn Flygt, Göran Greider, Tony Samuelsson, Aino Trosell och Mikael Niemi.

Även om definitionen av arbetarlitteratur är bred - "arbetardiktningen är svår att bestämma och avgränsa", skriver Furuland - så finns det i alla fall en tydligt avgränsad fiende i den här boken. Det är varken Staten eller Kapitalet. De kommer lindrigt undan. Fienden är - fortfarande - det litterära 80-talet. Ett decennium som Furuland inte bemöter i detalj (avfärdandet är svepande utan några namns eller böckers nämnande). Men marknadsliberalism och "esteticism" sägs hänga ihop som ler och långhalm. Det finns en outtalad obegriplighetsdiskussion under ytan, och det handlar nog til syvende og sidst om en konservativ litteratursyn, där det som är för svårt hamnar utanför den litterära Saltsjöbadsandan.

Men om man godtar idén att arbetarlitteraturen har återtagit förlorad mark, så får man hoppas att den marken förvaltas väl. Att det allmänna pseudotoleranta mediebrus där det är så gott som omöjligt att urskilja vad som är vad - vad som är kvalitet och vad inte, vad som är radikalitet och vad som är konformism - att detta postmoderna brus ersätts av tydlighet.

Handboken består främst av en rad författarbiografier. Martin Koch, Gustav Hedenvind, Maj Hirdman, Ivar Lo, Moa Martinson, Vilhelm Moberg, Lars Ahlin, Per Anders Fogelström. Jag tror att den fungerar som hederlig referenslitteratur. Behållningen är att man får tips om en rad författare som har stått sig över tid. Både de självklara kolosserna och mindre kända författare, som till exempel Rudolf Värnlund och Molly Johnsson.

Men det är för lågt i tak vad gäller analyserna av litteraturen. Det är det sociologiska och biografiska perspektivet som är huvudsaken, och det blir för snävt. Dan Andersson ryms inte i det kapitel som ägnas honom. Yvige Artur Lundkvist ser man knappt den buskiga stortån av. Litteraturen blir inte riktigt gjord rättvisa. Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink kallas "argsint men ändå humoristisk".

Ibland är det dumt att märka ord, men ibland måste man. Lagom vrede är tydligen bäst, och kvinnors vrede beskrivs på ett annat sätt. Sara Lidman blir synnerligen nerskruvad. Det lilla utrymme som ägnas reportageboken Gruva från 1968 upptas till större delen av LO:s kritik mot att den "förvärrade konflikten i Kiruna". Inga citat ur Gruva och inte ett ord av Lidman.

Definitionen av arbetarlitteratur blir vagare ju längre fram i tiden man kommer. "Samhälle och arbetsliv har nu radikalt förändrats och definitionerna kan därför inte längre stanna i arbetarlitteraturens utgångsläge, inom gränserna för kroppsarbete i gammaldags mening. Med tanke på senare perioder bör ramen för termen arbetarlitteratur vidgas vad gäller socialt ursprung, miljöer och motiv, så att servicefunktioner och basarbeten inom transporter och kontorsarbete inkluderas".

Visst, IT-branschen kan vara en grottekvarn för medelklassens barn. Musarm, kravbrev från CSN, stress. Definitionen av arbetardikten är tudelad: en gäller dåtiden, en annan mer luddig gäller nutiden. Så kan det få vara.

Mina tyngsta bekymmer med boken, för jag har haft stora bekymmer med boken, har att göra med att jag många gånger uppfattar perspektivet som byråkratiskt, snudd på förmyndaraktigt. "Som ännu ett exempel på Moas socialpsykologiska tillförlitlighet i självbiografiska skildringar av sitt yngre jag kan man peka på att hennes fackliga och politiska aktiviteter och kurage bestyrks i de protokoll (1922-24) från Sorunda lokala samorganisation av Sveriges arbetares centralorganisation (SAC) som råkat bli bevarade".

Det är gulligt att peka på protokollet och bestyrka kuraget, det är gammaldags sosse på det ljuvliga vis som en cynisk nostalgiker en gång döpte till "DDR-Sverige". Men ändå: varför måste just Moa Martinsons socialpsykologiska tillförlitlighet kontrolleras? Smäller ett anonymt protokoll högre än litteraturen? Ja, det är just det det gör i den här boken. Här diskuteras egentligen inte litteratur särskilt mycket.

Jonas Hassen Khemiri är nog ärligt talat inte någon arbetardiktare. Mot slutet av boken kommer den obligatoriska bugningen åt "invandrarförfattarna". Tio rader om några helt olika författare. En vanlig prokrustesbädd.

Furuland hävdar att litteraturen inte bara ska kritisera omänskliga villkor och blottlägga förtryck, utan helst också vara uppbygglig och "lyfta fram till vår beskådan det meningsfulla arbetet". Jag tror att det är ökat klassmedvetande och stolthet över arbetet som avses. Som litteraturideal är det konservativt.

Var är Olle Sahlström? LO-ombudsmannen och författaren till Den röde patriarken, Don Emelios badkar med flera böcker. Hans plats borde vara självklar. Boken ges ut i samband med LO:s hundraårsjubileum. Det är en festskrift. Sahlström har skrivit intressanta böcker med schvung som borde diskuteras eller åtminstone nämnas i handboken.

Litteratur - sociologi

Maja Lundgren ([email protected])