Uppror under den enkla ytan

Ulrika Stahre ser Sharon Hayes snygga utställning ”Echo”

avUlrika Stahre

Foto: © Sharon Hayes och Tanya Leighton gallery
Sharon Hayes, ”Ricerche: Three”, 2013, video.

På Venedigbiennalen för sex år sedan, 2013, var det ett verk som trots massiv konkurrens och stress, fångade min uppmärksamhet på ett sätt som jag då inte blev klok på. Sharon Hayes Ricerche: Three, en film där konstnären intervjuar unga kvinnor, collegestudenter.

Alla befinner sig utomhus. De står upp, som en kör eller ett fotbollslag. Mikrofonen vandrar mellan de som har något att säga för tillfället, några pratar mer, andra mindre. Som ett långt och ganska stillastående reportage.

Det som lyfter verket är att ungdomarna är så öppna och smarta, så medvetna om sin plats i världen och världens plats i dem. Sexualitet, relationer, politik – allt avhandlas och hänger samman.


När Sharon Hayes nu ­visas i stort format på Moderna museet finns Ricerche: Three förstås med. Enkelheten framstår som ytterst skenbar. Hayes rytmiserar det ­visuella genom att med små medel variera sikten. Ungdomarna går på ett college i Massachusetts, Mount Holyoke College, som bara tar emot kvinnor. En skyddad värld, eller en isolerad.

Ricerche: Three är en del av en triptyk som är inspirerad av Pier Paolo Pasolinis Comizi d’amore – en undersökning av det italienska ­folkets syn på sex och samlevnad mitt i det nu glorifierade 1960-talet. Frihetens tid.


De två andra delarna i verket hänger ihop med varandra – små respektive unga vuxna regnbågsbarn pratar om ­livets uppkomst från sina olika perspektiv. Fåglar flyger och sanden yr någon enstaka gång, annars är det nästan spöklikt stilla runt barnen.

Denna koncentration och klarhet lever vidare på ett än mer slipat sätt i det stora verket In my little corner of the world, anyone would love you, en femkanalig projektion av olika befolkade hemmiljöer, där en kvinna i taget talar. Alla läser texter och brev ur feministiska och lesbiska tidskrifter, och det stora tidsspannet, 1955 till 1977, är först förvirrande, sedan spännande. 

Mycket hände dessa år, då identitetskampen fick fäste och tog fart. Av någon anledning kommer jag att tänka på både Bill Viola och Balthus, fast ingen av dem har med lesbisk identitet och kamp att göra. Det är Violas meditativa stillhet och Balthus frammanande av liv i det vegetativa, uppror i en ytlig passivitet.


Kvinnorna i filmen sitter vid skrivbord, ligger i nån säng, hänger i köket. Brevens innehåll, allt från ångestriden ensamhet till analys av en lesbisk kamp, skapar en kör av samtida liv. Hela utställningen Echo pendlar mellan nu och då, mellan kampaffischer från 1970-talet och de högst samtida regnbågsbarnen, mellan Patty Hearst och en tidig Pride-marsch analyserad och kommenterad från vår nutida utsiktspunkt.

Echo var förvisso nymfen i den grekiska mytologin som tynade bort i olycklig kärlek till ­Narcissus – men hon ­regerar i alla landskap och blir aldrig bortglömd.

ARTIKELN HANDLAR OM