ÅSIKT

FAKTAFILTRET

MIKAEL LÖFGREN om Bonniers, upphovsrätten och forskningen

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: MÅRTEN SVEMARK
­Textdatabasen Presstext – där bland andra ­forskare hämtar ­information saknar stora delar av DN:s frilansmaterial.

För en tid sedan disputerade Lundasociologen Magnus Wennerhag på en avhandling om den globala rättviserörelsen, Global rörelse (Atlas). Enligt Sven-Eric Liedmans uppskattande anmälan i Dagens Nyheter (22/4) är den ”en noggrann empirisk undersökning av de nya aktivisternas föreställningar och idéer”.

Ett av avhandlingens kapitel undersöker hur rättviserörelsen har framställts i svenska medier. Urvalet sägs omfatta ”samtliga artiklar – 335 till antalet – publicerade i de fem största dagstidningarna i Sverige i vilka rörelsen nämns vid sina olika namn under perioden 1999-2006”.

Det är felaktigt.

Misstaget beror på att Wennerhag, i likhet med tusentals andra forskare och studenter vid landets universitet, använder sig av textdatabasen Presstext. Men Presstext innehåller inte samtliga artiklar som publicerats i DN. Frilansmaterialet är till största delen bortfiltrerat. För att läsa krävs fast anställning på DN. Varken frilansarna själva, forskare eller andra utomstående kan ta del av det.

Låt mig ge ett närliggande exempel. Enligt den offentliga versionen av Presstext har jag sedan 1992 publicerat 126 artiklar i DN. Enligt den interna versionen har jag under samma period skrivit 885 artiklar.

Men det anar ingen som inte till fullo har förstått innebörden av brasklappen som finns undanstoppad på Presstexts hemsida: ”Frilansmaterial ingår ej p g a upphovsrättsförhandlingar”.

Detta drabbar inte bara artiklar av mig eller om den globala rättvise­rörelsen. Liksom i övriga svenska dagstidningar svarar fria skribenter för den övervägande delen av kritiken och idédebatten i DN. Men Presstexts offentliga version innehåller endast ett litet slumpmässigt urval av DN:s kulturbevakning och opinionsbildning.

Orsaken till filtret är en mångårig tvist om den digitala upphovsrätten mellan tidningsföretaget och oss frilansar. Tvisten ger i sig en intressant sidobelysning av ämnet för Wennerhags avhandling: globaliseringen och rättviserörelsen. Informationsteknikens landvinningar revolutionerade mediernas distributions- och lagringsmöjligheter, men har också skapat konflikt mellan ägare och medarbetare: vem ska definiera upphovsrätten i det nya medielandskapet?

På DN har konflikten pågått sedan september 1994. Företaget hävdar att tidningen numera är att betrakta som en ”publicistisk enhet” bestående av en pappersversion och ett antal elektroniska kanaler. Frilansarna uppfordras därför att utan extra ersättning upplåta sitt material för publicering i, inte bara papperstidningen, utan också nätupplagan dn.se, pdf-filer och det digitala arkivet Presstext.

Frilansarna hävdar att digitaliseringen skapat nya kommersialiserbara publiceringsformer vilkas utnyttjande bör regleras i avtal.

Ingen lösning är i sikte. Det senaste mötet mellan parterna ägde rum för snart två år sedan. Som en direkt konsekvens av det avtalslösa läget erbjuder Presstext sina kunder ett arkiv som är ofullständigt.

Men det vet inte landets forskare och studenter, företag och privatkunder. De använder Presstext i villfarelsen att man där kan läsa allt som tryckts i DN under de senaste decennierna.

Det kan tyckas som om problemet är frilansarna, som inte inser att teknikens möjligheter är till för att utnyttjas. Deras strid för upphovsrätten i de digitala medierna kan framstå som både girig och bakåtsträvande; ungefär som vissa ser på dem som motarbetar fildelning och nedladdning av musik och film på nätet.

