En bild av befrielse?

Foto: ”Sommarnatt”, av Elin Källman.
KONST

När jag ser Elin Källmans målningar kommer jag att tänka på Edouard Manets berömda Olympia (1863), hon som vilar naken med den svarta tjänarinnan i bakgrunden och en smeksam katt vid fötterna. Det har sagts att det radikala i Manets bild är den prostituerade kvinnans självmedvetenhet och brist på skam inför betraktaren, och att det var detta som upprörde samtiden. Men jag har alltid fäst mig vid hennes sorgsna uttryck, det barnsliga ansiktet med de spända läpparna och ögonen som verkar så mycket äldre än den unga kroppen. För mig ligger målningens storhet i dess oförskräckta empati, dess komplexa gestaltning av en människas strävan efter värdighet.

Elin Källmans alter ego heter Lola och är en rollfigur som hon använder sig av i performance, foto och måleri. ”Lola bryter föreställningen om kvinnans passiva sexualitet och gör bilden av pornografin jämlik. Lola befriar den kvinnliga sexualiteten”, skriver kollegan Joanna Rytel i en text till utställningen. Med glimten i ögat gissar jag, men helt klart försåtminerat. Och så lätt låter jag inte mina invändningar reduceras till ett bigott motstånd mot allt som är porrigt och glammigt.

Lola är en fiktiv figur, och det är som tankelek den feministiska strategin möjligen kan legitimeras. Referenserna till de forna öststaterna i bilderna gör emellertid projektet riskabelt. Tankarna går ju direkt till alla egendomslösa sexarbetare i traffickingindustrin som knappast har utrymme att leka med en porrig självbild.

Målningarna är enkelt emblematiska. Lola i negligé mot rosa bakgrund, Lola dricker drinkar, Lola på sommaräng med kattungar och måsar – allt målat i en schwungig, lite slarvigt nostalgisk veckotidningsstil. Men Lolas blick säger mig inget: blank bara, hon är lite taskigt målad. Platt.

I Sommarnatt ligger Lola utsträckt på lakanen med nakna bröst. Munnen är trumpen, och de svarta ögonen under sminket uttrycker faktiskt något, kanske ... misstro. Ja, så läser jag det och blir äntligen lite mer intresserad. En sårbarhet där, som även återkommer i broderierna i den röda sammetsalkoven och de valhänt sydda lampetterna på de grönblommiga väggarna. Jag fäster mig särskilt vid ett broderi med en knäböjande flicka och den gripande texten: Jüri, jag väntar på dig i osannolikt ful pubertal handstil.

Kanske är konstnären något på spåren ändå, även om hon inte lyckas i sitt uppsåt: något oerhört viktigt och smärtsamt. Den famösa bordellhärvan visade sig betecknande nog vara en pedofilhärva. Tjejers längtan och sexualitet exploateras vilt. Kanske är det nyttigt att peta i det där såret, pröva objektifieringens gränser, leka med dem. Men jag saknar lekens allvar. Dess sköra centrum.

Camilla Hammarström