ÅSIKT

Samma bråk då som nu

MAGNUS WILLIAM-OLSSON läser om en 2300 år gammal kamp mellan fakta och fiktion

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
1 av 2 | Foto: HENRY LUNDHOLM
Anders Cullhed.
KULTUR

Det västerländska förnuftet och dess banerförare filosoferna föddes i en långvarig kamp med dikten och diktarna, om själva sanningen. Diktens röst i denna kamp är väl inte helt lätt att upptäcka så här två, tretusen år senare, i synnerhet som den långa tider helt berövats sina sanningsanspråk av den segerrika filosofin. Men hos en diktare som den stora körlyrikern Pindaros (518-438 f Kr) brukar filologer och kritiker ibland utläsa andra anspråk på sanning än de vi möter i det filosofiska förnuftets urkunder. Det handlar snarare om dikten som händelse än dikten som föremål. Och det är anspråk som levt vidare, mer eller mindre synliga, under det att den västerländska kunskapsteorin spann sina allt finmaskigare nät kring mäktiga begrepp som verklighet, fiktion och efterbildning. De begrepp som fortfarande styr vårt sätt att förstå och värdera litteraturen.

Trots att den historia han skriver har ett par tusen år på nacken är det alltså en ännu giltig, för att inte säga akut problematik Anders Cullhed ger sig i kast med i sin nya, oerhört ambitiösa studie i senantikens litteratur, Kreousas skugga.

Cullhed har i sitt forskarliv långsamt men säkert arbetat sig bakåt från den poetiska modernismen till barocken, medeltiden och nu alltså hamnat i antiken. Det är en lika ovanlig som fruktbar bildningsgång. Olikt flertalet forskare i äldre litteratur bär hans borrkärnor alltid med sig ett avgörande skikt av helt nutida poetik - frågeställningarna har alltid en aktuell prägel. I hans stora bok Diktens tidsrymd (1995) fick den spanske barockskalden Fransisco de Quevedos sätt att skriva ögonblicket och begäret en belysning som också kastade en skarp ljuskägla rakt på vår egen tids poetiska avantgarde. Och nu ställer han alltså vår "doku"- och "faction"-estetik inför dess urberättelse, den om verklighet och fiktion vid den tidpunkt då kristendomens sanningsbegrepp våldsamt kolliderade med den tynande antikens.

Kristendomen förde i sin barndom ett tvåfrontskrig. Å ena sidan försvarade den sig mot monoteismens kritik av den underliga treenighetsdogmen. Hur kunde Kristus vara både gud och människa och likväl vara en och hel? Å andra sidan försvarade den sig mot de många hedningar som såg Bibeln som en samling mytiska berättelser bland andra. Båda dessa strider är avgörande för förståelsen av varför just fiktionen blev en så het potatis i kristendomens barndom. Förhållandet mellan Kristi kroppsliga och Kristi himmelska gestalt liknar ju farligt mycket det mellan bild och avbildat, tecken och betecknat. Och hur man än värderar bibelns böcker, så rör det sig ju likväl om språkliga skapelser, misstänkt lika de dikter av Homeros, Hesiodos och Vergilius som greker och romare uppövat en sådan förfining i att tolka och utlägga.

Ett viktigt utlopp för denna konflikt, som Cullheds stora studie inte alls berör, är förstås den långvariga kristologi- och ikonoklasmstriden, som rasade genom århundradena och vars slipade traktater än kastade kyrkan in i bildförbud, än in i bildbejakelse. Kanske hade hans studie vunnit på att exploatera den parallellen. Istället koncentrerar sig Cullhed på hur tidens fiktionsteorier inverkar på den komplicerade kampen och samvaron mellan hednisk och kristen tradition, sådan den kommer till synes i litteraturen.

Ytligt sett gäller huvudlinjen att de kristna tänkarna bejakar den hedniska filosofin, men avvisar dikten. I så motto fullföljer de den platoniska traditionen att göra skillnad mellan filosofins förnuft och diktens efterbildning. Filosoferna tänker över fakta, medan diktarna underhåller med fiktion. När det kommer till praktiken är denna bodelning emellertid inte så lätt att upprätthålla.

Bokens centralgestalt, kyrkofadern Augustinus (354-430 e Kr), illustrerar bättre än någon annan detta dilemma. Augustinus var i likhet med hans samtida, bibelöversättaren Hieronymus, utbildad retor. Hans klassiska bildning var massiv och hans smak var förstås danad av det hedniska arvet. Efter sin dramatiska omvändelse, då han skall ägna sin begåvning åt Bibelns låga och snåriga uttryckssätt, snarare än åt Vergilius sublima vändningar, uppstår naturligtvis slitningar. Augustinus fördömer i allt hårdare ordalag fiktionen, men brukar den likväl med uppenbart välbehag.

Det är denna paradox som är Cullheds huvudspår. I en serie briljanta läsningar av senantik litteratur, från Plotinos till Boethius spårar han hur fiktionen lever vidare just i avståndstagandet från den, så att den förblir tillgänglig ända in i högmedeltiden då stora författare som Dante, och senare Boccaccio och Chaucer ånyo tar fatt i den.