Men parallellen haltar. Frilansarnas motpart är inte enskilda läsare, utan mäktiga mediekoncerner, som själva tjänar pengar på de nya publiceringsformer till vilka de kräver att frilansarna ska bidra gratis. Medieföretagen är så sett de verkliga fildelarna, om än inte av ideella skäl. De kopierar andras arbete för att tjäna pengar på det.

Men detta vill ledningen för Bonnier inte kännas vid. I en stort uppslagen artikel på DN Debatt (16/11 2007) beskrev Carl-Johan Bonnier upphovsrätten som den enda princip värd att försvara genom historiens alla tekniska omvälvningar:

”Vi har försvarat den dels för att vi tycker att den skapar viktiga incitament till värdefulla satsningar på tankearbete, dels för att vi tycker att kreatörers upphovsrätt har ett principiellt egenvärde.”

Uppenbarligen gäller detta inte alla kreatörer. Inte heller tycks Bonnier ha Bonniers i tankarna när han beskriver Sverige som ett ”efterblivet paradis för olagliga IT-pirater” eller vill ”stänga av tillgången till nätet för den som ­notoriskt tillgängliggör stora mängder av illegala kopior”.

Artikeln åskådliggör den glidning av upphovsrätten som ägt rum på senare decennier. Av historiska skäl brukar man skilja mellan en kontinentaleuropeisk och en anglosaxisk tradition. Medan den förra (droit d’auteur) utgår från upphovsmannens skapande förmåga, skyddar den senare (copyright) alster enbart för att de har ett ekonomiskt värde. Carl-Johan Bonniers ”kreatör” är ett företag förklätt till skapande människa.

Presstext är inte heller någon ”creative common”, ingen allmänning på Internet till medborgarnas och samhällets fromma. Från början DN:s arkiv är Presstext i dag ett kommersiellt företag som inte längre hör till tidningen. Det ingår i Newsline Group ( ”marknadens mest kompletta utbud av tjänster för effektiv digital omvärldsbevakning med beslutsstöd”), som i sin tur är en del av ­Bisnode, ”en av Europas största leverantörer av digital affärsinformation”. ­Bisnode ägs av private equity-bolaget Ratos och mediekoncernen Bonnier.

Olika intressen konkurrerar, men utesluter inte nödvändigtvis varandra. Medieföretagen har ett legitimt intresse av att tjäna pengar på sin verksamhet. Upphovsrätten är frilansarnas möjlighet att bevaka sina intressen. Presstexts användare, både privatpersoner och forskare, har ett självklart intresse av tillgänglighet och tillförlitlighet.

Därtill kommer ett annat argument, låt oss kalla det allmänintresset.

För det första: tidningsarkiv är inte bara en angelägenhet för medieföretag och journalister, anställda eller ej. Arkiven utgör, tillsammans med bibliotek och museer, en vital del av samhällets minne. Tillgänglighet och tillförlitlighet är därför ett medborgerligt intresse och en i grunden politisk fråga.

För det andra: i grundlagen motiveras upphovsrätten inte främst med upphovsmännens egenintresse, utan med att den främjar åsiktsbildningen och den andliga odlingen i samhället. Upphovsrätten ses som en förutsättning för yttrandefriheten. I ett brev till DN:s frilansar uttryckte dåvarande kulturchefen (numera ledarskribenten), Henrik Berggren, sambandet så här:

”Själva poängen med att vara frilansare är att man är en fri skribent som i­nte är underordnad någon form av korporation eller organisation. I detta finns ett värde som går långt utöver Dagens Nyheters behov av att kunna sköta sitt bevakningsuppdrag. Det är ett samhällsvärde i sig att det finns en så stor grupp av människor som möjligt som inte är fast knutna till någon politisk, kommersiell eller i­ntressebaserad verksamhet. Även om deras skrivande ofta sker på uppdrag är de genom sin existens en garant för ökad pluralism och mångfald.”

Fallet Presstext illustrerar ett dubbelt hot mot offentligheten.

FAKTA

Fotnot: Dagens Nyheters nuvarande kulturchef, Maria Schottenius, har avböjt att publicera ovanstående artikel.

Mikael Löfgren