ÅSIKT

De ger sig inte

JOHN PILGER möter Hugo Chávez - och människor som äntligen ser en förändring

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: AP
Hugo Chávez - utmanar USA.
KULTUR

Jag har ägnat de senaste tre veckorna åt att filma i slumområdena på Caracas bergssluttningar, på gator och i hus av slaggbetong som trotsar tyngdlagen och de skyfallsliknande regnen och som på natten framträder likt eldflugor i dimman. Caracas sägs vara en av världens hårdaste städer, men ändå har jag aldrig känt mig rädd; de fattigaste invånarna välkomnade mig och mina kollegor med en värme som är typisk för vanliga venezuelaner, men också med det omisskännliga självförtroendet hos ett folk som vet att förändring är möjlig och som, i sina vardagliga liv, kräver tillbaka upphöjda begrepp som sedan länge tömts på sitt innehåll i västvärlden: "reformer", "folklig demokrati", "jämlikhet", "social rättvisa" och, ja, "frihet".

Häromnatten, i ett rum som var alldeles kalt så när som på ett enda lysrör, hörde jag dessa ord uttalas av personer som Ana Lucia Fernandez, 86 år gammal, Celedonia, 74 år, och Mavis Mendez, 95 år. En som var blott 33, Sonia Alvarez, hade kommit dit med sina två små barn. Fram till för omkring ett år sedan var de analfabeter; nu studerar de matematik. För första gången i modern historia kan nästan alla i Venezuela läsa och skriva.

Denna bedrift är ett resultat av ett nationellt program som kallas Mision Robinson och som utformats för vuxna och tonåringar som tidigare inte kunnat skaffa sig en utbildning på grund av fattigdom. Mision Ribas ger alla medborgare en gymnasieutbildning, en så kallad bachillerato. (Namnen Robinson och Ribas är hämtade från ledare för den venezuelanska självständighetsrörelsen på 1800-talet.) "Bolivarianska" folkuniversitet, uppkallade - precis som så mycket annat här i landet - efter den store befriaren, Simon Bolivar, har öppnats och, som en förälder sade till mig, introducerat människor för "tankens, historiens, musikens och konstens skatter, som vi knappast visste fanns". Venezuela under Hugo Chávez är det första stora oljeproducerande landet som använder sina oljeinkomster för att befria de fattiga.

Mavis Mendez har, under sitt 95-åriga liv, sett en lång rad av regeringar administrera stölden av tiotals miljarder dollar i oljerikedomar, varav en stor del flögs ut till Miami, samtidigt som landet upplevde den kraftigaste fattigdomsökning som någonsin skett i Latinamerika: från 18 procent 1980 till 65 procent 1995, tre år innan Chávez blev vald. "Vi hade ingen betydelse i mänskligt avseende", sade hon. "Vi levde och dog utan ordentlig utbildning och rinnande vatten, och mat hade vi inte råd med. När vi blev sjuka dog de svagaste av oss. I stadens östra delar, där patricierhusen finns, var vi antingen osynliga eller fruktade. Nu kan jag läsa och skriva mitt eget namn, och mycket mer än så; och oavsett vad de rika och deras medier säger så har vi planterat den verkliga demokratins frön och jag är full av glädje över att jag fick vara med om det."

Latinamerikanska regeringar ger ofta sina regimer ett nytt slags legitimitet genom att bilda en konstituerande församling som skriver utkast till en ny konstitution. När Chávez valdes 1998 använde han denna metod på ett briljant sätt för att åstadkomma politisk decentralisering, för att ge de utfattiga gräsrötterna en makt som de aldrig tidigare haft och för att påbörja nedmonteringen av en korrumperad politisk maktstruktur. Detta såg han som en nödvändig förutsättning för att kunna förändra ekonomins inriktning. Hans upprättande av olika slags misiones i syfte att kringgå saboterande krafter i den gamla, korrumperade byråkratin var ett typiskt exempel på den enastående politiska och sociala uppfinningsrikedom som på fredlig väg håller på att förändra Venezuela. Detta är den "bolivarianska revolutionen", som på sitt nuvarande stadium har stora likheter med efterkrigstidens europeiska socialdemokratier.

Chávez, en före detta armémajor, var angelägen om att bevisa att han inte var ytterligare en i raden av militära "starka män". Han lovade att alla hans åtgärder skulle vara underställda folkets vilja. Under sitt första år som president, 1999, genomförde han ett rekordstort antal omröstningar: en folkomröstning om huruvida folket ville ha en ny konstituerande församling eller inte; val till församlingen; en andra folkomröstning som ratificerade den nya konstitutionen - 71 procent av befolkningen godkände var och en av de 396 författningsartiklar som gav Mavis och Celedonia och Ana Lucia, och deras barn och barnbarn friheter som de aldrig förut haft som till exempel artikel 123, som för första gången "Ursprungsbefolkningen", fastslår konstitutionen, "äger rätt att upprätthålla sin egen ekonomiska praxis, som bygger på ömsesidighet, solidaritet och utbyte " och att själv definiera sina prioriteringar..." Den lilla röda boken med den venezuelanska konstitutionen blev en bästsäljare på gatorna.

