ÅSIKT

Apartheid eller etnisk rensning

PER GAHRTON om ett omöjligt israeliskt val

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
En palestinsk man väntar vid gränsövergången Hawara nära staden Nablus.Foto: AP

Håller Israel äntligen på att hinnas upp av sitt mörka förflutna – den systematiska utdrivningen av minst 700 000 palestinier från ockuperat område 1948–49? Länge framfördes den bistra sanningen mest av arabiska och palestinska forskare och i viss mån FN-organ och människorättsorganisationer. Sedan slutet av 80-talet har dock också israeliska historiker grävt i arkiv och påvisat att massflykten drevs fram av massakrer, våldtäkter, summariska avrättningar.

Men inte förrän nu, genom den israeliska historikern Ilan Pappés nyutkomna The ethnic cleansing of Palestine (Oneworld Publications, London 2006) klargörs bortom allt tvivel att utdrivningen inte ”bara” berodde på krigets fasor utan också var resultatet av centralt israeliskt beslutsfattande och noggrann förhandsplanering.

Pappé har bland annat spårat de så kallade village files, byregistren, det vill säga kartläggningar av varenda palestinsk by och stadsdel, som upprättades av de sionistiska organisationerna före Israels utropande. I dessa register fanns alla detaljer om byarnas befolkning, byggnader, odlingsfält, redskap, värdesaker, tillfartsvägar, topografi etc, samlade. Mest skrämmande är åsiktsregistreringen.

I en sista uppdatering av registren 1947 skapades för varenda by en lista på ”farliga” (wanted) personer. De användes sedan, hävdar Pappé, av de israeliska trupperna: ”Byns män radades upp, de som nämndes i registret som ’farliga’ identifierades, plockades ut och sköts ofta direkt.” Pappé visar också att den Plan Dalet (planen för mark-erövring) som figurerade bland israeliska politiker var en tvättad version av den Plan Dalet som delades ut till truppbefälen.

Bland annat fanns det i den politiska planen anvisningar om att byar som ovillkorligt kapitulerade skulle undgå förstörelse och utdrivning. Sådana begränsningar och villkor saknades i den militära planen. Pappé konstaterar därför att ”israeliska dokument som har frigivits av den israeliska arméns arkiv visar klart att plan Dalet överlämnades till truppbefälet inte som vaga riktlinjer utan som entydiga operativa aktionsorder”.

Pappé har också hittat dokument som visar att det fanns en särskild elvamannakommitté som träffades i Ben Gurions privata hem och fattade alla beslut om den etniska rensningen. Pappé konstaterar att namnen på kommitténs ledamöter har raderats av censuren, men hävdar att han ändå kan belägga att den bestod av de flesta av Israels historiska ledare, bland andra Ben Gurion, Yigael Yadin, Moshe Dayan, Yigal Alon, Yitshak Sadeh, Yitshak Rabin.

Den palestinska massflykten, det vill säga orsaken till världspolitikens farligaste olösta konflikt, har länge dolts av en av samtidens mest osannolika propagandalögner, att en fattig bondebefolkning i ett u-land frivilligt skulle ha lämnat sina hus och jordar enbart efter uppmaning per radio för att bana väg för en militär invasion.

I själva verket kunde det grundläggande dilemmat för sionismen, att skapa en homogen judisk stat i ett område med en palestinsk folkmajoritet, bara lösas genom massiv folkförflyttning. Utan massutdrivning av palestinier från den judiska staten hade staten inte blivit judisk. En judisk apartheidstat kunde förstås ha skapats, men då hade Israel riskerat en pariastämpel. Massutdrivningen tillsammans med propagandalögnen gav Israel ett drygt halvsekels respit. Men Israel står inför samma val i dag som 1947: apartheid eller etnisk rensning. En homogen nationalstat förutsätter att minoriteter undertrycks eller rensas ut.

Om Israel väljer apartheid kommer det att gå samma öde till mötes som det rasistiska Sydafrika gjorde. Inte ens hundraprocentig lojalitet med väst i den globala maktkampen lär räcka för att i längden få USA och EU att blunda för en allt påtagligare apartheidpolitik. Och, som Pappé konstaterar, etnisk rensning utgör numera ett brott mot mänskligheten.

Hur ska då flyktingfrågan lösas? Det finns FN-beslut som bör följas. Men en förutsättning för försoning är ett israeliskt erkännande av det brott palestinierna utsatts för. Eller som Pappé skriver: ”Jag är övertygad om att en smärtsam resa till det förflutna är den enda vägen framåt om vi vill skapa en bättre framtid för oss alla, både palestinier och israeler.”

Vi lever i en tid då offentliga ursäkter för historiska brott spelar allt större roll i världspolitiken, senast EU-krav att Turkiet skall erkänna folkmordet på armenier 1915. Det skulle då inte vara betydelselöst för fredsmöjligheterna om Israels regering erkände att det som skedde 1948–49 i Palestina inte bara var ett ”mirakel” som skapade en judisk stat utan också en etnisk rensning som krossade den palestinska nationen.

Per Gahrton ([email protected])

ARTIKELN HANDLAR OM