ÅSIKT

Genom gömdas ögon

Malin Krutmeijer läser om de papperslösas Göteborg

1 av 3
En av de intervjuades egen karta över viktiga platser i Göteborg.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Man får förlåta Helena Holgerssons avhandling dess akademiskt otympliga titel – Icke-medborgarskapets urbana geografi – och inte låta sig avskräckas. Bortom obligatorisk teori- och metodredovisning finns nämligen en sällsynt uppfriskande bok, med en insiktsfull och hoppingivande människosyn, trots att ämnet signalerar all världens dysterhet, skuld och skam.

Det handlar om papperslösa, gömda flyktingar, illegala invandrare – benämningarna är många – och deras tillvaro i Göteborg.

Helena Holgersson befriar dem från de starkt laddade föreställningar som projiceras på dem: hon drar upp pressbildernas klassiska neddragna persienner bakom vilka ”de gömda” alltid verkar tyna i skräck, hon avtäcker svartarbetsplatsens mystik (arbetet i sig kan vara helt normalt, det är lönen som inte är det), hon ber de ”utvisningsbara” ta med henne på sina favoritpromenader genom Göteborg, och rita en karta över viktiga platser i staden.

Men det hon framför allt gör, är att upplösa den tänkta gränsen mellan ”innanför” och ”utanför”, genom att ta de här människorna som utgångspunkt för en samhällsanalys. Ur deras perspektiv – som icke-medborgare utan uppehållstillstånd – framträder en del aspekter av Göteborg och Sverige i ett nytt, skarpt ljus.
Det svider till ordentligt när Holgersson lägger varumärket Göteborg bredvid den bild av staden man vill förmedla till asylsökande. Göteborgs kommun har lagt sig vinn om att bygga vidare på bilden av ”goa Göteborg”, och marknadsföra sig som ”kunskaps- och evenemangsstad”, perfekt för företag, studenter och konferenser. Man hoppas att regionen ska växa med 8000 invånare om året – men det är förstås inte vilka som helst som ska komma.

Efter att man, ihop med Malmö och Södertälje, misslyckats med att få rätt att kommunplacera flyktingar bort från dessa i sammanhanget populära platser, kom Göteborg med ett slags anti-marknadsföringsplan. Enligt denna, som riktar sig speciellt till asylsökande och i förlängningen papperslösa, har staden plötsligt ingenting att erbjuda: ”den trista sanningen om livet i Göteborgs förorter” är ”en historia om trångboddhet och arbetslöshet”, skrev Göteborgs-Posten om planen.
Det intressanta är att Holgerssons intervjupersoner inte alls uppfattar Göteborg så. De framhåller tvärtom att här kan man skaffa sig ett kontaktnät, få hjälp med sin överklagan om uppehållstillstånd, och tjäna lite extrapengar i väntan på beslut. Åtminstone ett par av dem tänker sig inte att stanna i Göteborg när deras ansökan gått igenom. Det är främst i början av processen som storstaden har mycket att erbjuda.

Göteborgs kommuns önskan att ta emot färre flyktingar avspeglar en aspekt av den socialdemokratiska välfärdsstat som Sverige är ett exempel på. En central idé här är att det bara ska finnas ett enda system, där alla lagligen befinner sig på lika villkor. Att ge papperslösa rätt till fri vård blir problematiskt, eftersom man då erkänner vad dåvarande vårdministern Ylva Johansson i en intervju kallade ”ett parallellt system”. Det är, menar Holgersson, i ljuset av detta man bör förstå fixeringen vid att verkställa utvisningar så fort som möjligt.
Hon jämför med länder som Portugal, där en stor svart sektor är relativt normaliserad, och där vård av papperslösa inte blir lika ideologiskt brännbart. Till Portugal åker man för att jobba (svart), konstaterar hon – till Sverige åker man för att söka asyl. Det är mycket svårare att leva som papperslös i Sverige än i Portugal.

Det är en svår paradox som Helena Holgersson belyser. Med kraft slår hon fast att flyktingar som blir asylsökande som blir papperslösa – ofta under upprepade försök att överklaga utvisningsbeslut – inte är någon avvikelse, utan en del av samhället, i Sverige precis som på väldigt många andra platser.
Själv ser jag det som förödande om en växande andel människor ska leva hela sina liv som svartjobbare under utvisningshot. Samtidigt inser jag att min egen grundinställning att alla människor ska ha laglig rätt att bo var de vill i världen inte kommer att få något politiskt genomslag å det närmaste. Såsom världen ser ut ter sig tanken närmast utopisk.

Holgersson för sin del driver ett trendriktigt resonemang om storstadsmetropolernas frigörelse från nationerna, och antyder något om stadsmedborgarskap, men diskussionen hänger löst, åtminstone vad gäller svenska kommuner. Frågan kräver en realistisk politisk strategi, bortom alltför högtflygande teori men framför allt bortom kortsynt och destruktiv populism. Helena Holgerssons bok är ingen dålig startpunkt.

FAKTA

SAKPROSA

» Icke-medborgarskapets urbana geografi

Helena Holgersson

Glänta produktion

Malin Krutmeijer

ARTIKELN HANDLAR OM