Lena Cronqvists fria flickor tar kommandot

Människovarandet skildras bortom vuxenvärldens tvång

Av: Camilla Hammarström

Publicerad:
”Operation II”, 2001. Olja och tempera på duk.
Foto: Ove Kvavik/Munchmuseet
”Operation II”, 2001. Olja och tempera på duk.

Barnet sprattlar oroligt i moderns famn, trevar med handen över hennes sorgsna ansikte. I bakgrunden höghus med anonyma svarta fönsterrader. Lena Cronqvists målning Gul Madonna (en känsla av otillräcklighet) från 1970 är på en gång en hyllning till målartraditionen och en korrigering av idealiserade gestaltningar av moderskapet.

Lusten till den måleriska praktiken, penselskriften och spelet med färger och former för tankarna till de gamla mästarna, men också till en föregångare som Sigrid Hjertén. Med sinnliga medel skildrar konstnären ambivalensen i relationen mellan moder och barn. Oförmågan att uppfylla en förväntad mammaroll.


Hos Lena Cronqvist finns många gånger en diskrepans mellan glädjen i utförandet och allvaret hos motivet, vilket ger en säregen laddning. I en serie målningar, från tiden då konstnären var inlagd för en amningspsykos, framställs den grådaskiga sjukhusmiljön med omsorgsfulla nyanser, från smutsgult till isande vitt.

På samma vis är det i motiven med dystra middagsbjudningar, där det vita i linneduken spelar vackert mot de bleka fysionomierna och vinets blänk i glasen. Här bjuds det på ruttna jordgubbar, men också kärleksfullt målade räkor. Lusten till hantverket lyser igenom i det mest svårmodiga. I målningarna av dödsbäddar från åttiotalet kontrasterar mörkt murrig kolorit mot de skiraste valörer.

Foto: Stockholms stads konstsamling
”Gul Madonna (En känsla av otillräcklighet)”, 1970. Olja på duk.

Fram emot nittiotalet händer något i Cronqvists måleri. Färgerna blir klarare och flickor intar scenen. Plötsligt är det som om de slagkraftiga motiven intresserar konstnären mer än måleriska finesser. Barnets erfarenheter får en hel värld att öppna sig. Flickorna som badar och leker oförskräckt blir ikoniska. Möjligheterna att gestalta deras verklighet förefaller outsinliga.


Lena Cronqvist visar sig nu också vara en framstående skulptör. På Waldemarsudde visas en mängd bronsskulpturer. Jag fastnar för en katt som har smugit sig upp och vilar på en flickas axel, hur exakt mötet mellan kropparna är skildrat. En genial gestaltning av förbundet mellan djur och barn.

Djuren intar en stor plats både i målningar och skulpturer. Gorillor, hundar, katter och fåglar. En liten skulptur där en flicka grabbat tag om en svans hals, för att kyssa eller strypa den, för tankarna till myten om Leda och svanen. Men här är det flickan som dominerar förloppet. En av många raffinerade konsthistoriska referenser som vänder upp och ned på den patriarkala ordningen.

Flickorna har kommandot med sin frimodiga självverksamhet. Under sadistisk lek med mamma och pappadockor, i hopprepets snurrande båge, tillsammans i systerlig gemenskap. De representerar människovarandet bortom vuxenvärldens tvingande idealiseringar och blir till frihetsappeller för betraktaren.

Man minns glädjen i kroppen, det sinnliga undersökandet av verkligheten och drifternas fria spel. Det är uppfordrande och trösterikt.

Publicerad: