ÅSIKT

När jag ritade av subcomandante Marcos

JOHN BERGER om ett möte hemma hos zapatisterna

1 av 5
Teckning: John Berger.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Jag sitter i en timmerkoja i utkanten av staden San Cristóbal de las Casas i Chiapas i sydöstra Mexiko, och jag ska just till att börja teckna ett porträtt av subcomandante Marcos.

För tjugo år sedan i denna stad, där gatorna är trånga, där husen har samma färger som blommorna och där trottoarerna är ojämna, var varje indian som gick längs en trottoar tvungen att kliva ut i gatan för att låta en mötande ”vit” mexikan ostörd fortsätta sin väg framåt. Efter att zapatisterna tog kontroll över staden 1994 förändrades detta. Det som sker i dag längs samma gropiga trottoarer är en fråga om val, inte diskriminering.

När jag kom in i stugan, där han tillfälligtvis bodde, frågade han mig var jag ville att han skulle sitta. Jag gjorde tecken mot en stol bredvid vilken två zapatistiska comandantes – en kvinna med sin sexårige son och en äldre man – redan satt. På så vis, tänkte jag, kommer han att prata med dem och lämna mig i fred. Han såg på mig lite ironiskt som om han läste mina tankar. I fred? Ja, fred är ett kort ögonblick i tiden.

I går hade han tillkännagett inför flera hundra människor att han, för en tid framåt, inte skulle göra några fler offentliga framträdanden, eftersom hotet mot de zapatistiska byarna och mot det sätt att leva och kämpa på som de utvecklat under de senaste 13 åren i dag var så akut att han på nytt måste bli den hemliga soldat han en gång varit, och hjälpa till att organisera indianernas försvar uppe i bergen. Det rör sig om försvar av människor som – påminde han publiken – formellt hade avsvurit sig varje form av väpnad kamp sedan 1996, men som, om de blev angripna, skulle göra ihärdigt motstånd. Det tycktes som om president Calderón och hans regering, efter sin bedrägliga valseger förra året, kalkylerade med att de snart skulle kunna krossa zapatisterna utan att det skulle väcka omfattande protester. Och på så vis tror de att zapatisternas lysande exempel på olydnad gentemot den ekonomiska fascismens globala tyranni, den så kallade nyliberalismen, också ska kunna krossas.

Marcos och de båda andra comandantes börjar samtala och jag påbörjar min teckning. Alla tre – och den sexåriga flickan – bär sina skidmasker över ansiktet. ”Vi bär masker”, förklarade en gång zapatisterna, ”för att bli synliga”. En märklig paradox att betänka medan man tecknar ett porträtt.

Tre dagar tidigare i den zapatistiska byn Oventic samtalade jag med fem av Marcos nära rådgivare. Dessa män och kvinnor talade mycket stillsamt ty de berättade sina sanningar – till skillnad från sanningen. Det lugn som följer med tron på en enda sanning är en skoningslös likgiltighet. Deras lugn var omtänksamt. Och deras masker gör inte deras ansikten mindre mänskliga eller unika, utan tvärtom. Jag läste deras ansikten i deras ögon, och budskapen i våra ögon är de ansiktsuttryck som vi har minst kontroll över; därför är de också ärligast.

När jag nu skriver om ärlighet kommer jag plötsligt att tänka på ett fotografi av en kvinna som inte bär någon mask. Hennes namn är María Concepción Moreno Arteaga. Mor till sex barn som hon uppfostrade på egen hand. Fyrtiosju år gammal, bor i en by 200 kilometer norr om Mexico City. Hon försörjde sig som tvätterska. För tre år sedan blev hon arresterad av mexikanska statens säkerhetsstyrkor och kastad i fängelse på fullständigt falska anklagelser om att hon skulle varit involverad i smuggling av illegala immigranter. (Tiotusentals människor från Honduras, Guatemala och El Salvador stoppas varje år av mexikanska säkerhetsstyrkor i samband med att de försöker ta sig genom landet och fram till dess norra gräns mot Förenta staterna, där de hoppas kunna ta sig över och hitta arbete.) En dag stod plötsligt María Concepción ansikte mot ansikte med sex sådana migranter i trasor till kläder, som hade lyckats ta sig halvvägs genom landet och som bönade och bad henne om vatten. Så hon gav dem vatten och något att äta eftersom det, på grund av deras utsatthet, ”inte fanns något möjligt sätt att säga nej”.

Efter att falskeligen ha blivit anklagad för brott fick hon sitta i fängelse i över två år. Hennes arbete i fängelset bestod i att tillverka märkeslappar till den fria marknadens kläder. För de få pesos hon fick för detta tvångsarbete köpte hon tvål och toalettpapper för att hålla sig ren.

Budskapet i hennes ögon på fotografiet lyder: Det fanns inget möjligt sätt att säga nej.

