ÅSIKT

Ett alibi som inte räcker

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Maria Bergom Larsson

"Det rör sig faktiskt om en roman", skriver Alexander Ahndoril i sitt diskussionsinlägg om Regissören. Det är en nyckelreplik i samtalet kring den nya dokumentära romanen.

Även Bergmans egen negativa reaktion på boken blir nu en del av denna roman, "det ingår kongenialt i mitt stora projekt att vidga och undersöka fiktionen. Om man skriver om en levande människa så inbegriper man också möjligheten till en reaktion i sitt verk", fortsätter Ahndoril. "Verkligheten som omgärdar min roman blir en verksam del av fiktionen." I den meningen är väl också min negativa reaktion en del av verket.

Jag minns hur Ulla Isaksson en gång sa att författaren alltid är en vampyr. Vad hon menade var naturligtvis att konstnären hela tiden är på spaning efter motiv, människor, repliker, miner uttryck. Berättelser. Och här går ingen säker. Vi ses i min nästa roman! Men nu tycks romanen ha tagit nästa steg när den anser sig ha rätt att blanda dokumentärt och fiktion med levande personer i rollerna. Och står höjd över protester. Bara det är Konst.

Ahndorils svar är trevande och ödmjukt. Han är klar över att hans projekt att låta fakta och fiktion kring Ingmar Bergman och inspelningen av Nattvardsgästerna glida samman erbjuder problem. Men det är inte en juridisk problematik utan etisk. Att som Gunder Andersson tro att problemet försvinner genom att idolisera Konstnären får inte mig att känna mig bättre till mods. Varför ska Konsten vara ett reservat där frågor kring etik eller politik är irrelevanta?

Strindberg använde sig själv som forskningsobjekt, lackmuspapper, som Lagercrantz skriver i sin biografi. Därvid lämnade han också ut sin omgivning, men mest sig själv. Och han använde andra namn i sina romaner. Goethe använde Lottes och Alberts riktiga namn i Den unga Werthers lidanden. Hur de kände sig var det ingen som frågade efter.

I dag rör sig romanen alltmer i en gråzon mellan fiktion och dokumentär verklighet. Med "roman" på försättsbladet ingås ett kontrakt mellan författaren och läsaren: Det här är påhittat, det är litteratur och författaren har uttalat tagit på sig ansvaret för perspektivet. Men skriver sig samtidigt fri från ansvar: "Det rör sig faktiskt om en roman!"

Om samtidigt verkliga namn på verkliga människor får träda in i denna fiktion kan romanen användas till allt möjligt, privat vendetta som i Carina Rydbergs Den högsta kasten, uppgörelse med barndomens trauma som i Jan Myrdals barndomsskildringar om Alva och Gunnar, eller upprättelse för ett förlorat faderskap i Per Gunnar Evanders självbiografiska roman I min ungdom speglade jag mig ofta. Ibland har de som finner sig utnyttjade protesterat, det hände i Myrdals fall, Alva och Gunnar gick till domstol utan annat resultat än att romanen blev mer omtalad och omskriven. Och bilden av Alva och Gunnar kom att gå till eftervärlden präglad av Jan Myrdals sårade barn.

Evanders och Rydbergs romaner väckte starka protester, i Evanders fall kände sig hans dotter direkt skändad över den tillrättalagda familjehistoria som hon fann sig indragen i. Det unika i hennes fall var att hon protesterade offentligt. För det är ju alltid Konstnären som har tolkningsföreträdet och monopol på ordet och offentligheten.

Alexander Ahndoril är en driven och medveten konstnär, han vet att fiktionens gränser är såriga. Ändå har han blivit överraskad över de olika reaktioner han fått på Regissören. Eller på Bergmans egen upprördhet.

Jag försöker förstå varför jag reagerade negativt på hans utnyttjande av Ingmar Bergmans liv. Om vi försöker bortse från att Bergman är en auktoritet, ett slags idol.

Borde det inte få vara en författares rätt att omdefiniera och använda denna idol? Bergman själv har inte precis varit förtegen om sitt privatliv. Nu skriver sig Ahndoril in i detta liv, skriver in sin egen historia i Bergmans biografi. Som Zern skriver i sin recension i Dagens Nyheter låter Ahndoril skiljeväggen mellan fiktion och verklighet upplösas, "utan att lägga en skugga av distans eller "fiktion" mellan sig själv och de skeenden han betraktar". Han träder in i personen Ingmar Bergman och tillskriver honom tankar, känslor, relationer, handlingar. I sin text blandar han lån från Bergmans egna texter, Vilgot Sjömans dagbok från filminspelningen av Nattvardsgästerna, repliker ur filmen med eget material. Fiktionen finns inte längre som en skiljevägg mot verkligheten i Regissören, skriver Ahndoril, och skapar en psykotisk Bergman. Ingmar Bergman tycks inte hålla med. Det finns en verklighet.

Frågan återstår, vem ska definiera min verklighet, har jag själv monopol på min egen verklighet? "Finns det nu ingen gräns för det lämpliga, för vad man får göra?" frågar Ahndoril. Jag känner spontant och osofistikerat att det finns en gräns. Kanske är den auktoritetsbunden, kanske präglad av ett slags common sense.

Läs också:

Maria Bergom Larsson ([email protected])