ÅSIKT

Från perfekt till paria

Åsa Linderborg om Mohamed Omars uppgång och fall

Foto: Foto: FELIPE MORALES
I januari 2009 bekände sig Mohamed Omar som islamist. Han gick längre än så. Han blev antisemit och förintelserevisionist.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I fyra år var Mohamed Omar på parnassen. Han hade morgongudstjänst i P1, rekommenderade julklappsböcker i SVT, läste dikter på Folkpartiets möten, hade en ”halalspalt” i Ordfront Magasin. Han var klurig, bildad, trevlig och skrev bra om än lite flyktigt, tyckte vi som publicerade honom i Aftonbladet.

Men han var också begåvad med rätt efternamn. Medierna kunde aldrig få nog av ”rösten från förorten”: ”Vi behöver en musse i panelen, vi ringer Omar.” Och Omar kom sättande. Mångkulturalisternas Onkel Tom fyllde blattekvoten med sin predikan om islams kärleksbudskap. Han var perfekt.

Mohamed Omar var etablerad redan när han 2005 debuterade med Tregångare, en diktsamling som fick kritikerna att tänka på Ferlin och Ekelöf. Jag fann den ojämn men tyckte om mycket, och gör så fortfarande, men stördes av att recensionerna undvek tolkning. I vissa strofer framträdde konturerna av en självmordsbombarvision:

Vi är i Akalla för att besöka en bror

som anmält sig redo

att lämna världen och följa med oss.

(…)

Det kommer en dag inshallah

då varje gata

ska heta Wudud, Karim, Ghafur …

kom Gazakriget, och Muhamed Omar tar bladet från munnen. I januari 2009 bekände han sig som islamist. Han gick längre än så. Han blev antisemit och förintelserevisionist. Då gick han över gränsen och blev persona non grata. Årsinkomster på en halv miljon sjönk till noll.

Jag lurade er hela tiden, påstår han i artikelsamlingen Islamisten, som nu kommer ut på eget förlag. Jag var aldrig den ni trodde, jag led helvetets alla kval i den repressivt toleranta tvångströjan ni pressade över mina axlar. Det låter som ett självbedrägligt sorgearbete för en som nog inte visste vem han var. Jag minns Omars artikel i Svenska Dagbladet ihop med Salam Karam, där de menade att samhället måste sätta in krafttag mot alla presumtiva terrorister i förorterna. Två dagar senare ringde Omar mig och sa att han ångrade sig. Att han nog egentligen tyckte tvärtom.

I dag är det bara sensationslystna Newsmill som publicerar Omar, men han har en blogg. Ett tjog av de längre inläggen återfinns i Islamisten.

Mohamed Omar ser judar och judisk kultur överallt. Även vänstern är svårt judisk. Palestinakonflikten är bara vänsterns sätt att utnyttja ett lidande folk för att saluföra sina egna dekadenta frågor: homosexualitet, könsrollernas upplösning, klassnivellering, massinvandring, sekularism, sionism och socialism.

Man kan demonisera Omar genom att stämpla honom som en intelligentare variant av Ahmed Rahmi, men då gör man många mainstreamkonservativa en oförtjänt tjänst. Omars åsikter kan först tyckas extrema, men många av åsikterna är trots allt traditionell borgerlig regeringspolitik. Inte ens i Palestinafrågan är han överens med den vänster han en gång tillhörde. För Omar är ett fritt Palestina ett alternativ endast om det konstitueras på sharialagar. Hans solidaritet med de förtrampade är alltså villkorad. Så cynisk kan endast en fanatiker vara.

Omars åsikter är mig förhatliga, men ändå har jag större respekt för honom nu, när han vågar stå för något. Vi har tillräckligt med intellektuella som flackar med blicken och lagar åsikt efter läge. Islamisten bjuder på några sublima exempel på de tongivande liberalernas falskspel kring yttrandefriheten. Samtidigt spårar jag ett stort mått av eget hyckleri i det jag just skrivit.

Jag ser mig själv som yttrandefrihetsfundamentalist, men hur jag än anser att Omar har rätt att tycka tvärtemot vad jag själv gör, skulle jag aldrig upplåta spaltplats åt hans idéer om förintelsen eller att alla mänskor inte har lika värde. Av samma skäl hade jag aldrig, som Expressen, publicerat Ayan Hirsi Ali – Omars omvända spegelbild – som menar att muslimerna är en cancer i samhällskroppen. Man har inte en skyldighet att publicera allt.

Vad händer den dagen Mohamed Omar vill in i värmen igen, och ber om ursäkt för att han varit ute på ”en irrfärd”? Etablissemangets förtroendekarens kan kanske ha en bortre parentes beroende på vad dissidenten ersätter antisemitismen med. Få kan spelreglerna bättre än Omar, som bollat åsikter på alla planhalvor.

FAKTA

SAKPROSA

Islamisten - texter från 2009

Mohamed Omar

Agueli

ARTIKELN HANDLAR OM