ÅSIKT

Lyxlivet mitt i Bagdads helvete

MAJ WECHSELMANN om staden i staden

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Urban Hamid
Självmordsbomb i Bagdad.

Smaragdstaden kallas den hårt bevakade gröna zonen i Bagdad där ockupationsmyndighetens kvinnliga anställda joggade omkring i minishorts eller hotpants och tog sig uppfriskande dopp i poolen. Så såg det ut tills de första raketerna kom över muren 26 oktober 2003. Men fortfarande i dag , i matsalen i Saddams före detta palats, serveras det gris – hamburgare, varmkorv, bacon, fläskkotletter – morgon, middag, kväll.

Servitörerna är pakistanier och indier klädda i vita skjortor, svarta västar, flugor och vita pappersmössor. Vicepresident Cheneys före detta bolag, Haliburton, står för mathållning och vatten. Vattnet får inte tas från Irak utan kommer från Kuwait eller Arabemiraten. Den gröna zonen har försetts med en supergenerator. El och luftkonditionering fungerar dygnet runt, Bagdadborna har i dag bara elektricitet maximalt nio timmar om dygnet.

Om denna stad i staden har Rajiv Chandrasekaran, före detta platschef för Washington Post i Bagdad, skrivit boken Imperial Life In The Emerald City (”Härskarliv i smaragdstaden”). Boken, som bara är några månader gammal och redan utkommit i sju upplagor, visar hur amerikanerna inom loppet av två år lyckats förfuska varje idé om ett nytt och bättre Irak. Persongalleriet är fullt av profitörer och äventyrare, men framförallt välmenande republikanska före detta politiker som vare sig vet eller kan någonting.

Skoningslös är skildringen av Paul Bremer som i sitt gigantiska kontor och konferensrum i Saddams palats har ett enda fotografi, nämligen på sig själv springande Boston Marathon 1991 på tre timmar och 34 sekunder. Bremer kom närmast från Henry Kissingers privata konsultbolag Kissinger and Associates. Han utnämndes maj 2003 till ”direktör för rekonstruktion och humanitär hjälp till Irak”, men kallas endast ”vicekungen”.

På mindre än ett år skrev Bremer under mer än 100 förordningar som skulle göra Irak till Bushs neokonservativa drömsamhälle, men som i stället saboterade samhället så grundligt att det finns risk att det inte längre är i stånd att resa sig.

Bremers grundtanke var att Irak skulle avsaddamifieras, ungefär som avnazifieringen som ägde rum i Tyskland efter kriget. Men medan amerikanerna i Västtyskland faktiskt behöll flertalet av tyska ämbetsmän, lyckades Bremer inte bara att sparka tiotusentals byråkrater utan även funktionärerna på de lägsta nivåerna, för inte att tala om skol- och universitetslärare, som alla hade varit tvingade att vara medlemmar av Baathpartiet för att överhuvudtaget få jobb. Dessutom avskedade Bremer i stort sett hela armén, av vilka Chandrasekaran uppskattar att 90 procent inte var Saddamlojalister utan bara patrioter.

Förstörelsen av Irak var enligt boken en trestegsprocess:

1. Bombningarna under kriget.

2. Plundringarna av ministerierna, liksom av sjukhus och universitet.

3. Avskedandet av alla de människor som hade fungerat som nav i det irakiska samhället.

Plundringarna skildras i boken som totalt förödande, men var de så spontana som boken påstår? Att frisläppta kriminella stjäl dyrbara möbler och datorer i bombade ministerier som ockupationsmakten inte bryr sig om att bevaka är en sak. Men plundrarna var ju, enligt författaren, mycket mer systematiska. Varför skruvades alla väggfasta kartotek loss, varför blev varje arkiv lågornas rov? Ögonvittnet, journalisten Robert Fisk, beskrev plundrarna som inhyrda av främmande makt.

Medan sjukhuset i smaragdstaden fungerade perfekt med många operationssalar och en armé av läkare, badade Bagdads bestulna sjukhus i blod. Enligt Chandrasekaran stod de utan tillgång till mediciner och enklaste utrustning fram tills interimregeringen övertog makten 2004.

För att ersätta bestulna institutioner och få i gång det irakiska samhället lät Bremer överföra 12 miljarder dollar från FN:s olja-för-mat-fond och från dittills spärrade irakiska tillgångar till den nya amerikanska administrationen i Bagdad. För att pengarna skulle fördelas så snabbt som möjligt be- ordrade Bremer att de skulle överföras i sedlar i små valörer. Det rörde sig om totalt 281 miljoner dollarsedlar som vägde 363 ton. The Guardian konstaterade den 8 februari i år att det fortfarande inte finns kvitton för 8,8 miljarder av de överförda pengarna. Till senatens utredningskommitté sade Bremer nyligen: ”Jag har gjort misstag. Med eftertankens kranka blekhet skulle jag ha tagit vissa andra beslut …”.

Samhälle

Maj Wechselmann ([email protected])