ÅSIKT

Det är ni som kan rädda oss!

EVA MOBERG om kärnkraftsexperternas val: att bli mänsklighetens frälsare – eller dess dödgrävare

Foto: Mathias Forslöf
Forsmarks kärnkraftverk.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I alla år har krav på avveckling av kärnkraftverken bemötts med argumentet att den skulle bli ”förtida”. Nu kräver reaktorerna ständiga reparationer, och en ny miljardrullning motiveras med behovet av modernisering och förbättrad säkerhet. Vi får intrycket att den som vill förmena kärnkraftverken ytterligare ett tjugotal miljarder får dela ansvaret om det händer en olycka.

Vid folkomröstningen bedömdes livslängden för en reaktor ligga vid 25 år. Vid flera påföljande riksdagsbeslut fastslogs att de alla skulle ha tjänat ut omkring 2010. Denna bedömning tycks ha varit helt korrekt. En avveckling blir allt annat än ”förtida”.

Men nu har rena vinstintresset tagit över. När kraftbolagen förlorar flera miljoner dagligen vid ett stopp behöver man inte förvånas över bristerna i ”säkerhetskulturen”.

Linje 2, som fick flest röster i folkomröstningen, hade kravet på samhällsägande av all kärnkraft på valsedeln. Också detta löfte sveks fullständigt. Tvärtom har samhället förlorat det mesta av det inflytande det en gång hade.

Kärnkraftskompetensen i Sverige är starkt reducerad. Många har lämnat området, andra har gått i pension. Nu kopplas bristerna öppet till att kärnkraften inte är vad den varit som karriärväg. Det tycks vara svårt att få tillräckligt kvalificerad personal och tillräcklig entusiasm i arbetet. I Finland däremot, med reaktorer under byggnad, är arbetsmoralen högre!

Kärnkraften kan alltså för evigt motivera sig själv. Den måste alltid ha en framtid, annars blir det livsfarligt. Dess experter måste alltid ha hög lön och status för att behaga hålla hög ”säkerhetskultur”.

Radioaktiv strålning kan inte uppfattas av mänskliga sinnen, samtidigt som vissa typer av den har unika spridningsegenskaper i såväl tid som rum. Därför måste det alltid och överallt där kärnkraft produceras eller hanteras finnas expertis tillgänglig. Genom alla samhällsomvandlingar och alla epidemier, genom alla krig och alla naturkatastrofer, ska det alltid finnas specialister, fysiskt och psykiskt friska och nyktra, som kan göra de nödvändiga analyserna, mätningarna och provtagningarna. Tillräckligt många funktionsdugliga geigermätare ska alltid kunna tillverkas, resurser och kunskap att täcka läckande avfallslager ska alltid stå till buds, etc etc.

Det skulle vara intressant att någon gång få ta del av den människo- och historiesyn som gjort denna framtidsutopi möjlig i kärnkraftskretsarna. Kanske har de något nytt tips för världen? Men ingen har nånsin pressat dem på en förklaring.

De här aspekterna har däremot spelat en avgörande roll i en rapport från en brittisk expertkommission 2006, The role of nuclear power in a low carbon economy. Det är den brittiska regeringens rådgivande organ Sustainable Development Commission, SDC, som har granskat kärnkraftens möjligheter som alternativ i en strävan att minska koldioxidutsläppen. (e-post: [email protected])

Det krävs inte ens några naturkatastrofer för att kontrollen över kärnkraften ska gå förlorad, enligt denna lugna och sakliga genomgång. Ett sammanbrott i elektroniska medier räcker. Genom satsning på kärnkraft kan framtida generationer få bära oanade kostnader utan motsvarande fördelar.

Vad gäller växthuseffekten visar deras kalkyl att även om britterna fördubblade sin kärnkraftskapacitet så skulle koldioxidutsläppen bara minska med 8 procent, och det är jämfört med 1990 års nivå.

SDC framhåller att man genom att satsa på kärnkraft avhänder sig möjligheten att neka andra denna energi. Dessa kan ha lägre säkerhetsnivåer av olika skäl, vilket ökar risken för olyckor med åtföljande kontaminationer över gränserna. Man bidrar också till spridningen av kärnvapen, både till länder och terrorgrupper. SDC använder klartext:

Det går inte att rättfärdiga planer på ett nytt kärnkraftsprogram. Varje sådant förslag är oförenligt med regeringens egen strategi för hållbar utveckling. ”Detta är vårt råd till regeringen”, slutar rapporten.

(I vad mån Blair eller efterföljare kommer att följa SDC:s råd är vad jag vet inte avgjort. Men för att hejda kärnvapenspridningen vore förstås den största insatsen att sluta rusta upp kärnvapenubåtarna och i stället skrota dem.)

Alla är vi alltså, och kommer alltid att vara, beroende av att det finns kärnkraftsexpertis. Därför måste vi upprätthålla deras löner och status så att de inte blir för få. Sån är verkligheten.

Men det måste inte betyda att ständigt bygga ut kärnkraften. Det finns faktiskt ett annat sätt. Och det är att betrakta kärnkraftsfolket som något av mänsklighetens frälsare i stället för dess dödgrävare. Och det skulle vi kunna göra – om en ny generation tänkte om radikalt och började ägna alla sina krafter och allt sitt kunnande enbart åt att minska och avvärja farorna – så länge det nu går.

Nedmontera och avväpna reaktorerna, isolera allt avfall och ställa det under internationell kontroll, så långt möjligt sanera runt upparbetningsanläggningar och urangruvor, ta itu med helvetet på Kolahalvön, spåra nukleärt material och förstöra bomber, resa runt och varna och informera i alla länder om de långsiktiga riskerna. Det finns hur många arbetsuppgifter som helst för dem i världen under överskådliga tidsrymder.

Orealistiskt?

Inte så orealistiskt som den utopi kärnkraften i dag bygger på. De här uppgifterna måste nån gång utföras i vilket fall som helst. Det är bättre och billigare ju förr vi betalar för dem, i stället för att betala för problemens fördjupning och mångdubbling.

Läs också:

Eva Moberg ([email protected])