ÅSIKT

Mumin och melankolin

PETTER LINDGREN läser om en sagovärlds metamorfoser

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Teckning ur ”Hur gick det sen?”

Så mycket som tycks berätta något väsentligt om ens barndom. Solnedgångsglöden i ett fjärran fönster, eller smaken av en viss sorts blyertspennor.

Frågan är bara vad som sägs, för oftast får man hitta på det själv. En lånad stil kan hjälpa, eller kanske fungera som ett slags reservat för den här typen av svagströmsförnimmelser.

Tove Janssons Mumindal är nog ett sådant reservat, eller var det åtminstone i början. Enligt författarinnan själv är dalen en blandning av barndomsminnena från morfaderns hus på Blidö och föräldrarnas sommarviste i Pellingearkipelagen öster om Helsingfors. Från dessa skärgårdsmiljöer kommer troligtvis Janssons förkärlek för sådant som nätstickor, nakterhus och kringdrivande lådor med smuggelsprit.

Stilen liksom åtskilligt av rekvisitan är dock lånegods, visar Agneta Rehal-Johansson i sin hårt citerande, omfångsrika (412 sidor) men för Muminvänner (som jag själv) mycket läsvärda avhandling Den lömska barnboksförfattaren – Tove Jansson och muminverkets metamorfoser.

Särskilt verkar Jansson ha tagit intryck av 1700-talets hexameteridyll, menar Rehal-Johansson, och framför allt av dess numera rätt mossiga svenska efterklang. Här finns bland annat 1800-talets så kallade ”lantkväden”, men också enskilda stycken av Strindberg, Lenngren och Topelius. En diktning där skalden nöjde sig med att betrakta och besjunga Guds skapelse, gärna med utsikt mot sommarfagra nejder eller, som ofta, mot stilla stunder av harmonisk familjelycka.

Strindbergs långa hexameterdikt Stadsresan, ett av Rehal-Johanssons många exempel, utspelar sig visserligen på Mälaren, men nog skulle man kunna snickra ihop en Mumindal av den. ”Badhuset rosenderött vid ångbåtsbryggan är ankrat, / trädgården följer i strand, ett paradis fullt utav fruktträd”, skriver Strindberg. Också stämningen och interiören i Muminhuset tycks besläktad med dikten, där klockaren ”tittar spörjande ut, om väderleken för dagen / vore att lita på. Det är viktigt för den som skall resa. / Högst i gavelfönstret i det röda timrade huset.” Lägg till en hatt och en sjöskumspipa, så har vi Muminpappan.

I de första Muminromanerna är naturen liksom i hexameteridyllen tydligt arkadisk, menar Rehal-Johansson, med den porlande floden i mitten och en prunkande flora som hämtad ur Vergilius herdediktning, med popplar, ekar och plommonträd, men också ”gula silkespäron” och fikon. I rollen som Pan ser vi Snusmumriken och som Döden Mårran, i stort sett det enda negativa elementet i Janssons tidiga Muminidyller.

Längre fram i författarskapet tilltar svårmodet och dubbeltydigheten, men naturen blir i stället enhetligt nordisk. De tidiga böckerna revideras, silkespäronen

stryks ur Kometjakten från 1948 och en tonfisk i Trollkarlens hatt (1946) får bli en gädda. Också stilen omarbetas. Muminpappans bravader – Berättade av Honom Själv (1950), en pastisch på 1800-talets memoarböcker, fick liksom flera av de tidiga böckerna en mindre tyngande språkdräkt 1956, men blev om möjligt ännu mer tungrodd och gammaldags vid en sista revidering 1968. Däremot är familjemotivet radikalt ändrat i denna version, familjen förhåller sig inte längre som i ursprungsversionen beundrande till pappans memoarberättelse. Sniff somnar under högläsningen och Mumintrollet tvivlar på verkets kvalitet. Pappans högbrynta språk och grumlade självbild ställs därigenom i parodisk och smått tragisk belysning, ungefär så som sker i Pappan och havet (1965).

Denna och liknande ändringar, menar Rehal-Johansson, tillkom för att ge muminsviten en enhetlig form. Det som började som stilparodisk rekonstruktion av en lycklig barndomsvärld, ”ett flyktförsök” enligt Jansson själv, övergår med tiden till att bli en alltmera finslipad och melankolisk berättelse om oberoendets och skapandets villkor, och om familjelyckans pris.

I den sista Muminromanen, Sent i november från 1970, återstår blott drömmen om en familj. En efter en anländer Janssons bifigurer, som Filifjonkan, Hemulen och homsan Toft, till det utkylda Muminhuset där de konfronteras med sin besvikelse över att familjen har rest. Homsan Toft söker tröst i ett äldre vetenskapligt verk om det elektriska urdjuret ”nummuliten”. Kanske står det något i boken om vart Muminmamman tagit vägen, tänker homsan, men börjar i stället att berätta själv om nummuliten, ett berättande som också läker hans saknad. Därmed blir han ett alter ego för både läsaren av Muminböckerna och deras författare, och en minnesvärd bild av litteraturen och stilen som ett andra hemland.

Litteraturvetenskap

Petter Lindgren ([email protected])