ÅSIKT

Maten & kapitalet

GÖRAN GREIDER gör vågen inför en ny bok

1 av 2 | Foto: Hasse Eriksson
Göran Greider.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Kanske har den anlänt nu – den bok om den globala fetmaepidemin som blir så omtalad att den får svenska politiker att vakna till på allvar. Knappast någon som läser journalisten Miki Agerbergs Ormen i paradiset; om den globala fetmaepidemin tror jag lägger den ifrån sig oberörd. Här finns den trovärdiga vetenskapsjournalistiska genomgången av teorier om fetmans orsaker, här finns personliga livsöden som spränger varje idé om att fetma är en moralisk brist hos den drabbade, här finns underhållande jämförelser mellan fransk och amerikansk matkultur och här staplas alarmerande siffror om vad som i dag händer med så mångas kroppar.

Var ska jag börja? Någon gång kring millennieskiftet nåddes den brytpunkt som innebär att fler människor på planeten lider av övervikt än av undernäring. I världens fetaste västland, USA, kan det vara så att uppåt 300 000 människor dör varje år på grund av denna sjukdom – det är ju landet där Seven Eleven säljer läsk i frigolitmuggar som rymmer 1,9 liter! I Sverige, som tillhör de länder som ändå klarat sig bäst, har andelen överviktiga ökat dramatiskt sedan i synnerhet åttiotalet och just åttiotalet tycks vara det decennium då epidemin på allvar skjuter fart – den är i sin eskalerande fas på många sätt samtida med ökande ojämlikhet och marknadifiering av samhället, trots att den kan spåras tillbaka till åtminstone efterkrigstiden.

Miki Agerberg inleder emellertid sin resa genom en allt fetare värld långt ute i västvärldens periferier, i öriket Tonga i Söderhavet. På en fjärdedel av Gotlands yta lever drygt hundratusen invånare. Förra året dog kungen. Han var i sin krafts dagar 1,88 lång men vägde över 200 kilo, tills han bestämde sig för att försöka träna ner sin vikt – och delvis lyckades. Kungens träning handlade inte enbart om hans egen personliga vällevnad, utan hela öbefolkningens. I dag lider nämligen över 60 procent av tonganerna av fetma (i Sverige är siffran 10 procent, i USA drygt 30 procent) och utvecklingen har accelererat sedan sjuttiotalet. Och det är inget paradisiskt, befriat kroppsjubel som stiger från ön: folk dör av sjuklig fetma, i hjärtsjukdomar, och diabetes grasserar. Under de senaste trettio åren har den inhemska matkulturen, där födan till stor del bestod av färsk fisk och grönsaker, ersatts av billig importerad snabb- och konservmat.

Långt utanför västvärlden drabbas befolkningarna värst av västvärldens livsstil. I öriket Nauru, också i Polynesien, är situationen än värre: där är 80 procent av befolkningen drabbad av sjuklig fetma!

Agerberg drar fram en folkgrupp ur Imperiets källarvåningar: Pimaindianerna i Arizona, USA. När deras traditionella livsföring helt undergrävdes av de vita och stammarna föstes ihop i reservat försågs de svältande indianerna med matleveranser från staten: vetemjöl, socker och ister. Också hos dem galopperar fetman (och där görs sannolikt den farligaste mackan i världen, ett bröd kokat i ister, som man undrar om inte till och med Elvis skulle ha storknat inför). Agerberg nämner att det kanske faktiskt är så att européerna själva är genetiskt mer motståndskraftiga mot den matkultur de tvingat på resten av världen. Exempelvis tycks i synnerhet indier vara mottagliga för diabetes, en av fetmans värre följdsjukdomar.

Under läsningen blir jag positivt överraskad av att Agerberg inte väjer för klassperspektivet. I den fattiga världen är det visserligen hos de rika som fetman visar sig först, men snart drar epidemin vidare och samma mönster som i den rika världen uppstår: arbetarklass och lågutbildade drabbas hårdare än tjänstemän och högutbildade. Av Storbritanniens ”tjugo fetaste städer ligger nästan alla i de gamla, problemtyngda industridistrikten”. Ja, klassegregation i sig bidrar till en fetmaalstrande miljö: i fattiga områden är butiksutbudet sämre, liksom träningsmöjligheterna. Allt det där belyser Agerberg fantastiskt bra. Men det är synd att han inte lyckas dra ännu större växlar på vad han ser; att tjänstemän klarar sig bättre beror antagligen till stor del på att de har större makt och frihet i sitt arbetsliv och inte kommer hem från jobbet lika tröttkörda. Arbetslivet är ett av de slagfält där slaget om fetman måste avgöras.

Ormen i paradiset är en resonerande larmrapport; i många tvistefrågor anför Agerberg argument för och emot – som när det gäller vilken roll sockret har kontra fettet eller i den eviga dispyten om arv kontra miljö som sjukdomsförklaring. Därför blir jag glatt förvånad när han ändå inte räds att på slutet ställa ganska radikala frågor om statliga ingripanden i livsmedelsbranschen, till exempel skatt på alltför energitäta livsmedel. Läsk är en av de enskilt största bovarna och utbudet av snacks har ökat drastiskt sedan åttiotalet, med godis- och läskautomater på skolorna och butiker med godisstånd stora och grälla som Stenbecksjulgranar.

1997 slog Världshälsoorganisationen fast att fetma är ett globalt problem och sedan dess har debatten växt, dock utan att riktigt ha exploderat på politisk nivå. Själv minns jag hur trögt det var till en början; jag skrev ett långt reportage i Ordfront om min egen kroppshydda (då i nivå med den dåvarande statsministerns) och möttes av förlöjliganden från olika håll. Så är det inte längre. Det tråkiga är väl att vi nu har en regering som är ovanligt dåligt lämpad för att hantera fetmaepidemin – folkhälsofrågor och statliga ingripanden är inte Reinfeldts favoritområden och Timbro ger rentav ut böcker om att det hela inte är så farligt. Men vem vet, kanske den överviktige försvarsministern Odenberg kan driva på?

Vid sidan av exempelvis klimatfrågan fogar sig frågan om fetman till de allt fler system- och civilisationskritiska perspektiven på en era där grunderna för våra liv och våra samhällen behöver tänkas om. Miki Agerbergs bok kan bli omskakningen som får läsken att explodera.

Samhälle

Göran Greider ([email protected])