ÅSIKT

Kåt, glad och tacksam

Varför så många lyckliga horor i medierna?

Foto: Touchstone Pictures, Sonet Films
Lycklig eller inte? Till vänster Julia Roberts – lycklig hora i ”Pretty Woman”. Till höger Oksana Akinsjina och Elina Beninson – inte fullt så lyckliga i ”Lilja 4-ever”.
KULTUR

Skildringar av lyckliga horor går som en våg genom medierna.

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Åsa Linderborg frågar: varför?

När Nancy var elva bestämde hon sig för att bli hora. Hon var kåt, helt enkelt. Efter universitetet satsar hon på en ”karriär” som eskortflicka i New York, vilket ger henne ett liv i lyx. Kunderna är ”anständigt” folk, med makt att styra universum.

För 350 dollar i halvtimmen gör Nancy allt de vill, men framför allt tillfredsställer de henne: ”Jag njöt av hur han civiliserat drog i trosorna och lyfte upp skinkorna lite för att hjälpa honom på traven. Jag särade långsamt på mina lår när han böjde sig ner för att slicka mig.” Även om mannen ibland ger ett löjligt intryck, ”tycks musen ha sin egen vilja och ler brett mot honom”. Nancys enda problem är att hon ska gifta sig, vilket gör att hon kanske måste sluta jobba. Hur kunna förklara att hon blir bättre i sängen hemma om hon får ”utöva sina affärstalanger i lugn och ro”?

Callgirl på Manhattan (övers. Cecilia Berglund, Prisma) heter boken och är skriven av Tracy Quan, som påstås ha ”ett förflutet som liknar” Nancys. Snart kommer uppföljaren, liksom filmen.

Belle är eskortflicka i London, även hon var intresserad av sex redan som barn: ”Jag får inte betalt för något jag inte skulle ha gjort gratis ändå.” Feministernas teori om hororna som offer funkar inte, menar hon, för yrket är inte särskilt krävande. Tvärtom, på det här viset får hon ju så mycket oralsex hon vill. Raggar hon på krogen är det inte i jakt på kärlek: ”inget mindre än en mörbultad livmoder duger”.

Belle de Jour (övers. Johanna Svartström, Bazar) bygger på en prisbelönt blogg, men inget övertygar om att Belle finns på riktigt.

Pernilla är så nära en ”lycklig hora” man kan komma. Hon har alltid varit sexintresserad och erfarenheten med kunderna är en viktig komponent i hennes och makens samliv. Även Susanne beskriver sig som en mycket sexuell person, som genom att sälja sex förenar nytta med nöje; jobbet ger henne flera orgasmer per dag. Ingegärd, liksom Maud, är sjuk- och förtidspensionär som mår bra av att hjälpa män med lite kroppskontakt. Karin vill kunna resa och ha råd med privat vård, Christina köpa ett hus. Cilla tycker sex är ”roligt” och ”intressant” och lockas av pengarna. Johanna är ”högklass-eskort” och ”älskar” rollen som hora. Det är som att jobba i servicebranschen, hon ger ”kramterapi” mot betalning.

Det här hade kunnat vara hämtat ur ytterligare en av alla mer eller mindre påhittade böcker som nu kommer om det behagliga livet som prostituerad, men detta är riktiga horor, eller ”sexsäljare”, som Petra Östergren väljer att kalla dem i Porr, horor och feminister (Natur och Kultur). Östergren menar, med stöd av dessa kvinnor, att prostitution är ett rationellt val som bland annat ger självkänsla och sexuell tillfredsställelse för båda parter. Det finns med andra ord ingen anledning för feministerna att framställa sexsäljarna som ”offer”.

Det är ett problem, argumenterar hon, att feministernas dubbelmoral får styra den svenska sexualpolitiken: å ena sidan anser man att kvinnorna har rätt att bestämma över sin egen kropp, å andra sidan förnekas de rätten att sälja den.

Östergrens konsekventa liberalism har applåderats av vissa, men fler har upprörts. Själv är jag kluven. Boken inleds nämligen med en välkommen uppgörelse med den sippa heteronormativa moralismen kring porr, och där följer jag med Östergren hela vägen.

Långt ifrån all porr framställer kvinnan som ett förnedrat objekt, men väl som ett handlande subjekt som tar för sig och vågar njuta. Det finns inga bevis för att porr leder till sexuella övergrepp. Porren påstås även exploatera sådant som inte är ”normalt”, det vill säga sånt som inte är vaginalt sex mellan man och kvinna. Men, påpekar Östergren, vad som är normalt är trots allt en smaksak, med variationer även inom det heteronormativa spektrat. Porren fördöms också för att den separerar kroppslig njutning från kärlek – att knulla för att man är kåt är fult, att ge sig hän någon man är kär i, däremot fint. Helst ska det intima ske inom hemmets väggar och utan redskap.