Anders Cullheds studie är litteraturhistoriskt inriktad. Men den förhåller sig också mer eller mindre direkt till en fråga som är lika aktuell idag som på trehundratalet: Till vad skall vi ha litteraturen?

Den klassiska poetiken, i Aristoteles efterföljd, ger väsentligen två svar. Dikten kan ge oss exempel. Den inte bara efterbildar världen som den är, utan även som den kunde ha varit. Vidare skall dikten underhålla. Just denna dubbla syftning är det som präglar vår egen tids föreställning om konstens mening, låt vara att nöjet numera dominerar nyttan, åtminstone i kulturpolitisk praxis. Det finns väl knappt ens på kulturdepartementet någon som med emfas hävdar att det är bättre för medborgarna att läsa Strindberg än att titta på Grammisgalan.

För dem som inte nöjer sig med den Horatius formel utile dulce (nytta/nöje) blir emellertid frågan om diktens sanning förr eller senare oundviklig. Också för en diskussion kring detta erbjuder Cullheds mäktiga studie rikligt med material. Med stor konsekvens visar den nämligen hur dikotomin fiktum/faktum (fiktion/fakta) långsamt cementerar grunden för tänkandet kring diktens sanningsanspråk. En grund som, trots att så mycket tänks och skrivits emot den, tycks ligga märkvärdigt fast ännu i vår egen tids föreställningar om konstens uppgift och anspråk.

Här spelar förstås den ödesdigra efterbildningen (mimesis) en avgörande roll. Den aristoteliska mimesisuppfattningen, som modellerats efter blickens och rummets förutsättningar till en fråga om likhet, förlorar egentligen aldrig sitt grepp över fiktionsteorin. Bilden är och förblir den fiktionstyp som bygger teorin.

Men det finns också ett annat spår, mindre uppenbart och mig veterligen också mindre uttolkat. Pindaros gör i sitt andra olympiska ode en distinktion mellan det verkliga poeternas sanna tal och det meningslösa tjattret hos dem som bara ytligt lärt känna poesin. Här gestaltas diktens sanning som en fråga om hur den uttalas och inte om vad den säger. Det rör sig alltså om en efterbildning som har händelsen och tiden, istället för blicken och rummet, till förutsättning. Dess utgångspunkt är inte bilden, utan lätet.

Denna sanning har också en historia, knuten till idén om det "rätta sättet" att läsa. En historia vid sidan av den stora kontroversen mellan fiktum och faktum. Också i det skede Cullhed behandlar går den i dagen. Hos Augustinus märker man den mindre i hans polemiska skrifter än i hans undervisande. I det som ibland kallas hans Retorik, den fjärde boken av De doctrina christiana, gör han en snarlik distinktion som Pindaros när han skiljer mellan att läsa och att läsa. "Det finns", skriver han, "de som läser den Heliga Skrift utan att läsa den, ty de läser den bara för att lära den utantill och struntar i förståelsen."

Men det är först när man kommer in på striden om den heliga bilden, ikonen, som detta "rätta sätt" blir verkligt talande. I stora stycken handlar den så kallade ikonoklasmstriden om mimesis och representation. Hur, frågade ikonoklasterna, skulle det gudomliga kunna avbildas? Varje bild av Kristus eller Maria profanerar deras helighet (vi känner igen argumentet från debatten om Muhammedkarikatyrerna). Bilderna kan följaktligen inte vara sanna.

Argumenten från dem som försvarade ikonerna liknar i mycket Augustinus sätt att läsa det bildmässiga i bibeln. Det handlar överhuvudtaget inte om fiktion. Ikonen är inte mimetisk. Den avbildar inte, utan sätter i förbindelse. Genom ikonen berör man verkligheten själv. Men bara om man betraktar den på "rätt sätt".

Johannes av Damaskus, den kanske allra skarpaste av ikonens försvarare, kallar detta "rätta sätt" "proskynesis" (som egentligen betyder "att böja knä" eller "buga"). Genom denna särskilda läsakt träder vi i förbindelse med sanningen liksom på trots av språket, vid sidan av konflikten mellan efterbildning och efterbildat.

Detta innerliga, berörande, sätt att läsa utvecklas och odlas, med evangeliet som självklar utgångspunkt, i den kristna kulturen genom århundradena. Och jag tror att dess inverkan på våra föreställningar om litteraturens sanning är om inte lika stor som fiktion/fakta-dikotomins, så åtminstone långt större än vi vanligen tror.

Studien över denna historia återstår emellertid att skriva. Det är knappast Anders Cullheds sak. Med sin imponerande bok har han visat hur vår tids åsikter om konst, vetande och sanning skramlar av en epok vi tror oss oändligt avlägsna. Hur den uppmärksamme i våra grälla röster kan höra legioner av länge sedan döda som än ironiskt, än tvärsäkert, än prövande formulerar just de idéer och föreställningar vi trodde skilde oss från dem.

Litteratur

Magnus William-Olsson ([email protected])