Förlorad värld i tusch

Av: Aftonbladet

Publicerad:

Frans Josef Petersson ser Wåhlstrands fotografiska måleri

1 av 3
Nostalgitripp. ”Den sista ön/The Last Island”, 2012, är målad med tusch på papper av Gunnel Wåhlstrand.

Det har ofta påpekats att dagens borgerliga politik bygger på att göda medelklassens sociala självbedrägeri. Skattelättnader ger möjlighet till tjusigt boende, hemhjälp och ett ständigt resande, vilket skapar en fåfäng identifikation med samhällets övre skikt. Ett nytt ”vi” cementeras, med kapad solidaritet med de lägre klasserna. Nostalgin för en borgerlig minnesvärld frodas i kulturen.

Ingen konstnär har väl fångat denna tweedklädda mentalitet lika väl som Gunnel Wåhlstrand. Hennes minutiöst utförda tuschlaveringar av familjealbumets fotografier väckte tidigt samlarnas intresse, och kritiken var inte sen att hylla denna förlorade värld av kammade frisyrer, segelbåtar och välartade högreståndsmiljöer. Om inte annat så imponerades man av hantverket.

Ett urval av Wåhlstrands bilder visas nu på Uppsala konstmuseum, i sparsmakad hängning, med betoning på hennes arbete från senare år. Vid sidan av de svartvita bilderna, den äldsta från 2005, finns ett rum med tre nya målningar i färg. Porträttet Anna-Lena och kustlandsskildringen Hällkaret (2012-2013) formar en lyckad konstellation, där kvinnans blick och den djupblå ytan hos vattnet skapar ett spel mellan det sedda och det osedda, som når utöver motiven och deras verklighetstrogna avbildande.

Wåhlstrands arbete kan ses som uttryck för en självutlämnande tendens i samtiden, från dokufiktioner till instagram, samtidigt som det tidskrävande arbetet ger hennes bilder en aura av svunnen tid. Sättet att bygga upp målningarna i tunna lasyrer liknas ofta vid en omvänd framkallningsprocess, vilket knyter verken till en idé om fotografiet som dokument över tidens gång.

Samtidigt är Wåhlstrands måleri en produkt av datorn, inte bara för möjligheten att zooma in, och förstora upp, detaljer av förlagorna (vilket är en förutsättning för de högt ställda kraven på realism). Utan också för ambitionen att återvända till, och ge sinnlig kropp åt, en erfarenhet av den fotografiska bilden som datorn har förpassat till det förflutna. Nostalgin i hennes bilder är på så vis också en nostalgi över fotografiet som minnesbärare, bortom dagens digitala bildflöden.

Det finns ett allvar och en hängivenhet hos Wåhlstrand som verkar tilltala många, inte minst då arbetet kretsar kring barndomstraumat av en fader som begick självmord i unga år. Bilder av fadern är återkommande, och i Walk (2011) har hon gått så långt som att helt retuschera bort honom. Kvar blir en park, med en tom stig som försvinner in i bilden.

Själv delar jag inte fascinationen för Wåhlstrands strikta arbetslinje, och kommer att tänka på vad poeten Martin Högström har skrivit om virtuosen som tjänsteande, att virtuositet bara är ”möjlig hos någon som har internaliserat en ideologi i så hög grad att den besatt kroppen, dess inre kommunikationsled mellan känsla, tanke, motorik.”

Wåhlstrands projektion av en idealiserad melankoli kunde vara provocerande för den som är utestängd från klasserfarenheten, om verken inte hade varit så tömda på fantasi och bildens rikedom. Jag kan känna sympati för tomheten, men fängslas inte av den. Som en annan poet, Bruno K. Öijer, har formulerat saken: ”rika intresserar mig inte / jag är glad att slippa ha dem i min närhet /och det här är inget jag tänker på /det faller sig bara naturligt”.

Publicerad: