ÅSIKT

Liberal finkultur à la Selimovic

Alliansens kulturministerkandidat vill stoppa ”amatörerna”. Men vilka syftar han på?

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Jasenko Selimovic

”Det är inte statens uppgift att öka mängden skräp”, är ett uttalande av Jasenko Selimovic som citerats då och då de senaste månaderna. Yttrandet handlar om den statliga kulturpolitiken, en fråga som engagerar Selimovic mycket i hans egenskap av kulturpolitisk talesman för Folkpartiet. Någon som tycker tvärtom? Nej, tänkte väl det.

Det här är typiskt för hans sätt att argumentera: kvalitet blir ett klent definierat bra-ord att använda för att slå in öppna dörrar.

Jasenko Selimovic är teaterregissör till yrket och kommer från fina chefsjobb, senast på Radioteatern, dessförinnan på Göteborgs stadsteater. Den här bakgrunden ger honom stark trovärdighet. Det kryllar ju inte precis av politiker som känner kulturlivet från insidan. När Selimovic säger ”mer kvalitet!” – och han säger det så fort han får en chans – lyssnar man.

Senast han slog till var i förra veckan. ”Strunt-tv behöver inga licenspengar” löd rubriken på hans debattartikel i Expressen (13 augusti) och som vanligt var det lätt att hålla med. Vi måste prata mer om innehållet i public service, menade Selimovic, vi får för mycket flack underhållning och för lite dokumentärer. Amen. Jag skulle själv kunna addera ett missnöje med att de bästa filmerna prompt ska visas kl 13 på eftermiddagen eller 02.40 på natten.

Kvalitetskravet stod i centrum också när jag och Jasenko Selimovic deltog i samma paneldebatt under Almedalsveckan. Debatten skulle egentligen handla om något helt annat, men Selimovic kidnappade den. Staten ska inte stötta en massa slappa amatörer! Ner med skräpet, fram med bra grejer! Han framförde också krav på en referensgrupp av experter för bedömning av kulturinstitutionernas verksamhet – det sista utan att nämna att Kulturrådet redan arbetar med den modellen när det gäller fria teatergrupper, kulturtidskrifter (där sitter jag själv med just nu) med mera.

Utelämnandet var nog ingen slump. För att ladda upp sina rätt svepande och åtminstone vid första påseende okontroversiella idéer behöver Selimovic nämligen en fiende att slåss emot.

Denna fiende är förstås det stora, sossiga vänstermonstret som borgerligheten älskar att frambesvärja. I Almedalen blev debatten efterhand rätt svettig och märklig, eftersom rätt många kulturarbetare och folk med vänstersympatier höll med Selimovic i mycket, samtidigt som de kände att det var dem han gick till attack mot. Själv landade jag i att med en dåres envishet upprepa att jag inte accepterade Selimovic verklighetsbeskrivning. Han vägrade konsekvent att berätta vilka alla dessa välnärda amatör(ist)er var, och vem exakt som sagt sig vara emot kvalitet.

Tittar man närmare på Selimovic kvalitetsbegrepp så blir man inte mycket klokare – men lite. I skriften Bildningsidealet – Om hur och varför kulturen gör dig till en friare människa/En kulturpolitik med kvalitet, utgiven av Bertil Ohlininstitutet i våras, vänder han sig å ena sidan mot 1974 års kulturpolitiska mål att ”motverka kommersialismens negativa verkningar”. Å andra sidan klargör han själv att ”marknaden inte kommer att tillfredsställa alla delar av ökad efterfrågan på kultur”. Han är alltså för en aktiv statlig kulturpolitik, som garanterar att medborgarna erbjuds goda kulturupplevelser.

Vidare vänder han sig mot tillgänglighet som mål (också en del i den gamla kulturutredningen) – samtidigt som han poängterar vikten av att samhället inte bör ”förminskas till en samlingsskål för olika uppfattningar som existerar bredvid varandra utan ömsesidig kontakt”. En förutsättning för ett medborgerligt kulturellt och politiskt samtal – den där kontakten som Selimovic önskar sig – måste väl vara att många har tillgång till samma information och upplevelser? Tillgänglighet med andra ord. Det gamla vänstermonstret hade väl om något starka integrativa syften med sin kulturpolitik?

Till slut kommer Selimovic ändå med något lite kontroversiellt. Han tar avstamp i Durkheim, Weber och Marx och kommer fram till att en – som jag förstår det statlig – kulturkanon inte är någon dålig idé. Den ska dock vara lyhörd för samhällets ”idémarknad”.

”(…) en rankningsfri värld, där allt vetande och all kultur betyder lika mycket är en tom värld, en mardröm”, skriver Selimovic.

Nu tror jag knappast att han behöver oroa sig. Hela vår kultur bygger ju på åtskillnader och rankning, på att en sak är bättre, mer värdefull, än en annan.

Det Selimovic inte bryr sig om är att den där idémarknaden inte är jämlik. ”Kvalitet” är inte en absolut, ren måttstock.

Många faktorer avgör hur just din kvalitetsuppfattning rankas, klass är kanske den viktigaste. Det är symptomatiskt att det inte är Pierre Bourdieu, en mer sentida sociologisk tänkare med klassikerstatus, som Selimovic citerar. Bourdieu ägnade mycket forskning åt just sambandet mellan smak, status och klass. Med detta sagt är kvalitet en viktig kulturpolitisk riktlinje, men man måste se upp så att statens pengar inte bara tillfaller sådant som väldigt små grupper i samhället uppskattar. Kulturen ska väl inte bli ett reservat för de redan gynnade?

Selimovic mer konkreta huvudpoäng verkar vara att färre ska ha mer. Kulturen ”ska inte vara en lek för sysslolösa amatörer”. ”Ju lägre kvalitet, desto mindre pengar”. Det kan inte vara de underfinansierade kämparna i det fria kulturlivet som Selimovic är ute efter. Dels tillämpar Kulturrådet redan kvalitet som en viktig variabel i sin bidragstilldelning, dels finns här inga pengar att hämta.

När man tittar på Kulturrådets listor över utdelade bidrag, så är det tydligt att institutionerna kammar hem de i särklass högsta beloppen, och då är inte andra centrala bidragskällor (regionerna till exempel) med. Ska det tas pengar, ska de tas där. Så: vilka institutioner är det som befolkas av amatörer med för lite att göra? Det borde Jasenko Selimovic svara på.

Malin Krutmeijer

ARTIKELN HANDLAR OM