ÅSIKT

Mammahat och moderskärlek

Mödrarna är galna på Stockholms filmfestival

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Scen ur den kanadensiska filmen ”I killed my mother”.

Moderskärlek är hett på Stockholms filmfestival. I Bong Joon Hos ursnygga ödesdrama Mother beskrivs förhållandet mellan en ung kåt efterbliven man och hans överbeskyddande mamma som en incestuös katastrof. Ursinnig modersinstinkt kämpar mot manlig sexdrift i en koreansk landsbygdshåla.

Moderskärleken driver också den mardrömsartade skräckthrillern Hierro, inspelad på vulkanön med samma namn av spanske regissören Gabe Ibánes. Det värsta tänkbara händer en ensam mamma på en färja på väg ut till den vackra kusliga ön. Döden genom vatten, havet som moder åt alla, plasket av mörka varelser i djupen och hotfulla beväpnade (mans)varelser ovanför triggar en känsla av att om vi inte bokstavligt håller i våra ungar 24 timmar om dygnet så kommer något annat att ta dem, ha ihjäl dem eller ta tillbaks dem.

Men är moderskärleken bara en stark helig känsla, att exploatera? Både Mother och Hierro är filmiskt njutbara, åstadkommer tumult inuti, men har filmskaparna nån avsikt med att skildra moderskap som galenskap? Även i en film med så ädelt uppsåt som den brasilianska dokumentärfilmen Garapa, av José Padilha som i två timmar följer några utmattade, halvt transartat överlevnadskämpande mödrar som ofta bara kan ge sina barn varmt vatten och socker (Garapa) känns den där instrumentella kylan i de vackra bilderna. Svält är fruktansvärt. Men att filma en liten pojke som dag efter dag ligger och gråter av tandvärk i stället för att genast ta honom till en tandläkare, hur schyst är det?  

När jag sen väljer att se den prisade debuten I killed my mother är jag beredd på mer modersbashing. Ännu en man, i detta fall en mycket ung man, Xavier Dolan, 20, skildrar i nära, lite pinsamma scener en intellektuellt brådmogen homosexuell tonårspojkes frigörelsekamp från sin ensamstående kontorsarbetande, konventionella och inskränkta mamma. Men det här är något annat.

Jag blir rörd, (och lite förtvivlad) av detta hat skildrat med kärlek, med sårbarhet och en öppenhet inför det mänskliga, även för den (alltid) otillräckliga moderskärleken.

Pia Bergström