Sex i kolonin

avFredrik Svensk

Publicerad:

Fredrik Svensk om makt, erotik – och queerpolitik

”The spirit and the flesh”, Carlos Motta (2013). Foto: Attila Urban

Fanns sexualitet i Latinamerika innan Latinamerika blev Latinamerika? I Carlos Mottas retrospektiva separatutställning För demokrati behövs kärlek på Röda Sten konsthall i Göteborg vrider och vänder han på sexualitetens betydelser i koloniseringen av ”den nya världen” och sätter dem i relation till en samtida queerpolitisk situation. 

Det står omedelbart klart att det lika mycket handlar om det kolonialt kristna formandet av europeiska kroppar som av de koloniserade, i skapandet av Latinamerika.

I filmverk som Naufragios (Shipwreck) har Motta utgått från en antropologisk berättelse om en portugisisk man som emigrerade till Brasilien på 1600-talet, som möter sina landsmäns hårda sexualmoral för att slutligen bli utvisad till Angola. I filmen Nefandus behandlas osynliggörandet av erotiska möten som inte kan reduceras till ett vapen för kolonisering, i ett möte mellan två män som åker kanot i den colombianska djungeln. En av dem är spanskättad, den andre från ursprungsbefolkningen. Dessa filmer visas efter varandra i trilogin Nefandus – som sägs betyda syndiga och onämnbara handlingar.

Visst finns i dessa verk en del intressanta filmiska idéer, och bilderna på koloniala skulpturer är verkligen förföriska, men generellt lever inte formen upp till ämnets angelägenhetsgrad. De varken utmanar sina egna förutsättningar, är fiktionsmässigt utvecklade eller informerar om något tidigare okänt. Dessutom hade de gärna fått presenteras var för sig, de blir inte bättre för att de flyter ihop. Deras huvudsakliga funktion i utställningen är att skapa en drömsk stämning och låta projektionen kasta ljus över det annars mörka gallerirummet.

Mer formellt tydligt blir det i installationen Towards a homoerotic historiography. Här har Motta låtit förminska kopior av förkristna antropologiska guldskulpturfynd föreställande mer eller mindre sexuella samkväm. Att förminska och sätta dem bakom glas skapar en dubbeleffekt. Dels blir en nyfiken och tittar nära, och dels blir en uppmärksammad på just den egna skopofilin, så förknippad med den koloniala modernitetens etnografiska museum. Installationen avslutas med en magnifik stenkuk, separat placerad och inglasad mitt på golvet. Just denna typ av formella förskjutningar och implicita reflektion över presentationsmediets sätt att styra mänskliga kroppar är tyvärr något som utställningen i övrigt saknar.

Verkets form understryker att det är konstnären som ger den andre en röst i det västerländska konstbegreppets namn. Installationen är ett exempel på en konst som lika mycket som arkeologin och antropologin bedriver en form av kulturell appropriering fast i konstens snarare än vetenskapens namn. Samtida konst blir här namnet på ett öppnande för nya tolkningar av det material som dessa vetenskaper hittat och sorterat in i sina fack.

I sina bästa stunder spelar utställningen på den ambivalens som uppstår i gränsdragningar mellan framställningsformer inom konst och andra fält. Detta är en långt mer queer aspekt av Mottas verk än hans strängt normativa förbindelse mellan en förkolonial sexualitet och en samtida queerpolitisk verklighet, och för tankarna till Matts Leiderstams omfattande arbete Grand Tour (1997–2007) där han undersökte homoerotiska aspekter av det europeiska måleriet från renässansen till realismen. Motta gör något liknande och mer yvigt med den latinamerikanska kolonialismens sexualpolitiska situation. Men alltför sällan tar utställningen oväntade omvägar. 

Kanske är det bara i mötet med den golvmålning av fastkättrad sodomit nära Nefandus-installationen, som något oväntat händer. Här öppnas nämligen upp för en masochistisk tematik som sedan skär rakt igen och komplicerar gestaltningen av det kristna kolonialvåldet.

Utställningen aktualiserar frågan om vad det betyder att den samtida konstinstitutionen är sprungen ur samma koloniala modernitet som den heteronormativa synen på sexuella praktiker, och jag kommer på mig själv med att gå runt och ömsom längta efter något utställningsestetiskt mindre normativt och lamt – och ömsom något mer pedagogiskt upplysande.

Att de viktiga väggtexterna knappt går att läsa, i en utställning som så extremt skriver in sig en undersökande utbildningsestetik känns som en närmast ironisk kommentar till upplysningens mörka sidor.

Sammantaget är detta ändå det bästa utställningsförsöket jag sett av en konstnär som uppmanar till en postsekulär reflektion över det historiska och det politiska. Detta när kärleken tagit både guds, individens och statens plats som yttersta referent för organiseringen av folkstyret.

Publicerad: