ÅSIKT

Här är dina rötter, Carola!

MIKAEL STRÖMBERG blir lycklig av den svenska schlagerns historia

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
1 av 4 | Foto: BENGT H MALMQVIST/PREMIUM PUBLISHING
I kväll försöker Carola vinna schlager-EM. Ewa Roos - en av hundra svenska sångerskor i nostalgipaketet "Stora Schlagerboxen" - fick aldrig den chansen, trots succéer som "Amors pilar".
KULTUR

Är schlagersångerskan en produkt?

Visst kan man tycka att Maj-Britt Asp, Inger Axö, Britt Bergström, Britt Damberg, Elisabeth Johansson och hundratals andra svenska sångerskor utnyttjades. Hon skulle se ut på ett speciellt sätt. Se förvånad ut, le i besvärliga lägen, sitta uppflugen i höga träd, vila med ena armen över en designad stol, posera med resväskor, ligga på golvet som en uppstoppad tiger, eller bara dyka upp från ingenstans som en hemmafru på rymmen.

Det var 50-tal och skivindustrin ropade efter nya artister som kunde göra amerikanska, engelska och franska hits på svenska. Kopior fast bättre! Många tjejer drömde om en framtid som "svensktoppensångerska" (från en skolenkät). Ibland såg sig producenten tvungen att ta till knep, som när Titti Sjöblom sjunger låten Från slickepinn till läppstift, för att markera att hon var ett barn i en kvinnas kropp. Till dixielandskomp!

Stora Schlagerboxen sammanfattar guldåldern 1954-1969 och 100 svenska sångerskor i bokstavsordning. Det är en vild period i olika stilarter, en blandning som nu verkar gå i repris. Och en smått hysterisk period som pressar sina stjärnor till det yttersta för att infria alla mediala och musikaliska löften. "Men vi ska inte förringa våra svenska original", skriver Hans Olofsson.

När till exempel Ann-Kristin Hedmark ställs inför den intrikata uppgiften att sjunga Phil Spectors You"ve Lost That Lovin" Feelin" på svenska, Var är dina tankar, gör hon det bättre än originalet. Samma sak med Karin Stigmarks franska version av The Shanes Chris Craft No 9. För att inte nämna Monica Zetterlunds och Beppe Wolgers provocerande skickliga tolkning av Ray Charles Hit the Road Jack, nu istället Stick iväg Jack.

Det går alltid att ha åsikter om schlagerns standardiseringar, om musikens givna kopplingar till den ekonomiska cirkulationen, till avklädnings- och kläduppvisningen, lättheten som kan förväxlas med innehållslöshet, och så vidare. Det är också sant att schlagern kalkylerar och kryddar monotonin genom att själv rätta sig efter schemat. Men den står i ett historiskt motsatsförhållande till all slags musik. Utan dessa motsatser skulle formerna för all musik snart förtvina.

När den svenska schlagern föddes under 50-talet byggde den ovillkorligen på amerikanska attribut för så kallad easy listening och custom building, vilket innebär en refräng av 32 takter, en kortare vers med brygga som leder över i en upprepning mot mitten, och en tonartshöjning på slutet. Även dansen formaterades på samma sätt som textens nojsiga ämnesval om förlorade pojkvänner, mammavisor och pseudo-barnvisor. Alla avvikelser som passerar mellan dessa pelare bekräftar själva grundstrukturen. Schlagern leder hela tiden tillbaka till det välkända förnimmandet. Inget egentligt nytt får passera.

Den hade, och har, ett inbyggt identifieringsschema som kan jämföras med filmstjärnans, mingel- och veckopresskejsarinnans, såpakvinnans. Den appellerar inte enbart till snittmedborgaren, för den räknar även med åhörare långt ner i åldrarna som inte förmår uttrycka vad de hör, bara känna genom huden i melodiernas estetiska sken. Därför är det inte så konstigt att en ställföreträdande längtan uppstår i tioåringen som inget annat önskar än att vara "hon". Få går fria. Den lyssnare som minns en schlager och känner igen den, blir omedelbart själva subjektet som låten idealt vänder sig till. Jämfört med annan musik har schlagern det starkaste "jaget" trots att den sällan begär annat än att man ska lyssna utan ansträngning, helst bara med ett halvt öra.

