ÅSIKT

Boken som delar högern

Dan Josefsson: Svensk höger är för korkad för att begripa den banbrytande "Jämlikhetsanden"

1 av 3 | Foto: Alastair Grant
FÖR. David Cameron, konservativ partiledare.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Boken Jämlikhetsanden ( The Spirit Level) går sitt segertåg över världen. Den översätts till mängder av språk och får fina recensioner. Den brittiska tidskriften New Statesman har utnämnt den till en av 00-talets tio viktigaste böcker och i en recension av den nyutkomna amerikanska utgåvan kallas den ”nästa århundrades viktigaste bok”.

Högern har i allmänhet bemött Jämlikhetsanden med respekt. I ett tal i november nämnde Storbritanniens konservative partiledare David Cameron boken i positiva ordalag och den utpräglat marknadsliberala tidskriften The Economist skrev i sin recension att boken visserligen drog stora och svepande slutsatser, men att ”bevisen, som noggrant redovisas, är svåra att argumentera emot”.

Det bokens författare, Richard Wilkinson och Kate Pickett, gör är att med stöd i ett mycket stort forskningsmaterial formulera teorin att världens rikaste länder nått en gräns där ytterligare ökad rikedom mätt i bruttonationalprodukt inte längre ökar befolkningarnas välbefinnande. Förklaringen till detta är att en viss typ av sociala och medicinska problem som visat sig vara starkt bundna till klass och social position inte tycks minska i takt med att de rika länder ytterligare ökar sitt ekonomiska välstånd. Dessa problem är istället kopplade till ojämlikhet: Ju mer ojämlikhet, desto större problem.

Det här förklarar det märkliga fenomenet att rika och extremt ojämlika länder som USA och Storbritannien har högre spädbarnsdödlighet än fattigare, men mycket jämlikare länder som Danmark och Sverige. Andra undersökta problemområden med stark koppling till klass och social status är graden av tillit människor emellan, psykiska sjukdomar inklusive drog- och alkoholmissbruk, förväntad livslängd, sjuklig övervikt, utbildningsresultat i skolorna, andelen tonåringar som föder barn, antalet mord, andel av befolkningen i fängelse och den sociala rörligheten. Ingen rikedom i världen tycks rå på dessa problem; det enda som hjälper är minskade ekonomiska klyftor. Dessutom finner man att ojämlikhet påverkar ytterligare ett tiotal mått på ett samhälles funktionsförmåga, till exempel kvinnors ställning, barns sociala välmående och förmågan att återvinna.

Sammanlagt pekar Jämlikhetsanden ut 29 starka samband mellan ojämlikhet och olika typer av problem. Det är en forskarprestation som bör leda till konstruktiva diskussioner, massor av ny forskning och som självklart är värd all respekt som nu visas boken.

Därför är reaktionen vi nu ser från den svenska högerns nyliberala falang så mycket mer remarkabel. En aning om vad som komma skulle fick vi när Svenska Dagbladets kolumnist Sofia Nerbrand medverkade i P1 Morgon (5 februari) och dömde ut boken som ovetenskaplig: ”De fyller boken med en massa diagram, med svärmar av punkter, så att säga, för de här länderna och så drar de en linje igenom den här svärmen”.

Att diagrammen i boken visar statistiskt signifikanta samband och att alla forskningsresultat publicerats i form av en rad artiklar i respekterade vetenskapliga tidskrifter begrep inte SvD-skribenten.

Och värre skulle det bli.

En dryg vecka senare publicerar Skattebetalarnas förening en så kallad ”rapport” med titeln Jämlikhetsbluffen, som hyllades stort i Svenska Dagbladet (21 februari). Här har man bytt ut Wilkinsons och Picketts mått på ojämlikhet, som tagits från FN, mot ett alternativt mått, framräknat av OECD. Detta ställer man mot ett antal medicinska problem som oftast saknar den koppling till klass och social status som är själva poängen med alla de problem som undersöks i Jämlikhetsanden.

Man kontrollerar till exempel om förekomsten av cancer är relaterad till ett lands grad av ojämlikhet. Men exempelvis bröstcancer saknar klassdimension; sjukdomen slår lika hårt mot fattiga som mot rika kvinnor. Det är därför ingen överraskning att förekomsten av cancer inte följer ländernas grad av ojämlikhet. Något sådant har ingen påstått. Den långa lista av sociala, klassrelaterad problem som Jämlikhetsanden faktiskt kopplar till ojämlikhet nämns inte med ett ord i rapporten. Det enda substantiella man lyckas visa är att sambandet mellan ojämlikhet och förväntade livslängd försvinner om man använder just OECD:s mått på ojämlikhet.

Sambandet visar sig dock igen om man testar ett tredje mått på ojämlikhet som FN släppte i sin Human Development Report 2009. Detta nämner inte Skattebetalarnas förening.

Vad Skattebetalarnas förening gör i ”Jämlikhetsbluffen” är att med buller och bång bevisa saker som ingen ifrågasatt. Och man lyckas genom att använda en noggrant utvald mätmetod bryta endast ett av de 29 samband mellan brister i samhällets funktionssätt och ojämlikhet som behandlas i boken. Rapporten är alltså inget annat än en smutskastningskampanj ägnad att få en viktig och hedervärd forskningsinsats misskrediterad i medierna. Bara Svenska Dagbladets ledarsida tycks ha varit korkad nog att nappa, men ändå.

En sak är klar: Den riktigt mörkblå högern är fullständigt livrädd för att innehållet i Jämlikhetsanden ska spridas sig. Läs boken och sprid ordet!

Dan Josefsson