Visst har många feminister gått vilse i porrfrågan – minns bara porrskådisen som uteslöts ur vänsterpartiet. Läser man Östergren får man intrycket att det är kvinnorörelsen som bestämt sexualpolitiken i alla kulturer alltsedan tidernas begynnelse.

Det är när Östergren kommer till prostitutionen som boken går över styr. Hon säger att hon ”träffat hundratals sexsäljare från olika delar av världen” men väljer att ge röst åt tretton svenska kvinnor. Hon har valt dem med positiva erfarenheter av prostitution: ”Jag har velat få reda på vad sexsäljare tycker och tänker, inte dokumentera hur kvinnor kan skadas av prostitutionen.” Citatet illustrerar inte bara den vingliga metoden, det visar också på det motsägelsefulla i hela resonemanget: hon vill veta vad hororna tycker, men inte hur de mår. Därmed blir hennes ”forskning” lika representativ för prostitutionen som Callgirl på Manhattan och Belle de Jour.

Det skulle vara lättare att acceptera Östergrens resonemang om hon själv gjorde reservationer kring sitt sneda urval. Men det skulle också vara lättare att ta kritikerna på allvar om de inte var lika kategoriska som hon. ”Torsken är inte en utsatt sexuell minoritet utan den sexuella normen i dess renaste form”, kunde man till exempel läsa i Expressen (3 nov).

Frågan är varför det just nu kommer så väl filmer, romaner och debattböcker som romantiserar prostitution. Beror det på att vi är mer frigjorda nu än tidigare eller beror det på något annat?

Talet om prostitutionen som individens rationella val låter som hämtat ur en nyliberal manual över rational choice-teorin. På samma sätt som idén om att allting kan köpas och säljas – hamburgare, kvinnokroppar, miljöutsläppsrätter – är marknadsekonomins fundament.

Samtidigt som många länder lättade på sin sexuallagstiftning, skärpte Sverige sin. Ska det, som Ös­tergren menar, tolkas som att Sverige vill vara Europas moraliska samvete, även om det, som hon menar, är på sexsäljarnas bekostnad? Eller handlar det om att ta begreppet jämlikhet på allvar?

Ju jämlikare ett samhälle är, desto mindre prostitution. Det är inte en slump att det procentuellt sett finns fler horor i Bangkok och São Paulo än i Stockholm. Accepterar vi som nu ett orättvist ekonomiskt system som gör de fattiga fler, här och runt om i världen, krävs det kanske att vi börjar betrakta kuk i fitta mot betalning som ”ett vanligt yrke”. Det populärkulturella uttrycket blir Pretty Woman, inte Lilja 4-ever.

Att som Östergren hävda att arbetarklassen har en friare sexualmoral än andra och därför inte räds prostitution, kommer snart inte att vara ett horribelt ogrundat påstående. Det kommer att vara något marknadsfundamentalisterna förädlat till ”en självklarhet”, som blott och bart ”sunt förnuft” – de fnaskar för att de är kåta. På nyliberal sakprosa kommer det inte att vara någon skillnad på att sälja sin kropp och sälja sitt arbete – att suga av någon för fem hundra spänn ska ses som en ”ekonomisk transaktion” vilken som helst. Horan som småföretagare inom tjänstesektorn.

Östergren vill att vi slutar stigmatisera sexsäljarna. Om hennes bok kan bidra till att horor ges ett människovärde, är mycket förlåtet. Jag känner ingen sympati med fiktionens brudar som Nancy och Belle, men anser inte heller att Ingegärd förtjänar skamstämpel, även om jag omöjligt kan se att hennes verksamhet är samhällsnyttig.

Ett kuriöst, men ändå talande, exempel på den svenska dubbelmoralen kring prostitution finner man i Klas Gustafsons biografi Ett bluesliv – berättelsen om Cornelis Vreeswijk (Leopard förlag). 1965 låg Evert Taube etta på Svensktoppen med Flickan i Havanna, hon som fattig sitter i ett fönster och vinkar upp sjömän. Samtidigt vägrade Sveriges Radio att spela Cornelis Sportiga Marie, lovsången till den demokratiska horan (att ”gå på sporten” är slang för att gå på gatan):

Sportiga Marie har min sympati: / Hon är toppen! / Hon fullgör sin plikt uti sitt distrikt med hela kroppen. / Hon har inga krav, lider inte av divalater. / Tar uppi sin säng herreman och dräng, bönder och soldater.

De ena visan kvalificerade sig direkt in i den svenska visskatten – hur många skolungar på 1970-talet tvingades inte med oförståelse för orden sjunga stämningsfullt om det kubanska fnasket? – medan den andra utsattes för statlig censur. Cornelis kan tyckas ta horans liv med en klackspark (det är dock inget mot vad Taube gör), men längre fram i visan konstaterar han: ”Hennes mun är röd. Hennes blick är död såsom aska.”

Det är just den döda blicken som prostitutionsförespråkarna vägrar att se.

Läs också:

Åsa Linderborg