En musikalisk räknemaskin som kan skriva schlagerlåtar är ännu inte uppfunnen. Å ena sidan måste den vara diskret och fastnaglad i ett metriskt schema. Å andra sidan måste den påkalla uppmärksamhet och skilja ut sig för att överhuvudtaget bli såld. Varje enskild schlager gör nämligen reklam för sig själv och är en hyllning till sin egen titel.

Det är i det perspektivet man bör bedöma Ann-Cathrine Widlund, Eva-Lill Wallentin, Mona Westman, Annika Risberg, Tutta Renholm och de andra i Schlagerboxen. För samtidigt vilar något oskyldigt över till exempel Alice Babs låt Makin Love om en tjej som skolkar från skolan för att träffa en kille som spelar det mest förbjudna, jazz och rock. Eller Bambis version av Only Sixteen med hög charmfaktor.

Var schlagern skadlig för unga kvinnor?

Inte alls. Eleanor Bodel var en otroligt begåvad sångerska som valde att flytta till Umeå och forska i litteratur. Cecilia Stam vände på klacken och började procucera texter om "Videokonstens dilemma" och publicera sig i tidskrifter som Hjärnstorm. Självständigheten var antagligen mycket större än vad kritiken vill förstå.

Går man sedan till själva musiken finns mycket att upptäcka på nytt. 1954- 1969 var en inspelningsteknisk glansperiod. Det låter förbluffande luftigt och böjligt och när så behövs, nära och konturskarpt. Låtarna är helt enkelt inte filtrerade och komprimerade för att låta bra i en bilstereo eller mp3-spelare. Det känns mera som ett hav av melodier.

Närheten till jazzen och storbanden är påtaglig och flörten med popen (Ventures, Kinks, Beatles) innebär en rad lustiga mixar. Skarven mellan schlager-jazz-pop har aldrig varit tydligare. Och roligare.

Här är fortfarande schlagerorkestern en realitet. Stråkarna flyter uppströms och nedströms, blåsen trycker på, Farfisaorglarna skorrar, boogiewoogiepianot böljar, vibrafonerna, tvärflöjterna " När orkestern i modern tid blev en förinspelad kuliss försvann även schlagersoundet.

Och körerna! Halva nöjet är dodoa-babpureijkörerna, badoboboabadoa, badubabambambam, scobidouadoua, tja-la-la-körerna. Ibland tar de över i all klämmighet.

När det gäller ordrikedomen går pennorna i spinn. Det är svårt att tänka sig fler varianter av Kyss, Darling, Han är min, Kärlek, Väntan, Trogen, Svika, Baby och Bing! Bang! Bom! Och vidare in i grötrimmens förlorade värld. Ding ding mitt hjärta slår, kallas det måntro amore " Spanjorerna är så rara man svävar ständigt i fara, så skönt att höra dem smickra med ord vi allt för sällan får höra i nord " Min idol är knappast mager min idol är knappast fet, själv så är jag inte fager och jag bräker som en get "

"Meningsbyggnaderna slår måhända knut på sig själva", menar Hans Olofsson. Samtidigt är det schlagerns kontrakt med lyssnaren att språket ska förstås till hundra procent. Den litterära nivån bör vara obefintlig. Så all heder åt Stikkan Anderson, Åke Gerhard och Peter Himmelstrand. De behärskade verkligen konsten att balansera kusligt nära banalitet.

Det är sympatiskt med återutgivningar. Ja, vem ska annars ge ut Britt Dambergs Johan på Snippen-Twist (Damberg är mera känd för superhiten Hälsa Mikael från mig). Trots schlagrernas korta hållbarhet har de uppenbarligen en förmåga att födas på nytt efter 40, 50 år. "Ett två tre " nu ska alla vara med " Itsy Bitsy Teenie Weenie Yellow Polka Dot Bikini " tre fyr fem sjung nu med med fart och kläm." Ingen lär bli provocerad av detta.

Annars är min absoluta favorit, med signaltrumpeter i smärtsamt ostämt läge, Anita Lindbloms Dafür will ich keine Rosen. Siv och Berits Jag är en robotman (Stark och grann, följ mig med ut i rymden om ni törs och kan) slinker också ner.

Musik

Mikael Strömberg