ÅSIKT

Har ni sett vad de skriver?

TORSTEN KÄLVEMARK om hur näringslivet låter tokliberalerna kidnappa mediepolitiken

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

"Jag hatar republikaner. Men jag hatar verkligen demokrater, som fan". Det kärnfulla yttrandet är hämtat från en intervju i Dagens Nyheter med Billy McCormac, numera chef för Näringslivets Medieinstitut (NMI). Låt vara att citatet är ett lån och delvis ironiskt menat men det förefaller träffande om man nu vill ange McCormacs politiska position.

En kollega på NMI heter Mikael Nussdorf. Han är osäker på vad som menas med tortyr. I sin tidigare bloggtillvaro har han beskrivit hur israeliska förhörsledare tvingar fångar till sömnlöshet och trär urinindränkta påsar över deras huvuden men urskuldande konstaterat: "OK, det är inte trevligt, men det är inte vad människor i allmänhet kallar tortyr."

Som bloggare under pseudonymen Alicio publicerade Nussdorf också närmast fascistoida bilder när han ville kritisera Åsa Linderborg för hennes artiklar i Aftonbladet. Helle Klein kallade han vid ett tillfälle för Hamas-Helle. Tydligen har han svårt för kvinnor som inte delar hans bisarra världsbild.

Den tredje "medieanalytikern" på NMI heter Michael Moynihan. Han har varit en Bush-kramande huvudbloggare på sajten Stockholm Spectator och är idag också knuten till det nyliberala magasinet Neo. Själv beskriver han sig som en libertarian som vill legalisera droger och ha låga skatter.

Dessa tre fantastiska män har nu alltså fått ansvaret för en viktig del av näringslivets medieanalys. Det vill säga, någon verklig analys finns knappast på deras sajt. Den är mest en korrekturläsning av texter som de från sin utsiktspunkt på högerflygeln tycker illa om.

Och deras skriverier på senare tid har i betydande utsträckning handlat om att försvara The USA Patriot Act - ett intresse som vi utomstående trots allt har svårt att koppla till det svenska näringslivets mest angelägna behov.

Ta till exempel den näst senaste krönikan av Michael Moynihan. Den handlar om det uppmärksammade fallet Al-Arian, den palestinska professorn som åtalades av Bush-regimen men som trots en mammuträttegång blev frikänd av en jury förra året. Trots att åklagaren åberopade enorma mängder av avlyssnade telefonsamtal ansåg sig juryn inte kunna koppla Al-Arian till något våldsdåd.

Moynihans poäng är nu att fiaskot för det amerikanska justitiedepartementet noterades i svenska medier men att den fortsatta utvecklingen - där Al-Arian sökt förlikning med åklagaren genom att på en punkt erkänna ett samarbete med Islamiska Jihad - däremot inte rapporterats. I skottgluggen för hans kritik står bland andra Aftonbladet.

Som så ofta förr missar dock Moynihan poängen genom att vara dåligt påläst och totalt okritisk. Dessutom är processen långt ifrån slut. Al-Arian har överklagat domen eftersom domaren i strid med förlikningsavtalet kopplat hans agerande till våldshandlingar.

Att det därutöver handlar om en process med starka politiska övertoner understryks av något som amerikanska kommentatorer påpekat. Hur kom det sig till exempel att justitieminister Alberto R. Gonzalez i egen hög person dök upp i Tampa, Florida, fem dagar innan slutlig dom i målet skulle avkunnas där den 1 maj?

Men Moynihan vill ju framför allt försvara The Patriot Act och han måste då försöka hävda att den inte spelat någon roll i målet. Men faktum är att Gonzalez företrädare John D. Ashcroft redan 2003 framhöll åtalet mot Al-Arian som "an early victory for the USA Patriot Act". Och i december 2005 skrev Los Angeles Times om just detta påstående: "The setback for the government is likely to result in further scrutiny of Justice Department claims that the tools are vital to defend the country."

Ingen kan vara okritisk mot Al-Arian som person eller politisk aktivist men när Näringslivets Medieinstitut ger en ensidig bild av en uppmärksammad amerikansk rättegång med drag av en ny McCarthyism har det inget med seriös medieanalys att göra.

Men den allvarligaste fråga som måste ställas till ledningen för Stiftelsen Fritt Näringsliv och Timbro - huvudmännen för NMI - är ändå denna: Hur kan man låta sin mediepolitik kapas av ett gäng extrema nyliberaler som mest är ute för att försvara en främmande stormakt?

I styrelsen för stiftelsen sitter ju ändå personer som borde känna ett visst samhällsansvar, som Göran Tunhammar och Agneta Dreber. Vet de inte vad de när vid sin barm? Och ligger det verkligen i deras intresse att främja en politisk världsbild som även med amerikanska mått ligger till höger om den traditionella högern?

En kritisk mediedebatt är verkligen viktig även i Sverige och NMI skulle med rätt ledning kunna göra en betydande insats. Ingen har till exempel ännu riktigt granskat de senaste årens största publicistiska skandal. Jag tänker på DN:s indirekta lansering av Irakkriget genom Per Ahlmarks mytomaniska krönikor hösten 2002 och våren 2003. Om den gamla bloggartrion McCormac, Moynihan och Nussdorf vill ha något riktigt saftigt att bita i när det gäller journalistisk faktagranskning skulle de kunna börja i den änden.

Torsten Kälvemark ([email protected])