Marcos har stora händer med ovanligt långa fingrar. Huden är garvad och något valkig, de ser ut som en bondes händer. När han framträder offentligt intar han budbärarens hållning och meddelelsesätt och antingen läser det senaste budskapet högt, med omsorgsfull och långsam diktion, eller bara står där och förkroppsligar det. Här däremot, i stugan, är han avslappnad och håller inte räkning på tiden. Hans lemmar hänger ledigt som på en långdistanspilot som just har genomfört ännu en säker landning med sitt flygplan på en kort landningsbana. Det slår mig plötsligt att han har ett visst, fysiskt släktskap med Saint Exupéry: kanske är det en likartad blygsamhet eller förtegenhet som omger de bägge männens kroppsliga längd och storlek.

Mexiko har en av de största silvergruvorna i världen, något som conquistadorerna snart upptäckte. Det är också ett land av speglar. Ett antal inramade palatsspeglar som krossats många gånger och, därutöver och i större mängd, en mångfald av fragment, billiga prydnadssaker, paljetter, skärvor av speglar och glimmer som fångar upp ljuset. ”När vi rörde vid andras hjärtan rörde vi också vid deras sorger. Det var som om vi såg oss själva i en spegel”, förklarade zapatisterna i den sjätte deklarationen från Lacandóndjungeln, för två och ett halvt år sedan. Mexico City är kanske den tredje största megastaden i världen, med en snabbt växande befolkning på gott och väl 20 miljoner. En stad präglad av ohämmad konsumism, sammanflätade brottssyndikat, fattigdom. Hela stadsdelar som styrs av narkotikalangande gäng. Bostadshusavenyer som vaktas av privata säkerhetsvakter med skottsäkra västar. Enorm miljöförstöring. Trafikkaos. Floden Piedad (som betyder medlidande) rinner österut i en monstruös, rostig rörledning. Minimala offentliga kommunikationer. Det finns tre ”våningar” av motorvägar. Under dem ilar man som en tvestjärt, om man inte har ett fordon. Här har bilen gjorts lika oumbärlig som en bostad är för dem som har jobb. Så har den gamla aztekstaden Tenochtitlan till sist förvandlats till en rondell för storföretagskapitalismens bensin- och bilintressen.

Varje år tvingar fattigdomen och jordlösheten en miljon mexikanska bönder och ursprungsinvånare att lämna sina hem på landsbygden för att flytta till huvudstaden eller till andra städer, samtidigt som deras mark tas över av storkapitalets jordbruksindustri.

Mexiko är ett migrantsamhälle. Femton miljoner män och kvinnor arbetar i USA. Pengarna som de sänder hem utgör nästan hälften av Mexikos årliga inkomster. Majoriteten av dessa arbetare saknar identitetshandlingar och stämplas därför som brottslingar i USA och behandlas därefter.

Det som händer är en spegelbild av det som hände i Sovjetunionens gulag. Där tvingades fångar att arbeta tills de stupade av utmattning; här jagas arbetare som brottslingar till dess de blir laglösa.

Samtidigt, i Mexico City, utväxlas varje sekund miljontals frågande blickar som handlar om svindlerier, möjligheter, skämt, alternativ, rutiner, heder, eller bara öppna, oavslutade frågor.

”Endast för de mäktiga”, konstaterade zapatisterna, ”utgör historien en uppåtgående kurva där deras nuvarande situation alltid bildar höjdpunkten. För dem därnere är historien en fråga som bara kan besvaras genom att man blickar framåt och bakåt och på så sätt skapar nya frågor.”

Jag studerar ögonbrynen, fårorna i den nedre delen av hans panna, ringarna under hans ögon, det sätt på vilket den stora näsan skjuter fram under masken. Hans fysiska röst är både avlägsen och övertygande. Den skrivna rösten är någonting annat. I motsats till vad man vanligen förmodar är en verklig författares röst sällan (kanske aldrig) hans eller hennes egen; det är en röst som vuxit fram ur författarens närhet till och identifikation med andra som känner sina vägar också med förbundna ögon och som ordlöst vägleder författaren. Den härstammar inte från författarens temperament utan ur tillit.

Och medan jag tecknar hans huvud undrar jag hur jag skulle kunna definiera, hur jag skulle kunna dra ett streck runt omkring den plats som hans röst, i egenskap av författare till zapatisternas budskap, kommer från? Från vilken plats talar den till världen?

I fysisk mening talar rösten härifrån, från Chiapas böljande och stupande bergsbygder, som i dag kontrolleras av ursprungsbefolkningen, som har tagit tillbaka sin jord för att odla den, och som har byggt skolor, kulturcenter, sjukvårdskliniker. Men varifrån talar den här rösten i bildlig mening?

