Malmö

Det finns ingen timer för konsten

Svårbegripligt när Dan Jönsson vill stoppa samtal om ett verk byggt för evigheten

Av: 

Ulrika Stahre

KONST

En flashmob har tydligen skändat konstens frihet och sjunger samtidigt ett ikonoklastiskt artilleri. Det är inte lätt att hänga med när Dan Jönsson i Dagens Nyheter ska göra sig lite lustig över kritiken mot det offentliga verket Way to go i Malmö.

Protesten mot verket är fånig, vi förstår. Men någon flashmob, en ”blixtdemonstration, när en grupp människor plötsligt samlas på en offentlig plats, och där gör någonting oväntat en kort period och sedan skingras direkt efter” tror jag mig inte ha sett till. Ordet Jönsson söker är något annat, lite oklart vad.

Men jag ska ändå försöka sjunga det ikonoklastiska artilleriet så gott jag kan. Att kritisera installationen av ett offentligt verk sju år senare är, jag håller med, yrvaket. Men å andra sidan: ett verk som är byggt för evigheten? Ska det inte då också tåla att diskuteras? Jag tolkar Dan Jönsson som att utrymmet för åsikt och diskussion är kopplat till en timer. När signalen gått är det kört. Inget mer prat om det här. Cirkulera.

Självklart finns det inget formmonopol, så att tomma skor alltid och för evig tid ska hedra mördade judar, romer, oppositionella i Budapest. Men ändå är det något med det tomma, med luften som tjocknar kring den fasta, vardagliga formen, som signalerar död, frånvaro, kanske flykt. Ett diskret tecken, som i Budapest också genom sin massverkan skapar något gripande. Jag är ganska säker på att den som ser verket där blir berörd utan att veta exakt vad det syftar på.

Verket i Malmö är givetvis ingen kopia eller ett efterbildande. Men är det så lyckat att ligga formmässigt så nära ett så starkt laddat verk när det man själv vill uttrycka är något helt annat? Eller så lyckat att ändå driva fram ett sådant verk? Dan Jönsson lägger en hel del energi på att överdriva reaktionerna på Way to go och samtidigt tona ner händelserna i Budapest 1944–1945. När de görs mindre viktiga så blir också monumentet till de avrättades minne snudd på obsolet, och därmed också den här diskussionen.


Just nu suras det lite överallt om olika offentliga verk, häromdagen i Göteborgs-Posten skrev Sanna Samuelsson spydigt om Geert van der Vossens Coronablommor i Göteborg, dessförinnan har jag skymtat förfärade och sarkastiska kommentarer om en rosa enhörning i Malmö (tillfälligt uppställd på Gustav Adolfs torg inför World Pride i Malmö/Köpenhamn).

Offentliga verk diskuteras och det tycker nog jag ändå är något bra. De är en del av en gemensam miljö. Kanske blir denna gemensamhet, som krymper i takt med att stadslivet alltmer blivit liktydigt med ett merkantilt, kommersiellt liv, i stigande grad angelägen.

Hur som helst har det stormat rätt friskt kring olika offentliga skulpturer långt innan vår samtid, vilket får mig att betvivla den specifika kopplingen till ett kulturpolitiskt uppbrott. Fråga Ninnan Santesson om hennes hånade Viktor Rydbergsmonument i Göteborg. Striden om Sigrid Fridmans Kentaur var heller ingen promenad i parken. Eller den hårda kritiken mot ”En kruka bland lejon”, Karl XIII-statyn i Kungsträdgården.


Att Jonas Dahlbergs vinnande förslag till ett Utøyamonument stoppades var en skandal, men jämförelsen haltar – att jag är inne på att Way to go borde flyttas för att komma bort från närheten till vatten, för att likheterna skulle minska till ett minnesmonument över en massaker är inte riktigt samma sak som att vilja stoppa ett minnesmonument över en massaker. Vilket gör frågan om kommuners eventuella feghet helt omöjlig att jämföra.

ANNONS EXTERN LÄNK

Njut av en god bok i sommar – Prova BookBeat gratis i en månad!

BookBeat.se

Publisert:

LÄS VIDARE

Var det ingen i Malmö som tänkte efter?

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Malmö

Budapest

Konst

Dagens Nyheter