Konsten färgar av sig

Ulrika Stahre om en undflyende utställning med uppgift att lära

Foto: Stathis Mamalakis
Aboubakar Fofanas ”Ka touba Farafina yé” (Africa blessing), 2017, består av 54 lamm, ett för varje nation i Afrika, som ­färgats indigoblå.
KONST
Foto: Foto: Mathias Völzke
Emeka Ogboh: ”The way earthly things are going”, 2017.

Redan i den mjuka aprilvärmen är promenaden mellan Benakimuseets annex på Pireusgatan, och ASFA, Athens School of Fine Arts, ett par kilometer ner på samma livligt trafikerade gata, en plåga. Bensinmackar, långtradarparkeringar, stängda butiker, ett och annat kafé.

Det är utkanten av Aten, och ännu inte Pireus, ett ingenmansland i det krisdrabbade Grekland. Det går bussar, men inte särskilt ofta. Att gå mellan Benaki och ASFA är att känna Aten inuti.

Den konstnärlige ledaren Adam Szymczyks Documenta 14, vars första del har öppnat i Aten och vars andra öppnar i juni i Kassel, är inriktad på lärande, på nya perspektiv. I någon sorts zen-inspirerad tillbakalutad pose har Szymczyk deklarerat att här är konstens uppgift att lära betraktaren att flytta fokus från sig själv och börja om, lära genom upplösning.

Szymczyk menar också att besökaren på årets Documenta i Aten inte ska springa till de stora institutionerna, utan försöka uppleva konsten mer spontant. Det är inte bara staden Aten som är full av konstverk och aktiva konstnärer, av olika performances, filmvisningar och seminarier. Det cirkulerar även text, tv, radio.


”Själva konsten” är en alltmer svårfångad del av det hela. Utställningssalarna på de stora institutionerna (om man nu ändå väljer att gå till dem) EMST, Odeion, Benaki, ASFA, Polytechnion och Parko Eleftherias är fyllda av verk av mycket varierande kvalitet och med sinsemellan skilda uttryck.

Konstverkens tema relaterar till platserna, i fokus på Odeion är ljud och performance, på ASFA lärande, på Parko Eleftherias den grekiska juntan, på Benaki dominerar det naivistiska. På samtidskonstmuseet EMST, byggt i det före detta FIX-bryggeriet på Syngrou avenyn, finns ett vagt arbetstema. Annars dominerar rulltrapporna upplevelsen, medan salarna döljs bakom stora vitmålade dörrar. Avskalat och faktiskt sterilt, en apart dröm har återuppstått om konstens vita kub.

Bakom dörrarna öppnar sig ändå en rätt gedigen utställning, där ryska revolutionen och nazismens homoförtryck granskas på olika sätt. Det mest oväntade inslaget är den albanska Sotir Capo, som på 1960-talet målade arbetarkvinnor i hjälteposer. Målningarna är intressanta, hur mycket de än kan ha varit en påbjuden officiell konst skapad för en tvivelaktig regim, är porträtten i sig en påminnelse om en värld där en sådan idealisering var möjlig. En annan sida av kalla kriget.

Det uppenbara problemet är att Documenta äter all möjlig radikalitet, från alla tider, kommodifierar och oskadliggör. Visst finns ambitionen att nå bortom det västerländska tänkandet, att försöka skapa ny kunskap – att lära från andra för att kunna leva tillsammans. Men det går liksom i cirkel.

1 av 2
Rasheed Araeen: ”Shamiyaana — food for thought: thought for change”, 2016–17.

Relationerna mellan Grekland och Tyskland har varit minst sagt frostiga sedan krisen slog till hösten 2008, och den nu skapade axeln Kassel-Aten skulle kunna vara en väg ut. Szymczyk och Documenta-teamet placerade sin presskonferens inför öppningen den 6 april, vilket är det datum då den tyska armén inledde Operation Marit och anföll Grekland 1941. 

En ironisk liten touch. Ännu mer ironiskt blir det när klisterlappar och graffiti på stan signalerar ungefär ”Documenta go home” medan man inne på EMST kan se Marta Minujíns Payment of Greek debt to Germany with olives and art.

Kritiken mot utsugningen av Grekland finns alltså redan på plats på utställningen, det är ändå ett faktum att Documenta delvis har dränerat ett redan fattigt kulturliv på resurser detta år. Men ja, möjligen letar sig konstvärlden till staden. Kristurism, har det kallats, men det är det väl bara om ingen just lär sig något. Dessutom är de lokala oberoende gallerierna och projektrummen redan i gång och gör sig synliga inne på Documenta.

Szymczyk har velat bryta upp mega-utställningen i både tid och rum: events som avlöser varandra i flera månader, konstverk utspridda över staden  mer och mer lämnas till en publik som själv ska pussla samman och skapa mening.

”Learning from Athens” är en undflyende utställning. De fast installerade verken är sällsynt diffusa, nästan försynta. Mycket är textbaserat eller beroende av sammanhang. Somligt är nästan störande didaktiskt, men det visas en hel del som fascinerar, på ett lågmält sätt. Som Britta Marakatt-Labbas två broderier och inte minst Maria Lais textila verk, där texternas innebörder förblir provocerande fördolda.

Även Susan Hillers The last silent movie, som också har några år på nacken men som passar utmärkt i temat, är sevärd. En helt svart film med korta ljudklipp från språk som knappt talas längre. Så går kunskap förlorad, så syns frånvaro av makt.


Verken ute på stan är ofta pågående, i process. Aboubakar Fofana färgar lamm (54 stycken, lika många som Afrikas nationer) vackert indigoblått vid lantbruksuniversitetet, Rasheed Araeen bjuder på mat vid Kotziatorget.

I Odeions stora sal flimrar börskurser i en lång vertikal remsa, grönt eller rött beroende på hur företaget för tillfället lever upp till förväntningarna. Dramatisk musik. Emeka Ogbohs verk är kanske just så illustrativt som Documenta säger sig inte vilja vara, men inte desto mindre starkt. Salens råa betong, ljudet som studsar omkring – ekonomins och börshandelns överhöghet – allt sammantaget skapar en tydlig relief till livet och konsten i Aten.

Att lära genom att med hjälp av konsten bli främling för sig själv, det kräver tid och fördjupning. Documenta erbjuder möjligheten till detta. Men utställningen känns alldeles för upplöst, mjuk i kanterna, för att riktigt lyfta. Den är dock bara en av två, säcken knyts måhända ihop senare i vår i Kassel.

FAKTA

Konst

Learning from Athens

Documenta 14

Aten, EMST m fl platser

Till och med 16 juli