ÅSIKT

Vem ska då utmana Makten?

GÖRAN GREIDER om marknadsföring utan motstånd

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Joakim Pirinen: "Arbetare på väg att tjäna sin första miljon".

Hur är det möjligt att moderata samlingspartiet kunnat slippa undan så pass lätt när det kallar sig det nya arbetarpartiet? På sätt och vis är den språkförnyelsen bland det mest häpnadsväckande i denna valrörelse. Varför har inte det väckt mer ilska? Mycket skickligt har moderaterna under Reinfeldts treåriga ledarskap odlat bilden av sig själva som kritiker underifrån av en socialdemokrati, ja en arbetarrörelse, som "däruppe" bildat en onåbar och arrogant elit.

Exakt där syns en paradox: Den marknadsföringen har lyckats just för att marknadsmakten, i en tid när en förhärskande marknadsliberal agenda alltmer sällan utmanas, framstår som mer anonym och mer osynlig. Det bekanta är som sådant obekant, påpekade Hegel. Samhällsklimatet är idag mer rensopat från radikala perspektiv än det varit någon gång under min livstid och ibland kan det kännas som att vi knappt ens har språket eller orden kvar för att peka ut de verkliga makthavarna i de samhällen vi lever i. Vår förmåga att sniffa oss till maktutövning har försvagats, vilket i realiteten innebär att makt - och övermakt! - nästan enbart förknippas med dem som sitter i regeringsställning och i mycket liten grad med dem som bestämmer i själva ekonomin: de stora företagarna, kapitalägarna, direktörerna i näringslivet. På det moraliska planet kan direktörer ibland jagas för fallskärmar och bonus. Jagas de någonsin för att de utövar makt?

Den makt som uppreser sig mot de allra flesta vanliga löntagare i samhället, är emellertid just den makt som denna grupp utövar. När ett företag överger en landsortsstad efter ett beslut i ett bolagsrum långt borta - kanske i en annan världsdel - och lämnar social uppgivenhet bakom sig, då är det marknadens makt som utövas. Och när lönerna stiger alltför långsamt och löneskillnaderna ökar - då är det arbetsgivarna som utövar den makten. När kommersialismen väller ut ur tv-rutan med reklam riktad direkt till barn - då är det marknaden som utövar makt. Ja, även när vinstmekanismen letar sig en bra bit in också i den offentliga sektorn, är det återigen marknaden och alla dess avlönade ideologer (det finns många) som utövat makt.

Sedan några årtionden tillbaka har denna marknadsmakt nationellt, lokalt och globalt flyttat fram sina positioner. De senaste tio åren har ett enormt tryck mot välfärdsstaterna uppstått när hundratals miljoner löntagare - inte minst i Kina och Indien - med ytterst små löneanspråk klivit in på den världskapitalistiska arenan. Denna väldiga, globala scenförändring har tippat maktbalansen mellan kapital och arbete till kapitalets fördel. Så är det ju. Var och en kan se det. Men det är inte "kapitalismen", "marknaden" eller den "företagsstyrda globaliseringen" som människor då oftast blir upprörda över - ty den upprördheten saknar idag ett politiskt språk att uttrycka sig på. Till det är sannerligen arbetarrörelsen medskyldig. Men att upprördheten så mycket vänder sig mot dem som sitter vid den politiska makten och så litet mot marknadsmakten, det retar mig.

För det är i det perspektivet som en samtida svensk högerledares anspråk på att leda ett nytt arbetarparti framstår som så fantastiskt. När Reinfeldt slår mot "makten" eller "överheten" i form av regeringen Persson är det det lilla som återstår av politiken han slår mot - aldrig mot marknadsmakten. Och visst, det moderata anspråket på att stå för en kritik underifrån mot en politisk överhet är på många sätt ett taktiskt genidrag. Det är bara det att genidraget görs på ett schackbräde där alla de systemkritiska, radiala eller socialistiska spelpjäserna sedan länge är utslagna.

Skulle Alliansen bilda regering efter den 17 september tror jag naturligtvis inte att ett socialt jordskred inträffar; svensk ekonomi går nu så bra att levnadsstandarden för den breda majoriteten kommer att förbättras de närmaste åren, nästan oavsett vilken politik som förs. Inget Armageddon. Ingen Ragnarök. Ingen omedelbart förestående välfärdsvinter. Men det grundläggande som sker om en moderatledd regering tar över, är att denna marknadsmakt inte längre på något sätt utmanas inom politiken.

I det avseendet liknar situationen den som rådde före demokratins genombrott, när den politiska eliten sprang fram ur samma skikt som den ekonomiska eliten. Under många nittonhundratalsdecennier skildes de faktiskt åt i Sverige. Till en början blev den gamla borgerligheten naturligtvis djupt oroad; plötsligt var den avskuren från politiken. Sedan lugnade den sig, fann via den svenska modellens korporativa partssamtal andra vägar in i politikens centrum.

Nu är den modellen åtminstone halvt avvecklad. Och kanske förklarar det en del av den nya intensiteten i viljan till makt från borgerligheten? Maktskiftets egenvärde har ju proklamerats.

■ ■En Fredrik Reinfeldt vid makten innebär att den marknadsmakt som redan i dag är den makt som verkligen uppreser sig mot vanligt folk, så att säga dubbleras. Den förstärks. Två eliter, den ekonomiska och den nya politiska, flyter åter samman.

I avgörande, konkreta frågor blir det ju uppenbart: Moderaterna och Alliansen vill försämra a-kassan, inte bara för att få fler arbetslösa att på ett mer dödsföraktande sätt söka jobb utan också, än viktigare, för att lägre a-kassa gör att det blir lättare för arbetsgivarna att skapa ett betydligt större och mer lydigt låglöneproletariat än idag. För att riktigt försäkra sig om att detta ska fungera gör en Alliansregering mycket riktigt det också dyrare med fackligt medlemskap.

Det nya arbetarpartiet är den politiska företrädaren för den makt som redan är allra starkast i samhället: marknadsmakten. Är det alltså en språklig kollaps vi bevittnar?

Nej. Bara modern marknadsföring i en tid helt renons på socialistiskt motspråk.

Göran Greider ([email protected])

ARTIKELN HANDLAR OM