ÅSIKT

Hur fixar man X:et?

PETTER LINDGREN stavar sig igenom de nya ABC-böckerna

1 av 3
I som i inredning. Ur Stina Wirséns "ABC med Rut och Knut".
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Hur såg bokstäverna och orden ut egentligen? Från början. Innan man kunde läsa.

Kanske så här: @%&* ("%... =+/&"#. Och lite senare, sedan man lärt sig några bokstäver: G%&* "(A%... =+/&A#.

Efter hand växte väl textgläntorna igen. Plötsligt stod där saker på raderna, "sol", "bil", "hus", men hur det faktiskt gick till när jag lyckades knäcka den där koden har jag inget som helst minne av.

Förmodligen lärde jag mig det själv på något sätt, för inte är det väl egentligen möjligt att förklara för en fyraåring hur det hela fungerar. Att det är ljuden som de där fullkomligt godtyckligt valda bokstavstecknen förmedlar, och inte, vilket man lätt luras att tro när man ställs inför ABC-böcker, tingens essens. Elefantens, lokets, osets innersta väsen, för att hämta några exempel ur Britt G. Hallqvists och Stig Lindbergs klassiska ABC (utgiven av Tidens förlag). Bara det att exempelvis bokstaven G heter "ge" men låter "guh" är ju så abstrakt och dumt att man knappt förstår vitsen med det, ens som vuxen. Sedan har vi lilla g, som ibland ser ut som ett par glasögon, ibland inte. Varför? "Ööööh?", grymtar en flegmatisk grottman under bokstaven Ö i Tomas Hallings (text) och Kenneth Anderssons (bild) nyutkomna ABC - och hör (Alfabeta) - observera titelns ordvits - som helt skippar sambandet mellan bokstav och bild. Här är det i stället ljudet, mest i form av olika sorters utrop, "Aaaj", "Äsch!", "Buuu!", som utgör den egentliga illustrationen, vilket känns pedagogiskt riktigt. Bokstävernas jobb är ju som sagt inte att betyda, utan att låta. Därmed inte sagt att Anderssons grovhuggna och humoristiska teckningar är överflödiga, tvärtom. De utgör i stället sammanhanget i vilket ljudet utspelar sig, som när en tyngdlyftare tar i för kung och fosterland (han är landslagsman ser man på linnet) och låter höra en ljudlig prutt, under bokstaven P.

Den publikfriande prutten använder också Pernilla Stalfelt i sin mycket roliga men möjligen något mindre pedagogiska Från Apglad till Öronvax - en ABC-bok (Eriksson & Lindgren), med några år på nacken men liksom många andra äldre ABC-böcker fortfarande i cirkulation på marknaden. Också bajskorven (B) får vara med, liksom de egna karaktärerna Lokvargen (L) och Fickspöket (F). Här är det främst Stalfelts tolkningar av bokstävernas yttre som fascinerar. Stora J (gemenerna får inte vara med) har en simbassäng i böjen och en trampolin som överhäng, T är en grillkorv spetsad på en gaffel. Stalfelt tilldelas också diplom för bästa illustration till problembokstaven X, inför vilka många ABC-boksförfattare tycks vrida sig som i kramp. X:et illustreras helt enkelt av Skalmans XYZ-saft, ur Bamse och säkerligen känd för de flesta bokstavsnybörjare. Oemotståndligt osökt och oväntat, menar juryn (jag själv), med lågstadiets Xerxes och xylofon i färskt minne. Sämst på marknaden i detta avseende är Lena Anderssons eljest ambitiösa och utmärkta Majas Alfabetssånger (finns både som bok och cd, Rabén & Sjögren respektive Musikrummet), med sånger om växter och träd, i bokstavsordning: "En blomma på X har jag inte hittat / och ingen på Y fast jag tittat och tittat". Jag tror inte att Andersson har tittat särskilt noga. Åtminstone inte i Tidens lexikon från 1957, där man kan läsa om bland annat xantofyll, "ett gult färgämne som finns i alla gröna växter", samt om Yggdrasil (asken). För helvete!

Favorit hemma just nu är Inger & Lasse Sandbergs Sandbergs ABCD (återutgiven av En bok för alla), om Spöket Laban och Labolina som ger sig ut i vida världen på jakt efter en häxas förrymda trolleritecken, det vill säga alfabetets bokstäver vilka avbetas en efter en. Det är möjligen väl mycket att läsa för en kvällstrött förälder, men Inger Sandbergs stenhårt alittererade (bokstavsrimmade) klang är så solid att munnen tycks gå av sig själv efter några genomläsningar: "Där mossan var som mjukast satt Mathias".

Liksom i Stalfelts bok leks det med bokstavsformerna, J blir en bandyklubba och I en totempåle. "Stora och Lilla är förnamn, och bokstäverna kan se ut lite hur som helst", förklarar Lilla Anna angående bruket av versaler och gemener. "Precis som mammor och barn. Stora mammor och små barn. Små mammor och stora barn finns det ju." Drak-Ulla eldar fimpar, store anden i Halmstad kommer flygande och visst är det rejält flippat ibland, men också ordentligt sammanhållet av något som väl bäst kan beskrivas som konstnärlig konsekvens.

Jan Lööfs klassiskt upplagda (N som i noshörning, S som i slott) ABC-boken (Bonnier Carlsen) fungerar också bra, med rejäla bokstavstyper (8,3 centimeter höga för att vara exakt, jag har mätt) och detaljrika, mycket typiskt lööfska interiörer och konstruktioner att försjunka och söka vila i. Synd bara att djuren (mest apor) på bilderna nästan uteslutande bär manskläder. Kvinnokönet representeras blott av två grånade damer, den ena (gris) blir ficktjuvad och den andra (apa) stickar.

Läsvärda (men ännu oprövade på barnen där hemma) är också Catarina Kruusvals Ellens ABC och Stina Wirséns ABC med Rut och Knut (båda utgivna av Rabén & Sjögren). Wirsén tecknar flyhänt och rimmar dagsaktuellt och i bokstavsordning om detaljhandeln. Bland annat besöker vi en inredningsbutik med I:n på gardinerna och en datoraffär. "I vårt stora datahus / har vi allt från skärm till mus. / På datorn kan du skriva D. / Tryck på print, ska du få se!" Kruusval rimmar både ord och bokstäver, "Fritt flyger både fågel och fluga / Flodhästen tänker att simma får duga", och hopar sidorna på pekboksmanér med sådant som börjar på den aktuella bokstaven. Äldre bokstavsnybörjare kommer eventuellt att finna boken en smula menlös, med barn i sjömanskostym, söta kattungar och plockpotatis, men för dem som tidigare läst bilderböckerna om Ellen och Olle är den säkert en höjdare.

Dessutom gör sig Kruusval den mödan att försöka förklara vad det hela går ut på: "Varje bokstav är ett ljud / som man hör och minns. / Och tillsammans blir de sen / namn på sånt som finns."

Petter Lindgren ([email protected])

ARTIKELN HANDLAR OM