Nora Hernandez, socialarbetare i barrion Petare, tog mig med till sitt lokala statsägda snabbköp, som finansieras helt med oljeinkomster och där priserna är omkring hälften av vad de är hos de kommersiella kedjorna. Hon visade stolt upp artiklar ur konstitutionen som stod tryckta på baksidan av tvättmedelspaket. "Vi kan aldrig gå tillbaka till hur det var förut", sade hon.

I barrion La Vega lyssnade jag på en sjuksköterska, Mariella Machado, en stor, rund, svart kvinna på 45 år med ett underbart retsamt skratt, som stod och talade på ett rådsförsamlingsmöte om allt från hemlöshet till kriget i Irak. Den dagen drog de igång Mision Madres de Barrio, ett särskilt program för att motverka fattigdom bland ensamstående mödrar. Enligt konstitutionen har kvinnor rätt att få betalt som anhörigvårdare, och att låna pengar från en särskild kvinnobank. Från och med nästa månad kommer de fattigaste hemmafruarna att få omkring 1 500 kronor i månaden. Det är knappast förvånande att Chávez nu har vunnit åtta val och folkomröstningar inom loppet av åtta år, och med större majoritet för varje gång, ett världsrekord. Han är den mest populära statschefen i den västra hemisfären, och troligen i världen.

Det var därför han, häpnadsväckande nog, överlevde en Washington-stödd statskupp 2002. Mariella och Celedonia och Nora och hundratusentals andra kom ner från sina barrios och krävde att armén skulle förbli lojal. "Folket räddade mig", sade Chávez till mig. "De gjorde det trots att alla medier var emot mig och förteg till och med de mest grundläggande fakta om vad som hade hänt. Vill man se folklig demokrati i heroisk aktion så finns den här."

De giftiga angreppen på Chávez, som är på ett privat besök i London denna månad, har börjat och de påminner på ett kusligt sätt om de angrepp som riktats mot honom i den privatägda venezuelanska televisionen och pressen, som ville att den folkvalda regeringen skulle störtas. Grundlösa angrepp på Chávez i Times och Financial Times i förra veckan, tidningar som båda hyser en särskild illvilja mot kättare som avviker från Thatchers och Blairs "enda sanna väg", kom efter ett rent parodiskt journalistiskt reportage i Channel Four förra månaden, som i praktiken anklagade den venezuelanske presidenten för att ha hemliga planer på att producera kärnvapen tillsammans med Iran, en absurd fantasi.

Reportern hånade de politiska åtgärderna för att bekämpa fattigdomen och framställde Chávez som en ondskefull pajas, medan Donald Rumsfeld tilläts likna honom vid Hitler utan att bli ifrågasatt. Tony Blair däremot, en patricier som saknar likvärdiga demokratiska meriter, som valdes av en femtedel av de röstberättigade och som har orsakat tiotusentals irakiers våldsamma död, tillåts fortsätta "spinna" sin i sanning absurda politiska överlevnadsberättelse.

Chávez utgör naturligtvis ett hot, i synnerhet mot Förenta staterna. Liksom sandinisterna i Nicaragua, som baserade sin revolution på den engelska kooperativa rörelsen, och den moderata politikern Allende i Chile, representerar han hotet om ett alternativt sätt att utveckla ett anständigt samhälle: med andra ord, hotet om ett gott exempel på en kontinent där majoriteten av invånarna länge har levt under ett Washington-styrt exploateringssystem.

I de amerikanska medierna på 1980-talet debatterades "hotet" från det pyttelilla Nicaragua på fullt allvar till dess att landet krossades. Venezuela håller uppenbarligen på att "mjukas upp" för någonting liknande. En publikation från den amerikanska armén, Doktrin om asymmetriskt krig mot Venezuela, beskriver Chávez och den bolivarianska revolutionen som det "största hotet sedan Sovjetunionen och kommunismen". När jag sade till Chávez att USA genom historien har fått som det velat i Latinamerika, svarade han: "Ja, och det skulle inte komma som någon överraskning om jag blev mördad. Men imperiet har problem, och Venezuelas folk kommer att göra motstånd om attacken kommer. Det enda vi ber om är stöd från alla sanna demokrater."

John Pilger ([email protected])