Han har just fått den lilla flickan att skratta. När hon skrattar rör sig hennes mask häftigt som bröstkorgen på en flämtande hundvalp.

Återgå till staden för att hitta svaret på min fråga. Den viktigaste huvudgatan kallas fortfarande, oförutsägbart nog, Avenida de los Insurgentes. I stadens centrum finns fortfarande dussintals gator som fått namn efter europeiska huvudstäder eller länder, eftersom Mexiko för ett århundrade sedan uppfattade sig själv som en Framstegets och Revolutionens ledstjärna.

Nästan lika många mexikaner tar sig någon gång i sitt liv tillsammans med sina familjer för att se Diego Riveras fresk Eposet om det mexikanska folket, som det antal som gör en pilgrimsfärd till Santa Maria de Guadalupes basilika, och de gör detta besök vid denna enorma målning inte för att studera konst utan för att minnas och begrunda sitt öde.

Jag har övergått från att teckna honom med bläck till att teckna med kol, eftersom det blir mer prövande, mer trasigt, mer slitet. Bläcket vet redan från början vad det vill ha sagt; kolet lyssnar.

Ingen reproduktion kan förmedla kraften och omfattningen i Riveras fresk som kröner huvudtrappan i det som fram till nyligen var regeringsbyggnaden, presidentpalatset. Den jämförelse som ofta görs med Michelangelos Sixtinska kapellet är inte långsökt – men då med Yttersta domen, inte med taket.

Diego, Elefanten som Frida Kahlo kallade honom, var lika vanlig som vem som helst av oss. Han var ibland uppsluppen, ibland uppgiven, ibland lat, ofta inkonsekvent. Men han blev förvandlad när han kände sig manad att måla och på dessa väggar förkroppsliga de folks historia som han härstammade från; då blev han konsekvent så till den grad att han kunde ge varje detalj, varje drag, dess särskilda plats i ett stort historiskt öde. Man får känslan när man står högst upp på trappavsatsen att det var en tusenårig historia som uppfann den väldige målaren, inte tvärtom.

De hundratals figurerna i naturlig storlek från civilisationerna före Columbus, från gatumarknaden i Tenochtitlan, från de tre århundradena av spansk kolonial exploatering, från självständighetskriget som slutade 1821 och, alldeles särskilt, från det århundrade som följde på det kriget och som ledde fram till revolutionen 1910 och dess vision om en annorlunda framtid – alla dessa notoriska och anonyma figurer hålls samman i en vision som präglas av så mycket energi och kontinuitet att den, trots de många skriande grymheterna, sammantaget utgör något som liknar en broderlig inbjudan. Varje mexikansk besökare som går nerför trapporna på väg därifrån har, så att säga, blivit erbjuden en kallablomma från en av de målade blomförsäljarnas målade korgar.

Samtidigt – och detta är kanske ytterligare en anledning till att jag kommer att tänka på tumultet i Michelangelos Yttersta domen – samtidigt är Mexikos politiska historia, så som den framställs på dessa väggar och i enlighet med allt som hänt sedan de målades, ingenting mindre än ett gigantiskt fält av brutna löften.

Ett slags förslavande följde på ett annat, nya system av förtryck och diskriminering ersatte gamla, moderna former av fattigdom uppfanns och påtvingades människor, mer och mer naturresurser utvanns och stals av gringos i norr, och ursprungsbefolkningarna gjordes i allt högre grad arvslösa. Endast Emiliano Zapatas rop efter jord och frihet – innan han mördades 1919 – ljöd fortfarande som en sanning.

Och nu kommer jag till poängen. Den ravin som skiljer det vidsträckta fältet av brutna löften och de folkliga förväntningarna om mer rättvisa måste på något sätt fyllas upp, och de viktigaste politiska partierna, med PRI (den institutionaliserade revolutionens parti!) i spetsen, har i 70 års tid ägnat sig åt att göra det genom att smula sönder det som en gång var ett politiskt språk. Brutna löften, brutna premisser, brutna förslag, brutna lagar.

Varje princip – utom egenintressets – har tömts på varje verklig innebörd. Den politiska diskussionen, valkampanjerna, talen inför storbolagsmedierna, reduceras systematiskt till undanflykter och skenmanövrer som gynnar dem som de gamla grekerna benämnde idioti (egoister), att särskiljas från politici. Under nyliberalismens ekonomiska fascism håller detta på att bli ett världsomspännande fenomen. De zapatistiska budskapens röst, som erbjuder ett exempel på både lokalt och globalt motstånd, stiger ur denna ravin.

”Nej till att försöka lösa problem uppifrån, men ja till att bygga nerifrån för de där nere. Vi tror inte att målen rättfärdigar medlen. Vi tror att medlen till slut är målet. Vi konstruerar vårt mål på samma gång som vi konstruerar de medel med vilka vi fortsätter att kämpa. I den meningen sätter vi stort värde på det talade ordet, på ärlighet och uppriktighet, även om vi ibland kan missta oss på grund av naivitet.”

