ÅSIKT

Stöld, med all rätt i världen

CARINA RYDBERG om Bergmandebatten

KULTUR

■ ■Den Ingmar Bergman man möter i Alexander Ahndorils roman Regissören har ingenting gemensamt med verklighetens Bergman. Det är ett fräckt tilltag, och jag är den första som har förståelse för Bergmans ilska, skriver CARINA RYDBERG. Någon har stulit mitt namn. Med vilken rätt? Med all rätt i världen.

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

■ ■Sanningen kan vara kränkande nog, skriver Rydberg. Men lögnen är alltid oacceptabel.

Foto: MONIKA FRANZON
Carina Rydberg - för nio år sedan kom hennes bok "Den högsta kasten" ut, en självbiografisk roman som orsakade debatt därför att många verkliga personer namngavs i texten.

En gång i tiden var jag krönikör i tidningen Ny Dag. Mina krönikor var för det mesta ett slags korta betraktelser av tillvaron, och jag försökte så gott jag kunde att få dem att likna novelletter. En av dessa texter hette Hon som dansar. Jag hade stått på en klubb och iakttagit en för mig okänd kvinna och fascinerats av hennes dans. Krönikan publicerades. Något år senare stötte jag på en bekant på en fest. "Du skrev en krönika om min flickvän." Jag stod mållös. Jag hade ju över huvud taget inte nämnt den här kvinnans namn - eftersom jag inte ens visste vad hon hette - men inom loppet av några sekunder stod hon nu framför mig. "Det var en kompis till mig som läste den där krönikan och förstod att den handlade om mig. Det där som du skrev, det stämde ju, men vet du vad jag inte gillade? Den där kompisen du hade med dig, han som sa att jag var en sån tjej som bara har en flaska ketchup i kylskåpet. Det hade han fel i. Jag älskar att laga mat. Det är mitt stora intresse."

Jag erinrade mig att jag faktiskt hade haft med mig en vän som sagt just detta. Den unga kvinnan såg emellertid glad ut. Hon hade inte haft något emot att läsa om sig själv i den där krönikan.

Det är den här episoden jag tänker på varje gång det debatteras om författarens rätt att använda sig av verkligheten. För snart tio år sedan stod jag själv i centrum för en sådan debatt. Det talades om namn. Fick man nämna namn eller inte? I själva verket var det relativt få av de namngivna personerna i boken som tog illa vid sig. Det fanns till och med människor som utan protester godtog att bli negativt skildrade - förutsatt att de kände igen sig i texten. Ja. Det där hände. Ja. Det där sa jag faktiskt.

Ytterligare några år senare skrev en av mina före detta älskare en bok där det påstods att jag var lesbisk. Boken var ett slags hopkok av verkliga och påhittade händelser, och jag insåg när jag läste den att för den oinvigde var det omöjligt att veta vad som var vad. Jag blev kränkt. Inte på grund av påståendet om homosexualitet, utan på grund av lögnen. Ingen människa accepterar en lögn, oavsett dess natur.

Den här boken löste dock ett problem för mig. Jag arbetade själv med ytterligare en självbiografisk roman, och hade fram tills nu haft betänkligheter kring min före detta älskares medverkan. Dessa betänkligheter försvann nu som genom ett trollslag. Här skulle sanningen redovisas, från samtal till samlagsställningar. Jag la ner stor energi på att hålla mig till det faktiska händelseförloppet - trots att de flesta böcker skulle vinna på att författaren gjorde motsatsen.

Nu har Alexander Ahndorils välskrivna roman Regissören kommit ut. Ahndoril har valt att göra sin idol Ingmar Bergman till huvudperson i en fiktiv skildring - om än efter att ha gjort en grundlig research. Den Ingmar man möter i Regissören har förmodligen inte mycket mer än namnet gemensamt med verklighetens Ingmar Bergman. Det är naturligtvis ett fräckt tilltag och jag är den första - och nära på den enda - som har någon som helst förståelse för Bergmans ilska. Det står ingenting kränkande om Ingmar Bergman i Ahndorils roman. Men ur Bergmans synvinkel spelar det ingen roll. Någon har stulit mitt namn. Någon försöker ta mitt liv och göra det till sitt. Med vilken rätt?

Med all rätt i världen. Jag är den sista som skulle plädera för ett förbud mot sådana här skildringar. Men vad man måste ha klart för sig är att man inte blir populär hos den som blir föremål för dem. Sanningen kan vara kränkande nog. Lögnen är alltid oacceptabel. Nu läser jag Ahndorils bok med stort intresse. Under tiden gör min före detta älskare reklam för sin nya tv-serie, där jag har fått namnet Camilla. Och vad ska man säga om en sådan sak?

Läs också:

Carina Rydberg