ÅSIKT

Likt gamar går vi på samma byte

Vem skulle annars berätta? PETER KADHAMMAR om krigsreportrar på gott och ont

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: torbjörn andersson
En barnhage på ett sjukhus i Tirana. Längst ner till höger sitter tvåårige Ardid Ceka, världskändis i december 1991.

Titeln krigskorrespondent

är löjlig och pompös, finns det någon som är specialiserad på krig, som åker från slagfält till slagfält och aldrig gör något annat?

Martin Adler, som mördades i Mogadishu förra året, hade möjligen på allvar kunnat göra anspråk på titeln. Men jag tror inte att Martin kallade sig krigsreporter, lika lite som till exempel Kate Adie på BBC gör det.

Jag uppehåller mig vid detta eftersom ordet ”krigsreporter” har en annan klang än till exempel miljöreporter eller politisk reporter. Krigsreportern är en hårdför man eller kvinna, om inte klädd i trenchcoat så gärna i khakikläder som skiljer sig blott en nyans från militärernas uniformer.

En krigsreporter är Stora världen och Faran och Historien och passar inte i tidningens personalmatsal; en krigsreporter hör hemma på Rick’s American Bar i Casablanca, där han över en dry martini – mycket torr – antyder att han upplevt saker som han inte vill tala om.

Jag har mött en del aspiranter på den mest laddade av alla journalistiska titlar. En kille i kaféet på International Hotel i Kuwait, det var strax efter Gulfkriget 1991, sa:

”Jag känner att det här är mitt krig.”

Han hoppades på ett yrkesmässigt genombrott lika dramatiskt som amerikanernas offensiv, men jag har aldrig sett röken av honom igen, än mindre läst något av hans penna.

Jag minns hur vi smög mellan hus i Zagreb för att undvika elden från krypskyttar och jag träffade en journalist som påstod att han hade dödat två serber med en handgranat.

”Det var de eller jag.”

Jag antar att han gärna kallade sig krigsreporter.

Och så kommer jag ihåg den unge fotografen som i Karlovac ville fotografera hur två män baxade in ett förkolnat lik i bakluckan på en Yugo. De försökte arbeta fort eftersom de befann sig i skottlinjen från en serbisk förläggning och de lyfte liket, tappade det, halkade i utsöndringar från den trasiga kroppen och den unge fotografen rantade runt dem för att få riktiga close ups.

Det var så jävla perverst att jag hade lust att slå honom på käften och hans löjliga lilla hakskägg (brukade han stå framför en spegel och putsa det innan han gick på kafé i Amsterdam eller Berlin eller var fan han hörde hemma?), det där skägget gjorde mig lika rasande som hans beteende.

Om vi vidgar begreppet krigsreporter en smula, så att det även innefattar rapporter från katastrofer och omvälvningar, minns jag en tysk fotograf i Niger. Svälten i Niger var, ur omvärldens synpunkt, lurig. Folk dog i tusental men de dog inte bildmässigt eftersom barnens magar inte var uppsvällda. De vuxna verkade inte benigare än vanligt. Döden smög fram.

I Niamey träffade Urban Andersson och jag en tysk som klagade över att det inte gick att få några bra bilder (uppsvällda magar) och att hemmaredaktionen var missnöjd. Vi hade varit ute i bushen en dryg vecka och sett katastrofen i byarna, och jag hade, har fortfarande, bilden på näthinnan av en man som snart skulle dö. Hans barn hade svultit ihjäl, strax var det hans tur.

Jag hade kunnat rädda honom.

Hade jag kunnat rädda honom?

Hela byn stod runt oss. Jag var säker på att det skulle bli upplopp om jag tog upp några sedlar. Så de blev kvar i fickan.

Hur många gånger har människor blivit rasande på mig?

Den gången, i byn Maifarou?

I Peking, när jag höll på att cykla in i det skändade liket efter en soldat som folkmassan hade hängt, bränt och kört en stång genom buken på?

