ÅSIKT

Den svenska bushoisien

ÅSA LINDERBORG och ERIK WIJK dissekerar en söndagspastej

1 av 2 | Foto: illustration: pericoli
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I George Orwells 1984 är historieskrivningen en ”palimpsest”, alltså skrifter som kan raderas och fyllas med nya fakta och förklaringar när så behövs. I ett kvartssekel nu har liberala debattörer påstått att socialism och fascism är av samma skrot och korn, samma totalitarism och ingenting skiljer dem i grunden åt.

Sedan något decennium förekommer även likhetstecken mellan fascism och välfärd, i Sverige framför allt hos Maciej Zaremba som bedrivit kampanjjournalistik om de tragiska tvångssteriliseringarna – folkhemmet påstods nära besläktat med Tredje riket. Riksteatern turnerar just nu med en pjäs av honom, där fackföreningsrörelsens jämlikhetspatos jämförs med unga nazisters beredskap att skjuta vackra judiska kvinnor.

Man kan konfrontera dessa tankevrak med några rader ur den genuint liberale Herbert Tingstens Nazismens och fascismens idéer (1936, 1965): ”Fascismen är borgerlig: den har överallt kommit till makten så gott som uteslutande med stöd av de borgerligt, antisocialistiskt inriktade folkgrupperna, den har i sina grunddrag bevarat den borgerliga produktionsordningen, den privata äganderätten till produktionsmedlen, den i princip fria konkurrensen, och den avvisar tanken på ekonomisk utjämning.”

Vilka belägg har då de som i palimpsesten i stället vill dra likhetstecknet vänsterut? Det senaste bidraget kommer från Expressens kulturredaktör Per Svensson, som i söndags (25 mars) upprepade mantrat genom att bunta ihop våra namn med Harold Pinter, Noam Chomsky, Robert Fisk, Naomi Klein och Michael Moore. Vi är alla förblindade av USA-hat, vi lägger alltid all skuld på USA och förnekar eller glorifierar alla tänkbara över

grepp som begås av USA:s grymma fascistiska fiender.

Som svenska representanter för denna bruna klunga har vi med vårt EU-motstånd gjort gemensam sak med extremhögern. Detta belägger Svensson med den förenande vurmen för välfärdsstaten, vilket han likställer med kärlek till det nationella. En djärv logik som dock även drar in våra beskedliga mittenpartier, ja alla som inte är enögt marknadsfrälsta måste i konsekvensens namn vara fascister i Svenssons ögon.

Måste man ta denna ideologiska pajas på allvar? Det finns de som menar att man ska låta Svensson baka sina söndagspastejer i fred. Det tycker inte vi – demokratin kräver, och historien lär oss, att vi måste ta den urspårade liberalismen på samma allvar som vi tar fascismen och andra antidemokratiska ideologier.

Vi har i uppemot tjugo år skrivit mot imperialism och diktatur vare sig den varit sovjetisk, europaunionsk, amerikansk eller rysk. I Svenssons åberopade ”testfall” Bosnien har vi inte ens nämnt USA som relevant faktor. Vårt EU-motstånd grundar sig på en närmast liberal övertygelse – att makten bör ligga så nära medborgaren som möjligt, att varje individ ska få maximal kontroll över sin tillvaro. Det finns inte ett spår av nationalism i detta.

Men vi erkänner gärna att vi lägger den största skulden till den pågående irakiska tragedin på den amerikanska regeringen. Det är en uppfattning vi delar med de flesta bedömare, till höger som vänster, i Sverige som USA, men för Per Svensson är det blott uttryck för ”fixering” vid George Bush. De som gör motstånd mot ockupationsmakten i vår tids stora kolonialkrig – dem räknar Svensson som fascistiska mördare.

När Svensson i likhet med andra stormaktsmedlöpare avfärdar kritiken som en affektstyrd och irrelevant personfixering, och betackar sig för fakta och argument, blir resultatet inget annat än ett försvar av Bush och hans krigspolitik. Här har vi den svenska bushoisien, den exklusiva skara som är så fanatisk i sitt vänsterhat att den tvingas omhulda vänsterns förmenta fiender alldeles oavsett vad den fienden har på sitt samvete.

Vi har länge saknat socialliberalismen. Frågan är om det i dag finns ens några vanliga liberaler kvar. Knappast bland de nyliberaler som önskar marknadens tyranni och definitivt inte hos den svenska bushoisie som med kriget i ryggen, historieförfalskningen som metod och kapitalförstärkta megafoner som falsetthöjare söker utdefiniera varje demokratisk opposition.

Åsa Linderborg, Erik Wijk ([email protected])

ARTIKELN HANDLAR OM