ÅSIKT

Voffo gör di på dette viset?

GUNNAR OHRLANDER granskar ett litteraturpris som kanske kostar mer än det smakar

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Börje Thuresson
Astrid Lindgren.

När bokmässan invigningsfestar i kväll har de tolv medlemmarna i Almajuryn just träffats i Göteborg för att besluta vilka som ska nomineras till barnens Nobelpris, Astrid Lindgren Memorial Award. Ur den långa listan som juryn fastställer – uppåt 130 barnboksförfattare, tecknare och läsfrämjare från drygt femtio länder – ska sedan en eller ett par väljas ut och belönas med den väldiga prissumman, fem miljoner kronor.

Juryns vistelse vid bokmässan i Göteborg kostar 45?000 kronor och ingen vet riktigt vad de har där att göra.

Utomlands vet man inte så mycket om priset. Men Anna Cokorilo, chef för Almakansliet på Kulturrådet i Stockholm, hävdar att kunskapen växer. Hon pekar på en sexspaltare i franska Le Monde förra året och berättar att hon personligen träffade femhundra bokförläggare i Washington. De ska ha blivit mycket imponerade, inte minst av prisets storlek.

I Sverige är priset ännu efter fem år praktiskt taget okänt bland allmänheten. Världens böcker till världens barn, lyder den bärande idén. Några skolor deltar i läsfrämjande projekt där barnen får läsa pristagarnas böcker och till den stora prisutdelningen 31 maj fick 300 barn tåga från Kulturhuset i Stockholm till Skansen. Det såg fint ut, lite nordkoreanskt stuk.

Bokbranschen är kluven och ibland direkt negativ. Rod Bengtsson på Bonnier Carlsen tycker att priset är rätt misslyckat. Förlaget ger ut den senaste pristagaren, Katherine Paterson, och har bara märkt en marginell effekt på försäljningen.

”Priset har inte fått nåt större genomslag såvitt vi kan se," säger han. "Varken i Bologna eller i Frankfurt talar man särskilt mycket om det. Vad är det egentligen man vill belöna?”

”Alma är belöning för lång och trogen tjänst”, fortsätter han. ”Det finns inget nytänkande och dessutom är det lite konstigt att pristagaren inte är aktuell med nån bok. Märkligt, undrar just om det var det här Astrid ville?”

Erik Johansson på Berghs bokförlag ger ut den första pristagaren, Christine Nöstlinger, och även tidigare böcker av Katherine Paterson.

”Försäljningen gick väl upp lite”, säger han osäkert. ”Men inte som om det hade varit ett vuxenpris.”

Dag Hernried på Alfabeta tycker för sin del att priset är bra för att det höjer statusen för barn- och ungdomslitteratur. Alfabeta ger ut japanen Ryôji Arai som delade priset med Philip Pullman förra året. Men någon vidare försäljning har det inte blivit. Arais bok När kommer bussen? såldes i 2?500 ex.

Det är förstås ett jätteproblem att den litteratur som belönas med barnens Nobelpris inte når ut till barnen.

”Fel”, säger Anna Cokorilo på Almakansliet. ”Det handlar om kvalitetslitteratur och då blir det inga höga upplagor. Men när det gäller Arai fick han ett stort genombrott i Japan i och med priset.”

Det största frågetecknet återstår förstås att räta ut: Varför ge en massa pengar till redan etablerade författare när de kunde användas för att till exempel lära barn att läsa i skolan eller skapa bättre villkor för underbetalda barnboksillustratörer.

Det var Marita Ulvskog som efter Astrid Lindgrens bortgång 2002 föreslog ett pris, ett jättepris som skulle slå hela världen med häpnad. Man kan se det som ett svenskt missionerande för barnens rätt i en värld där barnlitteratur ibland är sällsynt, ett pris för att sprida godhet med Sverige i sin gamla roll som världens samvete.

Eller så kan man se det som ett smart försök att utnyttja Astrid Lindgren som varumärke för att sälja Sverige. Ett litet exportberoende land behöver cred för att sälja kanoner och bilar.

Vi lever i en epok med oförarglig festivalkultur, representativ kultur i attentatens och jubelfesternas tidevarv, för att tala med Strindberg. En chans för politiker att stå på scenen och få komma på bild i tidningen.

