ÅSIKT

Vi tittar på från sidan

JOHN PILGER om helvetet i Gaza

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: ap
Treårige Malak al Athamneh överlevde ett israeliskt bombanfall i november. 18 personer, varav åtta barn, dog när de attackerade i sömnen.

Omkring 1,4 miljoner människor, varav en majoritet är barn, ­lever hopträngda i ett av de mest tätbefolkade områdena i världen, utan någon rörelsefrihet, med ingenstans att fly till och ingenstans att gömma sig”, skrev FN:s hjälpsamordnare Jan Egeland och Jan Eliasson, Sveriges dåvarande utrikesminister, i franska dagstidningen Le Figaro. De beskrev människor som ”lever i en bur”, avskurna från förbindelser med omvärlden, utan tillförlitlig elkraftstillförsel och med bristande tillgång till vatten, torterade av hunger och sjukdomar och ständiga attacker från israeliska trupper och stridsflygplan.

Egeland och Eliasson skrev detta för fyra månader sedan, i ett försök att bryta tystnaden i Europa, som i underdånigt samarbete med Förenta staterna och Israel har försökt upphäva det demokratiska valresultat som förde Hamas till makten i förra årets palestinska val. Den fasansfulla situationen i Gaza har sedan dess förvärrats ytterligare; en familj på 18 personer har dödats av en 250 kilos amerikansk-­israelisk bomb; obeväpnade kvinnor har mejats ner från nära håll. Doktor David Halpin, en av de få britter som försöker bryta denna ”medeltida belägring”, som han beskriver situationen i Gaza, rapporterade om hur 57 barn dödats av artilleri, granater och handeldvapen, och fick se bevis för att civila utgör Israels verkliga måltavlor, precis som i Libanon i somras. En vän i Gaza, doktor Mona El-Farra, skrev till honom i ett e-postbrev: ”Jag ser på min trettonåriga dotter vilka effekter de ständiga överljudsbangarna [en kollektiv bestraffning som utmäts av det israeliska flygvapnet] och artilleribeskjutningen får. På nätterna skakar hon av skräck. Efter en stund ligger vi båda hopkrupna på golvet. Jag försöker få henne att känna sig trygg, men när ljudet av bomberna kommer rycker jag till och skriker ?”

När jag senast besökte Gaza lät doktor Khalid Dahlan, en psykiater, mig se resultaten av en anmärkningsvärd undersökning. ”Den statistik som jag personligen finner outhärdlig”, sade han, ”är att 99,4 procent av barnen vi undersökte var traumatiserade. När man tittar på hur många som utsatts för trauman förstår man varför: 99,2 procent hade fått sina hem bombade, 97,5 procent hade utsatts för tårgas, 96,6 procent hade bevittnat nedskjutningar, 95,8 procent hade upplevt bombangrepp och begravningar; nästan en fjärdedel hade sett familjemedlemmar skadas eller dödas.” Doktor Dahlan lät mig besöka en av hans kliniker. Där fanns 30 barn, samtliga traumatiserade. Han gav var och en av dem papper och penna och bad dem rita något. De ritade bilder av groteska terrorhandlingar och kvinnor med tårar strömmande nedför kinderna.

Förevändningen för den senaste israeliska terrorvågen var den palestinska motståndsrörelsens tillfångatagande av en israelisk soldat, en representant för en olaglig ockupation, i juni förra året. Denna händelse upphöjdes till nyhet. Israels kidnappning några dagar dessförinnan av två palestinier – två av de tusentals som blivit tagna genom åren – blev inte någon nyhet. En historiker och två utländska journalister har rapporterat sanningen om Gaza. Alla tre är israeler. De blir ofta kallade förrädare. Historikern Ilan Pappé har dokumenterat att ”den folkmordsmässiga politiken [i Gaza] formuleras inte i ett vakuum” utan utgör en del av sionismens avsiktliga, historiska etniska rensning. Gideon Levy och Amira Hass arbetar som reportrar på den israeliska dagstidningen Ha’aretz. I november beskrev Levy hur befolkningen i Gaza hade börjat svälta ihjäl ? ”det finns ­tusentals sårade, invalidiserade och krigstraumatiserade människor som inte kan ges någon behandling ? skuggorna av mänskliga varelser rör sig genom ruinerna ? de vet bara att den [israeliska armén] kommer att komma tillbaka och vad detta kommer att innebära för dem: ­ytterligare inspärrning i de egna hemmen i veckor i sträck, ytterligare död och förstörelse i monstruös omfattning.”

Amira Hass, som har bott i Gaza, beskriver det som ett fängelse som drar skam över hennes folk. Hon skriver om hur hennes mamma, Hannah, tvingades marschera från en boskapsvagn till det nazistiska koncentrationslägret i Bergen-Belsen en sommardag 1944. ”[Hon] såg några tyska kvinnor som tittade på fångarna, bara tittade”, skrev hon. ”Denna bild fick en stor betydelse för mig under min uppväxt, detta avskyvärda ’tittande från sidan’.”

Att ”titta på från sidan” är vad de av oss gör som låter oss kuschas till tystnad på grund av hotet att bli kallad antisemit. Att titta på från sidan är vad alltför många västerländska judar gör, medan de judar som upprätthåller judendomens humana traditioner och säger ”Inte i vårt namn!” beskylls för att vara ”självhatare”. Att titta på från sidan är vad nästan hela den amerikanska kongressen gör, kontrollerad eller skrämd av en hätsk sionistisk ”lobby”. Att titta på från sidan är vad ”opartiska” journalister gör när de ursäktar den laglöshet som är källan till de israeliska illdåden och förtiger de historiska förändringar som sker inom det palestinska motståndet, såsom Hamas implicita erkännande av Israel. Gazas invånare skriker efter något bättre.

John Pilger ([email protected])