ÅSIKT

Vi måste vakna - och förstå

I dagarna är det 58 år sedan staten Israel bildades. En seger för israeler men för palestinierna var 1948 ett år av "Nakba" - katastrof. 500 byar förstördes och invånarna drevs bort.

KULTUR

"Det ingår som en väsentlig del av den fredsskapande processen och utvecklingen av ett sunt samhälle att israeler och judar runt om i världen accepterar den sanna historien om staten Israels grundande", skriver författaren SUSAN NATHAN.

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Björn Lindahl
Susan Nathan.

Här i Israel uppmärksammar vi judar och palestinier att det gått 58 år sedan staten Israel grundades.

Israel är ett dynamiskt land i både positiv och negativ mening. Vi israeler kan vara stolta över vårt lands prestationer när det gäller utveckling av informationsteknologi och medicinska innovationer, liksom över våra högre lärosäten och vår sjukvård. Men ändå, trots våra ansenliga prestationer på kort tid kan man inte undgå att känna att någonting har gått mycket snett i själva hjärtat av israeliskt judiskt samhällsliv.

Det är naturligtvis allmänt känt, till stor del tack vare den forskning som gjorts av "nya" historiker som Benny Morris och Ilan Pappe, att Israel bildades och utvecklades på bekostnad av den infödda befolkningen i denna region.

1948 är ett år av "katastrof" eller "Nakba" för palestinierna. Detta år är ihågkommet för den brutalitet som då utövades på alla områden, inte minst den beslutsamma etniska rensningen av de arabiska byarna. Åtminstone 500 av dessa byar förstördes och deras invånare drevs bort från sina hem och sin jord.

Trots statens ansträngningar för att uppmuntra judisk invandring stannade en betydande andel av palestinierna kvar - de utgör nu omkring 20 procent av befolkningen (om man inte räknar med Västbanken och Gaza).

Det ingår som en väsentlig del av den fredsskapande processen och utvecklingen av ett sunt samhälle att israeler och judar runtom i världen accepterar den sanna historien om staten Israels grundande.

■ ■ Jag läste nyligen en historisk skildring om judarna i Vilnius getto som under en period samlades ihop och togs ut i Paneriai-skogen för att skjutas.

Denna fängslande skildring baserades på de länge gömda dagböcker som skrivits av en av gettots invånare. Samma dag som jag läste färdigt denna svåruthärdliga skildring blev jag ironiskt nog inbjuden av några palestinska vänner att följa med på en picknick till en vacker pinjeskog som är belägen på en fantastisk plats inte så långt från Tamra. Skogen har planterats och sköts om av Judiska nationalfonden.

Nästan alla judar i diasporan har något slags förhållande till de små blå och vita lådor som vid en eller annan tidpunkt placerades i hemmen eller synagogorna och användes för att samla in pengar till denna organisation.

Den skog där vi satt och hade det trevligt tillsammans och njöt av den grillade maten, av solen och ljudet av vinden som drog genom pinjeträden, har planterats där byn Hawsha förut låg.

Där jag gick längs gångstigarna och beundrade det fridfulla sceneriet kunde jag inte låta bli att spana efter något spår efter den förstörda byn, något tecken på att 400 människor en gång levde här, en liten men livskraftig och fredlig bygemenskap. Ingenting finns kvar, inte ens en förfallen mur, inga rester efter en portgång eller ett valvfönster. Byn är fullständigt utplånad och nu finns här bara en vacker nationalpark.

I Hawsha begicks en massaker, den största i norra Israel. De skräckslagna och flyende invånarna sköts ner, massakrerades i sin egen by, bara därför att de befann sig på platsen och inte ingick i planerna för den judiska stat som skulle skapas.

Parallellerna är så uppenbara att jag inte behöver skriva mer om dem här.

■ ■ I min egenskap av jude som kommer från Europa och nu är israelisk medborgare har jag tvingats lära mig att omvärdera min identitet, att ifrågasätta min sionistiska uppfostran och min roll i det samhälle jag ärvt.

Försöket att etniskt rensa och undertrycka ett annat folk kan inte utgöra grundvalen för utvecklingen av en judisk identitet eller stat. Vi behöver ett mycket större offentligt erkännande av och en förståelse för att palestinierna hyser en nostalgisk längtan efter sitt förflutna i alla dess aspekter och att denna känsla av nostalgi inte alltid är så utbredd bland judar på grund av verklig antisemitisk förföljelse i det förflutna.

Vi judar måste emellertid vakna upp och inse att vi utgör den starkare makten i denna region och dessutom en ockupationsmakt, och att vår fortsatta upplevelse av att vara offer och utsatta för förföljelse inte gör någonting för att främja fred, jämlikhet eller rättvisa i detta land.

Susan Nathan ([email protected])