ÅSIKT

Hur kul är det här?

PELLE ANDERSSON på spaning efter det skratt som flytt

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
1 av 7 | Foto: sedat
Per-Eric Söder.
KULTUR

Fredrik Nyberg, Johan Jönsson, Sonja Åkesson (nytt spännande urval), Eva Sjödin, Ann Jäderlund, Elisabeth Rynell, Helene Rådberg, Thomas Tidholm, Kristina Lugn (samlade snitsiga dikter), Johan Nordbeck, Johannes Heldén och Per Eric Söder (efterlängtad återkomst!)

Så kan vårens poesiutgivning beskrivas. Den kan också sammanfattas med ett ord: storartad. Både för dess bredd, men också för att några av författarna här ovan har gett ut några riktiga stänkare till böcker - speciellt tänker jag på Rådberg och Rynell.

Men en nöjd kritiker är en död kritiker. Därför ger jag mig själv ett svårt uppdrag: Hitta humorn!

Jag läser om allihop, samt ett gäng udda, men ganska fina, diktsamlingar från små förlag, för att hitta flatgarv, kompisskratt, något ogarderat som får mina mungipor att rycka.

Rolf Knutsson, Niklas Erixon, Erik Bergqvist, Johanna Ulfsdotter Nilsson, Tobias Eng, Joakim Granlund, tar jag mig igenom utan minsta ryckning, men så... Solja Krapu. Som den stå-upp-poet hon är så finns en, tyvärr nästan övertydlig, vilja att vara rolig: "Jag hoppas att du förlåter mig /och har överseende / och inte tolkar det som att jag kommer att utgöra ett problem / genom att alltid vara tillgänglig" skriver hon om stress som blivit status.

Problemet är att dikten inte riktigt bottnar. Texterna tar mycket plats, utan att tanken gör det. Jag tror hon hade vunnit på att strama upp, prosafiera och ge utrymme för de poänger hon har - nu drunknar Det började så oskyldigt med diskbänken (Alfabeta) i sitt eget kåserispråk. Men jag skrattar till flera gånger.

Per Lindberg återkommer efter elva års tystnad. Det gör han rätt i. Jag asgarvar mig inte genom Måndagsdikterna (Bonniers), men den milda ironin är skickligt utförd. Kanske skulle han (språk) och Krapu (idé) tillsammans kunna skriva en riktigt skojig bok. Men förmodligen klarar sig Lindberg bäst själv: "Varje kväll går jag och lägger mig / utan att riktigt förstå vad det är som ska hända." Det nedhållna, lätt ironiska, ger effekter.

Jag försöker med Akram Monfared Aryas Himlen har inga gränser, spanjorerna Paolo Ruffilli och Pere Gimferrer och upptäcker att även utomlands är poesin ett tillhåll för de tråkiga.

När skrattade jag senast? Tar fram Anna Hallbergs På era platser från -04 och på måfå en av Ulf Karl Olov Nilsson, Stammar (2002). De har, i första hand, kul med språket och det blir kul för läsaren. Varför? Förmodligen för att ljudlikheter, språkliga misstag, obegripligheter, rim är sådant de flesta sysslar med (även vardagsvis): du och jag, Solja, Ulf, Per och Fredrik, Anna, Kristina och Sonja.

De två sistnämnda är omöjliga att gå förbi.

"Hon som lärt mig se. Rakt in i det jävla svarta hålet." Skriver Jenny Tunedal i förordet till sitt urval Sonja Åkesson-dikter Vara vit mans slav och helt andra dikter, en titel där betoningen bör ligga på helt. Tunedal lyckas skifta fokus, göra Åkesson både bredare och viktigare - kul och avantgarde!

Kristina Lugn använder många av Åkessons strategier genom hela sitt författarskap, precis som Lina Ekdahl, Bodil Malmsten, Anna Hallberg, Lars Mikael Raatamaa, Ulf Karl Olov Nilsson med flera... den samtida poesin använder 60- och 70-talens nyheter.

Det mest spännande med den yngre poesin är att den lever i detta gränsland - att den vågar låna, hitta på och gå vidare. Storartad som sagt, men alltför få lockar till skratt, men kanske är det bara ett tecken på "människans utsatthet" som det brukar heta i Nobelprismotiveringarna.

Utsattheten tål dock att skrattas åt. Se bara på Ida Lindes fotbollsfunderingar i en av vårens mer spännande poesidebuter, Maskinflickans testamente:

"Finalens nittio minuter plus tillägg

är inget annat än väntan på döden."

Sonja eller Kristina hade inte kunnat säga det bättre själva.

Pelle Andersson