I Negoslavica, när vi bad att få se de obscent nakna kropparna som låg staplade i garaget (uniformerna tvättades och återanvändes om de inte var för trasiga)?

I Bagdad, när jag kastade några dollarsedlar genom sidorutan så att männen skulle börja slåss om dem och sluta rycka i bensindunkarna på bilens tak?

När jorden rämnar, när skörden slår fel, när bomberna faller kommer först journalisterna, sedan gamarna.

Likt gamar går vi på samma byte. De lättaste är sjukhus och barnhem. De erbjuder garanterat bra berättelser och är oftast ofarliga att besöka.

På sjukhuset för undernärda barn i Tirana satt Ardid Ceka, två år, och dunkade rytmiskt huvudet mot träspjälorna i en lekhage.

Han var i december 1991 världens mest kända debila lilla barn. Varje dag defilerade grupper av människor från väst förbi, journalister, fotografer, hjälparbetare, amerikanska kongressmän, missionärer från Kalifornien, sociologer, österrikiska affärsmän och ett australiskt par som ville öppna konservfabrik. Tre fyra grupper med besökare varje dag. Ardid dunkade huvudet mot spjälorna. Den australiska damen grät. En amerikan svimmade.

Chefsläkaren Clara Bulka hade hört många löften, många oj! och oh! men ingen hjälp hade kommit.

Jag är säker på att människor blivit rasande när jag med penna och block minutiöst har nedtecknat deras elände. Men oftare än jag blivit hotad eller utskälld har de tackat.

Hur många gånger har inte män, alltid män, tagit mig i handen, fast oftare med blott en gest bjudit mig att följa med för att se ett trasigt hus, ett lidande barn, en kropp, en familj.

Tack för att du kom ända hit för att se hur vi har det.

Berätta för världen.

Bilder? Var så goda.

I Sarajevo och Betlehem har jag suttit bredvid när män fått djupa skottsår rengjorda utan bedövning; i Muzzafarabad var jag med när söner grävde fram liket efter sin far ur ruinen som var hans hus; i Bagdad följde vi män som identifierade mördade släktingar i bårhuset; i Kuwait visade en läkare kropparna efter män som dött under tortyr.

Tack för att ni kom.

Det är inte konstigt att den reporter som bevakar krig

kan få en känsla av att ha särskild betydelse. Det är frestande att förväxla stora, historiska skeenden med sig själv. Om jag befinner mig i detta krig, denna revolution, är det något särskilt med mig. Bagdad var inte stort nog för att rymma både BBC:s John Simpson och CNN:s Peter Arnett.

Kanske denna betraktelse verkar onödigt kritisk. Reportrar i krig riskerar sina liv för att söka sanningen, det är sant. Det är också sant att få yrkesgrupper (det skulle vara skådespelare och reklammänniskor då) är så benägna att hylla och gratulera sig själva.

Likt primadonnor blir vi upprörda om regeringar och militärer ljuger och hindrar oss i vår yrkesutövning. Men en bra journalistisk utgångspunkt är att alla regeringar alltid ljuger, och de ljuger aldrig så mycket som i krig.

Som alla andra reportrar har de som bevakar krig lätt för att anamma maktens språk och problemformulering. Ett skäl till invasionen av Afghanistan var att befria kvinnorna. Tjena. Iran destabiliserar Irak. Mittbena.

Och vi kan ha lika svårt som alla andra att förstå vad det är vi ser. I flera veckor levde jag 1991 mitt i den amerikanska uppladdningen för invasionen av sydvästra Irak utan att förmå dra slutsatser om strategin bakom.

Ändå finns inga alternativ. Om inte dessa svärmar av krigsreportrar – där kom ordet! – skulle skynda till stridsplatserna och katastroferna, vem skulle då – med alla missförstånd, dumheter och en och annan fullträff – berätta vad som sker? Pentagons presstalesman? Saddam Husseins?

Man får försöka igen, och igen. Martin Adler gjorde det.

Peter Kadhammar