ÅSIKT

Gräv inte ner - flytta!

LARS MIKAEL RAATTAMAA om ett världsberömt bibliotek som borde få bättre chanser

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
1 av 2
Stadsbiblioteket i Stockholm, Gunnar Asplunds världsberömda byggnad från 1928. Nu ska det utökas - men hur?
KULTUR

En tid i mitt liv gjorde jag ett försök att skaffa mig en arbetsplats på Kungliga biblioteket i Stockholm. Det slutade i fiasko. Det finns nog ett antal anledningar till att den här perioden inte kommer att pocka på någon vackrare plats i mitt minne, men den viktigaste orsaken är byggnaden själv.

Trots en handfull trevliga kollegor blev det aldrig någon arbetsplats av. Därför att biblioteket är värdelöst: alla böcker är gömda under jord, läsplatserna är så få att alla går omkring och tittar snett på varandra och undrar om den där verkligen har här att göra, på luncher och kaffepauser förvisas man ner i källaren, vill man använda en dator måste man boka tid långt i förväg.

Som arkitekt är jag obändig i min tro att hus såväl kan hjälpa som stjälpa envar - bland andra mig själv - och oss allesammans. Om inte hus kunde förändra saker skulle de inte behövas. Ett bibliotek, det kungliga till exempel, är naturligtvis avsett att hysa mängder med böcker, men det kan också bli en plats som genererar mängder av nya tankar, texter, möten, människor. Problemet med Kungliga biblioteket är inte det som byggts till, arkitekterna gjorde nog vad de kunde utifrån förutsättningarna. Problemet är när ett nytt nationalbibliotek byggs i Sverige så förläggs det under jord.

När Kungliga biblioteket byggdes om tog arkitekterna fram mängder med förslag att lägga biblioteket ovan jord men alla förkastades därför att de inkräktade för mycket på Humlegården. Också parken är ett stycke arkitektur och det är naturligtvis en delikat fråga för arkitekter och allmänhet vad som värderas högst: huset eller träden, det välkända eller det nyss skapade, gamla eller nya möten. Men en uppenbar lösning negligerades: det nya biblioteket borde ha lagts någon annanstans.

Och nu tänker Stockholms stad göra om samma misstag igen. En tävling har utlysts om ett nytt stadsbibliotek. Det är jätteroligt av många anledningar: biblioteket har länge varit alldeles för trångt och omodernt, öppna arkitekttävlingar ger dessutom ofta en injektion till samtalet om arkitektur som sträcker sig långt utanför det så småningom färdigställda huset, ja allas vår framtida gemensamma byggda miljö sätts i strålkastarljuset för ett ögonblick. Men arkitekturen är långt mer än huset självt. Arkitekturen har förmågan att påverka världen långt utanför sina väggar. Och den allra viktigaste faktorn är alltid platsen, situationen.

Runtom i världen, också i Stockholm, pågår en geografisk polarisering. Ibland i synlig form som i kravallerna i de franska förorterna i höstas. Men oftare är det en ack så osynlig process där centrums makt ökar bit för bit. A silent take over så god som någon. Centrum är allt gott: civilisation, trendighet, tolerans, organisk tillväxt, ja, allt som har med glädje och lycka och äventyr att göra.

De allmänna biblioteken är en liten men viktig del av en praktisk upplysningsprocess. Kunskapen - och för den delen också den litterära underhållningen - ska inte vara ett förbehåll för dem som har råd med egna böcker eller tillgång till slutna institutioner. Om bara kunskapen görs tillgänglig för alla så finns det i alla fall en möjlighet till en visare och mer rimlig värld. Eventuellt till och med en lite gladare. Någon tycker väl - kanske med egen erfarenhet av stränga bibliotekarier eller NO TOURIST-skyltar - att den visionen är lite naiv. Det må vara hänt, men åtminstone jag är beredd att skriva under på spridningens generella värde.

Staden och staten har i dag gjort sig av med maktmedel efter maktmedel, ofta av godo, men samtidigt har de ju gjort det svårt för sig själva att åstadkomma politiska förändringar, hur gärna man än vill. Dock har staden och staten ännu makt över sina egna institutioner, sina egna byggnader. Det kanske enda exemplet i Stockholm på en progressiv stadsbyggnad, ett försök att bromsa den geografiska polariseringen, var flytten av Konstfack till Telefonplan. Utlokalisering av statliga verk (och stadens verk) utlöser alltid ramaskri där det hörs mest, bland kulturarbetare och deras familjer. Men utlokaliseringar visar sig gång efter gång vara succéer. Det var visst ganska urbant ute vid Telefonplan med.

Om inte Stockholms stad alldeles har gett upp ambitionen att bromsa den geografiska polariseringen och om man menar allvar med att bygga ett nytt stadsbibliotek - en tummelplats för kultur och glädje och trender och nya tankar och teknologier - så bygg för allt i världen inte det nya stadsbiblioteket ovanpå det gamla. Det kommer bara att sluta med att alltsammans grävs ner och blir en usel arbetsplats. Dessutom missas en fantastisk möjlighet att låta en viktig institution ge ny kraft utanför centrum, samtidigt som - jo, jag lovar - biblioteket självt kommer att bli en helt annan kraftfull verksamhet om det slipper de gamla Asplundsskuggorna.

Lars Mikael Raattamaa ([email protected])