Vill göra oss nervösa

Av: Camilla Hammarström

Publicerad:

Camilla Hammarström om Makode Lindes slapsticknummer

Makode Lindes utställning på Kulturhuset invigdes i fredags.
Makode Lindes utställning på Kulturhuset invigdes i fredags.
”Afrikaaskkopp” av Makode Linde.

När utställningen som inte fick heta Negerkungens återkomst öppnar i helgen presenteras den i stället med konstnärens namn. Om det är en inskränkning av Makode Lindes yttrandefrihet har jag svårt att ta ställning till. Det skulle kännas mycket märkligt att se ordet neger tryckt på Kulturhusets glasfasad, även om uppsåtet inte är rasistiskt. Samtidigt måste man som konstnär kunna ­använda sig av obehagliga stereo­typer eftersom de är en del av verkligheten, både i samtiden och historiskt. Var går gränsen? ­Dilemmat borde i sig ­vara en intressant utgångspunkt för ett konstnärskap.

Men Makode Linde arbetar inte så mycket med de små ­nyanserna. Det är mer hårda puckar. Och debattens vågor har gått höga. Den ena sidan anser att Makode Lindes konst är rasistisk och inte visar ­respekt för de svarta männi­skor som drabbats av förtryck. Den andra sidan hävdar den konstnärliga friheten. Konstnären själv har beklagat att ingen talar om hans konst.

Om man ska gå till själva verken, så kan man säga att Makode Linde har en ­estetik som för tankarna till hobbyverksamhet, han lägger inte ner så stor möda på finishen. Och det är nog helt avsiktligt. Själv saknar jag omsorgen om det enskilda, man får en känsla av att produktionstakten är ganska hög. Som om konstnären är ute efter en massverkan. Hans blackface-figurer har blivit något av ett varumärke.

På Kulturhuset har Makode Linde ­skapat en hel scenografi, en mytisk sagotunnel som man besöker med en blackface-luva över huvudet. Ingången går ­genom en stor röd mun och leder in till en värld där alla figurer är blackface-­bemålade: en hund, en sjörövare, en haj, dockor, en totempåle, dödskallar, ett ­spöke och allmänt amorfa skulpturer. Läpparna är fluorescerande och lyser i mörkret. Det är en klichéartad ­dunkel djungelvärld där konstverken blir till exotiska artefakter.

Makode Lindes skulpturer och bilder tjänar på att bli iscen­satta, som enstaka objekt blir de gärna platta och endimensionella; det maniska ­reproducerandet av samma motiv får något mekaniskt över sig. Här arbetar han där­emot med stämningar som omsluter verken med en mer differentierad mytvärld vilket avlockar dem ett slags skimrande finurlighet. Tankarna går till H. C. Andersen och bröderna Grimm, men också till serietidningar och filmer. Pippi ­Långstrump är förstås närvarande eftersom det är hennes pappa som gett namnet till utställningens största verk ”Negerkungens återkomst”, en väldig tron nedanför vilken det ligger gåvor, bland annat i form av piercade bröst. Tronen är tom, men det är tydligt att det är konstnärens plats i sammanhanget. På en gång degraderad till neger och upphöjd till kung.

Mest intresserad blir jag ändå av några små hus i korrugerad plåt och halm. Man kan se in i dem genom öppningar i taken. De har tapetserade väggar men är i övrigt tomma. Mot den gräsgröna filtmattan på golvet bildar de ett slags ­modeller eller matriser för vår föreställning om afrikaners livsvillkor. Betraktaren fyller dem med innehåll. Här är ­Makode Linde något på spåren som han inte riktigt kommer åt med sina black­face-figurationer. De fungerar mer ­entydigt i sin kommunikation med ­betraktaren, är ett slags slapstick­nummer med samma poäng varje gång.

I ett debattinlägg i Aftonbladet den 19 april 2012 skriver Makode Linde att han med sin konst ”påtvingar betraktaren en rasistisk blick. Mötet blir bisarrt och framkallar ofta nervösa skratt som fastnar i halsen - och i bästa fall en gnagande eftersmak av självrannsakan”. De reproducerade rasistiska stereotypierna är tänkta att göra oss nervösa och få oss att se vår egen rasism. Men är det verkligen så lätt att rubba betraktaren? De flesta förknippar nog ett blackface-sminkat ­ansikte med otillbörlig rasism, som ­någonting man ägnade sig åt förr i tiden. Svårare är det att få syn på den ­smygande vardagsrasismen hos sig själv. Frågan är om ­Makode Linde verkligen kommer åt den med sitt koncept.

Publicerad:

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.