Ljuset från norr

Ulrika Stahre rapporterar från en biennal laddad med politik, poesi – och rysskräck

Foto: håkan elofsson
”The blood of stars”, Raqs media collective. Installation i Mjölkuddsberget i Luleå.
KONST

Nattfestivalen i Korpilombolo drar fullt hus. Sångnummer, bulgarisk dans, kaffe och bulle. Författarläsningar och workshops. Sedan 2005 firas varje år mörkret, kan man säga.

Längtan till ljuset tvingar fram ett bejakande av den långa polarnatten. Strax innan midnatt invigningskvällen är det dags för Ingela Ihrmans performance Nattens drottning, då konstnären ikläder sig en stor kaktus av tyg som hon sakta låter fälla ut till en blomma. Strax därpå vissnar blomman och alltsammans är över.

Ihrmans performance är en del av Luleåbiennalen, som på olika sätt förgrenar sig på flera platser i Norrbotten. Temat är Tidjord – ett uttryck som försöker smälta samman solens frånvaro med landskapets alla förutsättningar – vilket smidigt förenar sig med Nattens drottning, som blommar en natt om året. En tröst för oss som fruktar mörkret. Natten blir flyktig, får en tid, en förtröstansfullt kort tid.


Om biennalens gästspel är begränsat i Korpilombolo, är det desto större på Ájtte, fjäll- och samemuseet i Jokkmokk. Här tar konstnärer plats i den fasta utställningen. Bland pedagogiska dioramor och montrar lyser bland annat Hanni Kamalys abstrakta skulptur, Neda Saeedis skulpterade får med sprucken yta och framför allt Pre-image (Blind as the mother tongue), en film om migration och flykt av Hiwa K.

Rörelse och en global blick på det nomadiska livet, på utarmade naturresurser tycks vara ett samlande tema, och det är en bild som klarnar när många av konstnärerna återkommer och får större plats på Luleå konsthall. Neda Saeedis hela installation, Garden of Eden moving: A petrified tribe, ger en konstfull bild av hur en nomadkultur i Iran slogs sönder av industrietablering, en sockerfabrik. Får, sockret som material, filmens monotona rörelser – installationen är en av flera som elegant fyller både rum och intellekt. Det är en tät utställning som bjuds i biennalens själva hjärta.

Här är människan liten och full av mystik och konflikt, naturen stor och väldig

Här finns också en modell inlånad från Polismuseet som föreställer kommunistiska Norrskensflammans redaktionshus, sprängt 1940 av en samling främst militära kommunisthatare, med stadsfiskal Ebbe Hallberg i spetsen. Attentatet är fortfarande ett av de dödligaste politiska attentaten i Sverige, då fem miste livet, varav två barn.

Norrskensflammans redaktionshus, modell.

Genom att påminna om attentatet mot Norrskensflamman vill Luleåbiennalen sätta ljuset inte bara på högerextrem terror i Norrbotten, utan också på press- och yttrandefrihet samt det mönster som är klart synligt i Luleå och Boden (och på biennalen): Försvaret och rysskräcken.


Två övergivna anläggningar som har med försvaret att göra har intagits av konst, Rödbergsfortet i Boden och Mjölkuddsberget i Luleå. I den senare, ursprungligen en kommunikationscentral under jord, har Raqs media collective skapat en drömsk och lite kuslig installation i gångar och arbetsrum. Telefoner ringer, järnsängar staplas, en meteorit syns i en monter.

The blood of stars, en poetisk essäfilm fungerar som startpunkt för en holistisk studie i alltings samband – järnet, blodet, universum.

Just essäfilmer finns det flera av på biennalen, en genre som blivit slående vanlig. Ämnena – utsugningen av Norrbottens naturtillgångar, fyren som symbol för navigation och kontroll – är i fas med biennalens tema. Men inte förrän jag ser The blood of stars inser jag hur mycket jag saknar en gestaltning som ger mer än kunskap. Kanske vill jag bara, på gps-intensiv jakt efter Luleåbiennalens alla platser, bli förförd av något som inte mest riktar sig till min hjärna.

En sådan plats är delvis Havremagasinet i Boden, där Susanne M Winterlings rumsinstallation i källaren befinner sig i elegant dialog med utställningen Digitala landskap ett par trappor upp. Här glöder det av natur, växter, teknik och upplösta gränser – hallucinatoriskt ljudsatt och njutbart även när verkets vidd inte riktigt går att greppa.

”Garden of Eden moving: A petrified tribe”, Neda Saeedi.

Man kan lugnt säga att biennalen arbetar rhizomatiskt, den sträcker ut sina rötter miltals omkring, ända upp till Kiruna där Zhou Taos film Blue and red visas i Konstgillets skyltfönster. Här är människan liten och full av mystik och konflikt, naturen stor och väldig. Band skapas inte bara mellan Norrbottens orter, utan till kamp och motstånd världen över.


I Kiruna kommun ligger också den lilla byn Lainio, där en grupp konstnärer arbetat i perioder och inom biennalens ramar ställer ut på Norrbottens museum i Luleå. Här möts museets arkiv och Lainios artefakter, foto, film och intrikat historieskrivning. Även om den lilla utställningen kan kännas svår att överskåda, bidrar den till biennalens stora bredd.

En krispig vinterkyla låter vänta på sig detta klimatkrisens år. Vilket egentligen rimmar väl med Luleåbiennalens tema, där mörker ska förstås närmast existentiellt eller politiskt. Det blir väldigt mörkt. Tur då att denna ambitiösa återkomst (biennalen har legat i träda sedan 2013) kan lysa upp de synnerligen väl valda platserna. Ficklampor är överflödiga, till och med i Mjölkuddsberget.

ARTIKELN HANDLAR OM

Konst

Norrbotten

Luleå