ÅSIKT

Vad ska de göra av alla pengar?

JOHAN EHRENBERG om ett onödigt överskott och ett val: mer allmän välfärd – eller mer åt de rika?

1 av 2
Borg.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

När Göran Persson genomförde sin sista partiledardebatt fick han beröm av de borgerliga för hur han hanterat den offentliga ekonomin. ”Sunda statsfinanser” har varit slagordet och han själv vill gärna ha en historieskrivning som handlar om att han ”räddade välfärden”.

Genom nedskärningar (lägre bidrag), avskedanden (färre offentligt anställda) skattehöjningar (avgifter) och överskottsmål (2 procent av bnp) har han också lämnat över en enorm kassakista till den borgerliga regeringen. Den offentliga sektorns finansiella nettoförmögenhet är faktiskt otroliga 15 procent av bnp, vilket betyder 437 miljarder! (Källor: SCB och finansdepartementet.)

Perssons eftermäle kan bli att han var mannen som gav borgerligheten makten att fullständigt genomföra sitt systemskifte, avskaffa inkomst- och förmögenhetsskatt och privatisera den offentliga förmögenheten.

Persson har gett motståndaren vapnet att slå sönder den ”svenska modell” han skulle rädda.

Hur?

Persson skapade ett antal tvångströjor för den ekonomiska politiken. Ett ”utgiftstak” har gjort att man, inte ens när inkomsterna överstigit utgifterna, har kunnat satsa på offentlig sektor. Ett ”överskottsmål” som krävt att man först måste spara ihop pengar som inte används – innan man kan diskutera satsningar.

Det officiella målet har varit att ”betala statsskulden”. Men Sverige har ingen statsskuld (utan tvärtom, + 457 miljarder). Och inte ens under de ”värsta åren”, 1994–95, var det offentligas skuld i närheten av andra EU-länders. Bland världens MINST skuldtyngda länder låg Sverige på fjärde plats!

Visst behövde statsbudgeten saneras efter Bildt. Det mest absurda är att politiken fortsatte långt efter att målet ”att betala statskulden” var uppnått. Från 2001 började det offentliga bygga upp dagens kassakista, under samma tid lät man arbetslösheten ÖKA. Persson har sparat fram en ökad arbetslöshet.

På 2000-talet motiverades politiken inte med statsskulden utan med ”de kommande pensionärerna”. Som om morgondagens pensionärer blir rikare av att många är arbetslösa i dag.

Vill man vara elak kan man konstatera att han till slut sparade till sig en valförlust.

Och nu står Borg och Reinfeldt där med pengar de inte riktigt vet vad de ska göra med.

Detta är bakgrunden till varför först Ann-Marie Pålsson (m) och sen Urban Bäckström (Svenskt Näringsliv) skriver att överskottsmålet måste bort. Varför ska staten hålla på och ta in pengar den inte använder? Och de har helt rätt!

Problemet är att deras förslag samtidigt innebär en enorm förmögenhetsöverföring från det gemensamma till en fjärdedel av folket. Nämligen de som har det bäst.

Om man tar bort inkomstskatten – eller sänker den rejält – så gynnar det höginkomsttagarna.

Borttagen förmögenhetsskatt gynnar de 5 procent som är rikast i landet.

Sänkta företagsskatter är bra för den enda procent av svenska folket som äger majoriteten av de privata börsaktierna. Företagen behöver inte mer pengar – tvärtom, de har för mycket pengar i dag (därav huggsexan om företagens kassor och utdelningsdebatten).

Det märkliga är att samtidigt som debatten handlar om huruvida löntagare i dag kräver ”för mycket” med sina kanske 4 procent i avtalsrörelsen, så pågår en aktieutdelningsfest som motsvarar hela 16 procent av lönesumman för privat anställda!

För socialdemokratin är situationen i dag en mardröm. Perssons politik har skapat det överskott OCH den arbetslöshet som gör att borgare kan vinna valet både 2006 och 2010 utan att vare sig öka arbetslösheten eller hota ”de sunda finanserna”.

Överskottet vid valet 2010 kommer att vara hisnande 691 miljarder!

För att komma ur fällan måste s ifrågasätta den förda politiken. Visst, ingen kommer att få ”rätt” om hur mycket sparpaket som behövdes på 90-talet, men ingen kan heller vinna val framöver på en politik där medborgarna betalar mer för trygghet och välfärd än de får.

Genom att ta avstånd från överskottsmålet kan socialdemokratin redan nu finansiera reformer som svarar mot Bäckströms med fleras offensiv. Om inte väljare får veta att en annan politik ÄR möjlig, så kommer inget motstånd mot förmögenhetsöverföringen att finnas.

Några exempel:

Låt det offentliga anställa 200 000 personer bland dem som har svårast att få snabba jobb inom den privata tjänstesektorn. Nettokostnaden är mindre än 10 miljarder. Ordna deltid för förtidspensionerade eller långtidssjuka som vill jobba några dagar. Anställ på heltid inom vård, skola och omsorg. Behoven finns!

Återställ a-kassan. Kostnad 10 miljarder.

Höj grundpensionen till 10 000 kronor. Kostnad 15 miljarder.

Inför fri tandvård. Kostnad 10 miljarder.

Inför fri barnomsorg. Kostnad 10 miljarder.

Inför fri kollektivtrafik. Kostnad 12,5 miljarder.

Möjligheten till reformer är naturligtvis större. Det viktiga är att om man INTE presenterar en offensiv utjämnande politik så kommer pengarna i stället automatiskt att gå till ett systemskifte vi ännu inte sett vidden av. Utan debatt!

Om Mona Sahlin ska vinna 2010 måste hon överge sin företrädares linje. Det går inte i all evighet att vara socialdemokrat och driva borgerlig åtstramningspolitik. Den borgerliga budgeten innebär att den privata konsumtionen ska stiga med 11,3 procent fram till 2009, medan den offentliga bara ska få öka med 3,1 procent. (Källa: prop. 2006/07:1 bilaga 2, Svensk ekonomi, sid 31.)

För borgarna finns inget val, om man inte ska bjuda nästa regering på en ännu större kassakista måste skatterna sänkas kraftigt.

Om socialdemokratin då surar och låter Pär Nuder mumla om ”ansvarslöshet” så missar man själva poängen. Det enda sättet att stoppa förmögenhetsöverföringen är genom att få väljarnas stöd för en ÖKAD offentlig sektor, ökad trygghet, ökad jämlikhet.

Valet borde inte vara svårt. Det handlar mest om att svälja stoltheten och våga tänka om.

Persson gav bort segern och den enorma offentliga kassakistan 2006.

Om inte fajten tas nu, finns det mycket lite kvar av den 2010.

Johan Ehrenberg ([email protected])

ARTIKELN HANDLAR OM