Han ser på mig medan jag tecknar och han ler. Det finns två slags leenden (bland många andra): ett som väntar på att få höra slutklämmen i ett nytt skämt, och ett annat som drar sig till minnes ett gammalt skämt. Hans är av det senare slaget.

Jag besökte en by som hette Acamilpa i delstaten Morelos, som var Emiliano Zapatas hemby. Ordet milpa betecknar ett majsfält där det växer andra grödor tillsammans med majsen och där många fåglar, insekter och djur också lever tillsammans. Jag vill beskriva en gammal kvinnas ansikte som tycktes mig underligt välbekant. Hon kunde ha kommit från min by i alperna, eller är det bara det att åldern för oss alla till samma by? Hur som helst, det var en lördagskväll och på gården framför en liten mangårdsbyggnad stod rader av bord med vita linnelärftdukar på, eftersom det var någons födelsedag och gästerna snart skulle anlända. En dragspelare hade redan börjat spela. Det fanns ett mycket stort akacieträd som bör ha stått där när Emiliano Zapata var barn. Vid ett bord satt tretton äldre från de omkringliggande byarna och höll ett allvarligt möte för att samordna sina planer på civil olydnad och obstruktion i avsikt att förhindra egendomsspekulanters planer på att avleda och stjäla deras vatten. De talade turvis, omsorgsfullt och eftertänksamt. De accepterade musiken som om den var en puttrande maträtt som de skulle kunna äta senare. Den gamla kvinnans ansikte var solbränt och väderbitet och hennes ljusa ögon tydde på att hon var van vid att titta långt bort där vindarna kommer från. Inför födelsedagsfesten hade färgglada ballonger hängts upp mellan huset och akacieträdet. Och detta var vad hon sa till mig.

”Jag har levt mitt liv – så som det gavs mig att leva, och nu tänker jag på framtiden. Jag tänker på mina barnbarn och deras barn, och hur de kommer att leva. Vi måste göra motstånd för deras skull. De som härskar i dag vill förstöra alla bönder och alla ursprungsbefolkningarnas byar därför att de vill äga varje frö på jorden och varje liter vatten som kommer från våra berg. Så vi stoppar deras lastbilar när de kommer för att stjäla det som tillhör oss ... Det är bättre att dö upprätt än att leva på knä.”

Sitt långa hår, lika vitt som mitt eget, hade hon dragit tillbaka från sitt väderbitna ansikte och knutit i en chinjong.

Marcos bär ett armbandsur på varje handled. Ett för fredstid. Det andra för krigstid. När zapatisterna är indragna i en defensiv operation arbetar de enligt ett förändrat schema för den händelse att deras meddelanden blir uppsnappade på vägen.

Det finns, i alla händelser, tillfällen som trotsar båda tidräkningarna och varje annan tid.

I staden San Andrés – där regeringen i februari 1996 ingick ett formellt avtal med zapatisterna som skulle erkänna alla ursprungsbefolkningarnas rättigheter, ett avtal som regeringen aldrig levde upp till – ligger kyrkan San Andrés Apóstol. Inne i kyrkan finns ett antal statyer av Jungfru Maria och olika helgon, med sydda, broderade kläder av tyg.

En dag i förra veckan stannade jag till där då jag, precis som i byn Acamilpa, fick höra musik. Musiken var av äldre slag och annorlunda. Där inne satt två unga indiankvinnor med spädbarn på ryggen och – på ett visst avstånd från dem – två män. Ingen präst. De fyra sjöng flerstämmigt. På kyrkans golv stod tusen tända stearinljus, många i glasburkar, och deras lågor fladdrade i vinden som blåste in genom en sidodörr som lämnats på glänt. En av kvinnorna svängde ett rökelsekar medan hon sjöng, och rökelsen hängde som en dimma över lågorna som var som blommor. Året, årstiden, dagen, klockslaget, allt var bortglömda detaljer. Till dess ett av barnen började skrika för att få mat och mamman gav honom bröstet. Den andra kvinnan slätade med händerna ut en tunika som hon hade tagit med sig till statyn över San Andrés; hon visste att det var dags att tvätta den han hade på sig och att byta den.

Bakom masken och under den stora näsan, en mun och ett struphuvud som talar nerifrån ravinen om hoppet. Jag har tecknat vad jag har kunnat.

Under tiden är troligen zapatisterna i fara. Om de angrips så kommer attacken att komma från dem som kortsiktigt tror att zapatisternas exempel kan utplånas.

FAKTA

Översättning: Tor Wennerberg.

John Berger

ARTIKELN HANDLAR OM