Är Alma ett av många illusionstrick? Man kan lätt bli bländad av de storartade arrangemangen runt priset. Man chartrar flygplan för att frakta massmedierna till Vimmerby när juryn offentliggör vinnaren. Planet sponsras av barn- och nöjesparken Astrid Lindgrens värld.

På Skansen blev det en närmast drömlik fest 31 maj. Pristagaren Katherine Paterson anlände till Sverige med sin make och en familj på sexton personer. Tusen personer såg ett strålande program på Solliden med H.K.H. Kronprinsessan Victoria och kulturminister Leif Pagrotsky och därefter blev det buffé för 350 särskilt inbjudna.

Snittarna var ingenting mindre än mästerverk av köksmästaren Christer Svantesson med bland annat caesarsallad i glas med marinerade tigerräkor, miniskagen med dillolja, lättrökt najadlax, brie du maux, comtes, brilliat savarin och chèvre. Till detta serverades utsökta viner, en röd Cawarra från Lindeman samt en vit Chardonnay.

Prisutdelningen kostade 1,2 miljoner.

Sålunda åt etablissemanget snittar på barnens bekostnad, skulle en kritiker kunna säga, allt under det att barnen läser allt mindre, försäljningen av svenska barnböcker minskar liksom utlåningen på biblioteken. Kanske anser politikerna att en strålande prisutdelning är ett sätt att möta de problem som finns.

Det är Kulturrådet som basar över Almakansliet och som utser juryns medlemmar. Almas budget är på drygt nio miljoner. Drar man bort prissumman så kostar det fyra miljoner att administrera och dela ut priset, en ganska blygsam summa i jämförelse med Kulturrådets budget på 1,7 miljarder.

Juryn är billig. Den kostar 700?000 kronor om året. Alla vinner. Författare, kritiker och kulturentreprenörer ökar sin status genom att sitta i en jury nästan på Nobelprisnivå. Dessutom kan man få resa till Bologna.

Kul helt enkelt. Och nästan gratis.

Anna Cokorilo är angelägen att berätta hur billigt priset är att administrera. Skansen sponsrade festen med 400?000 kronor och den sammantagna sponsringen låg på nästan det dubbla. Artisterna kostade bara 160?000. De gick ner i pris för barnens skull. Svenska ambassaden i USA sponsrade flygresan för pristagarna och Grand Hotel bjöd på rummen som annars hade kostat 30?000. Resan för Katherine Patersons sexton följeslagare betalades inte av Kulturrådet, framhåller hon.

Det råder en stämning av gratisätare och lågbudget runt Alma.

Cokorilo berättar hur hon själv och kansliets personal åker Ryanair och besöker bokmässor nästan utan någon kostnad alls.

”Vi var i London och det kostade bara femtusen”, säger hon. ”För två personer.”

Vad hon beskriver är i själva verket problemet med Alma. Man har ett jättepris men egentligen inte råd att dela ut det. Man försöker bygga upp ett kontaktnät runtom i världen, så kallade nomineringsinstanser, utan att ha råd att åka dit. Ryanairs utbud är begränsat.

Man har en trevlig fest på Solliden men egentligen inte råd att betala.

Nomineringslistan verkar tillkommen för att trösta Kulturrådets styrelse och man undrar förstås om informationsministeriet i Afghanistan eller nationalbiblioteket i Irak har tid att nominera pristagare till Alma.

Det kan synas hjärtskärande med ett kansli på tre personer som ska klara av att överblicka hela världens barnlitteratur och hålla kontakt med sextiotalet länder som visat intresse. Och med en jury med begränsade möjlighet att läsa på originalspråken som dessutom ska jämföra författare och illustratörer med läsfrämjande eldsjälar.

Kanske kan man tänka sig en bibliotekarie från Kongo nästa gång?

”Vårt arbete är långsiktigt”, säger Anna Cokorilo. ”Vi besökte Mexiko i fjol och där samlade man för första gången de latinamerikanska barnboksförlagen. Vi visar världen på bra barnlitteratur.”

De fick miljonerna

De utser pristagarna

Gunnar Ohrlander ([email protected])