ÅSIKT

Problematiskt begrepp

Arbetarlitteratur 2: GUNDER ANDERSSON frågar vad det blev av de nya författarna

1 av 4
Dagerman.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Begreppet "arbetarlitteratur" har alltid varit problematiskt och är det inte mindre i dag. Det har levt vidare, vilande på storheter från 30-talet och har sin årliga parentation till begreppets ära i samband med Ivar Lo-prisutdelningarna den 23 februari, författarens födelsedag.

Tony Samuelsson, som fick Fackföreningsrörelsens Ivar Lo-pris i fjol, försöker i en essäbok med den obegripliga titeln Arbetarklassens bästa partytricks foga in begreppet på dagens litterära karta och nyansera begreppet utifrån en ny tid.

Han lyckas rätt väl, trots en viss mångordighet som ibland vetter åt bedyrandet: detta är viktigt, detta är aktuellt, rent av tidlöst. Och utgångspunkten: klassamhället finns, precis som förr, klyftan mellan hög och låg är större än på länge, samtidigt som samhället ser annorlunda ut.

I tjänste- och servicesamhället har inte begreppet "arbetare" samma bäring som förr även om klassamhället är en realitet. Det gör att begreppet "arbetarlitteratur" kan kännas musealt. Begreppet har fått en tråkighetsstämpel, kommit att bli synonymt med "arbetsplatslitteratur", grå och trist realism, naturalistisk beskrivning av olika arbetsprocesser och liknande.

Det är en oacceptabel vantolkning av begreppet. Vad det rör sig om är helt enkelt berättelser om människor i en viss samhällsklass, den i hierarkin lägst stående. Tematiken, miljöerna, allting blir som en naturnödvändighet annorlunda än texter skrivna av folk som fötts med guldsked i munnen.

Tony Samuelssons redovisning av arbetarlitteraturens tradition är fragmentarisk och minst sagt nyckfull. Kvinnliga författarskap (som Stina Aronsson och Kerstin Ekman) har glömts bort, utom dem som framträdde på 90-talet. Fast Ann-Charlotte Alverfors slog faktiskt igenom på 70-talet, liksom för övrigt Anna Westberg, även hon sorgligt försummad.

Samtidigt visar Tony Samuelsson att de nya "sociala skildrarna" ( Ivar Los uttryck) inte bara finns, de har blivit fler det senaste decenniet. Uppåt halvdussinet av dem har invandrarbakgrund. Han räknar upp ett antal namn - men mer blir det inte. Det hade funnits skäl att gå i närkamp med deras verk, åtminstone referera dem, peka på i vad mån de står för något nytt. Det hade varit en pionjärgärning, nu blir representanterna för denna trend mest fotnoter i marginalen.

Intressantast är Samuelsson när han går i clinch med enskilda författarskap: Ivar Lo, Fridegård, Birgitta Trotzig, Eva-Lena Neiman, Kurt Salomonson, för att nämna några. Och inte minst två gamla skolkamrater som ideologiskt gick åt diametralt olika håll: Stig Dagerman och Per Olof Sundman. Syndikalisten och nazisten.

Sundmans författarskap är intressant som ett uttryck för både individuell och samhällelig förträngning. Det framställdes som en sensation när hans nazistiska förflutna avslöjades i Arbetaren på 90-talet. Sanningen är ju att det var känt av en stor del av det så kallade kulturbärande skiktet. Själv hörde jag berättas om det redan 1974. Men det offentliga Sverige valde att tiga, precis som det tegs om olika professorers, läkares, riksdagsmäns och till och med regeringsmedlemmars nazistiska bakgrund. Sverige gjorde aldrig upp med sitt förflutna, och har inte gjort det än.

Tony Samuelsson gör många träffande iakttagelser när det gäller de dolda djupen i Sundmans "isbergsprosa", där så mycket sades i det outsagda. Om detta betingades av den hemlighet han bar på, och som inte var någon hemlighet, däri kan man bara spekulera.

Stig Dagerman brukar av tradition inte räknas till arbetarförfattarna, vilket är en orimlig insnävning av begreppet. Jag tippar att det har med ångesten att göra. En arbetarförfattare ska inte syssla med ångest. Men hans roman Bränt barn från 1948 slår det mesta i genren uppväxtskildring i arbetarmiljö. Samuelsson blottlägger övertygande de olika skikten i den tonårige Bengts psyke, med latent fascistiska böjelser som de minst tilltalande.

Överhuvudtaget syns mig Samuelsson mer inkännande i det dagermanska livsdramat än både Olof Lagercrantz - jag tippar att det har med klassbakgrund att göra - och Karl Vennberg, som någonstans skrev att det var syndikalismens frihetsideal som tog död på honom. Det tror jag inte för ett ögonblick. Däremot tror jag Tony Samuelsson är på rätt spår när han beskriver klassvandrarens kamp med sig själv, när succén samtidigt betydde att bottnen gick ur hans liv, fotfästet i en proletär mylla försvann och han likt en ballong steg mot skyn och sprack i en allt tunnare luft.

Det var skolmannen Richard Steffen som på 20-talet myntade ordet "proletärförfattare", senare varierat med "arbetarförfattare". Därmed uppstod en skola som paradoxalt nog överlevt alla litterära konjunkturer och samhällsförändringar. Eller har den det? Det är vad diskussionen handlar om. Tony Samuelssons essäbok är en bra inkörsport till den diskussionen.

Essäer

Gunder Andersson ([email protected])

ARTIKELN HANDLAR OM