Feminist med twist

Av: Camilla Hammarström

Publicerad:

Camilla Hammarström ser Marie-Louise Ekman klä av folkhemstabun och könsroller

1 av 2
Marie-Louise Ekman, ”Striptease”, 1973, olja på duk.
Marie-Louise Ekman. Foto: Magnus Sandberg
Marie-Louise Ekman. Foto: Magnus Sandberg

Ett minne från tolvårsåldern. Jag sitter med mamma framför tv:n då Marie-Louise De Geer Bergenstråhle dyker upp och blir intervjuad i rutan. Hon är snygg i sin eye­liner och verkar mest smita från intervjuarens frågor, med sina roliga och svävande svar på vad olika saker i hennes konst symboliserar. Hon har ett barbiedockshuvud runt halsen. Mamma säger apropå smycket: ”Hon dekapiterar en inställsam kvinnlighet”. Sedan jag fått reda på vad ”dekapiterar” betyder blir hon min konstnärliga idol. En förebild som följt mig genom åren.

Senare har jag ju insett hur Marie-Louise Ekman, som hon heter i dag, inte bara dekapiterar utan också bejakar kvinnlighetens attribut. Det finns ett stort mått av njutning i den rosa flickrumsestetik hon etablerar i svensk konst, som också bekräftar den ikonografiska giltigheten hos feminin trivialia. Hur hon lyckas förvandla den till angelägna existentiella kategorier. En munter performativitet genomsyrar konstnärskapet, ett lustfyllt spel med masker och roller. Och en vederkvickande aggressivitet gentemot allt för tajt gjutna könsrolls- och folkhemsformar.

Att få se Marie-Louise Ekmans måleri tillhör ovanligheterna. Utställningarna har inte varit många genom åren, och det är först på nittiotalet som hennes betydelse börjar erkännas. På Tensta konsthall visas målningar från slutet av sextio­talet till slutet av åttiotalet. Det som slår en är hur stridslystet Ekman ger sig i kast med en manligt kodifierad historieskrivning. Hur det modernistiska abstraherandet skildras som en våldshandling riktad mot kvinnokroppen. Olle Baertlings klara trianglar biter som vassa saxar i bildrummet och Picassos damer är hopplöst intrasslade i sig själva. Samtidigt är bilderna så noggrant och kärleksfullt parafraserade att det framgår att Baertling, Dalí, Mondrian och Picasso inte bara är antagonister utan också inspiratörer.

Medutställarna Sister Corita Kent, Mladen Stilinovic och Martha Wilson är där för att sätta Ekman i ett internationellt sammanhang. Visst är den katolska nunnan och popkonstnären Sister Corita Kent en fascinerande gestalt med sitt öppna sinne, sitt politiska engagemang mot rasism och Vietnamkriget. Och Martha Wilson, ett slags föregångare till Cindy Sherman och en av de drivande bakom Guerrilla Girls. (Vad Mladen Stilinovic gör i sammanhanget är mindre lätt att begripa). Men de får faktiskt Marie-Louise Ekman att framstå som ett unikt svenskt fenomen. Den melankoliska folkhemskritiken, naivismen och den skruvade absurdismen känns som en typisk lokal specialitet. En platsbunden riktning som utvecklades av paret De Geer och gänget kring tidskriften Puss. Det betyder inte att hennes verk saknar internationell dignitet, tvärtom.

Även om man kanske måste kalla Ekman för en feministisk konstnär, så engagerar hon sig aldrig uttalat för en sak. Det finns alltid en finurlig skruv i hennes utsagor som gör dem komplexa och poetiska. Den drastiska humorn har en slapstickkvalitet som närmast för tankarna till Buster Keaton.

Glädjande nog visar Tensta konsthall även löpande ett urval av Marie-Louise Ekmans filmer, som nog måste sägas vara kronan i hennes konstnärskap. Oförglömliga verk som Mamma, pappa barn (1977), Stilleben (1985) och tv-serien Målarskolan (1990). Konsthallen har därutöver som vanligt ett ambitiöst seminarieprogram, där bland annat konstnären själv deltar.

Marie-Louise Ekman framstår som mer mångtydig än sina kolleger på utställningen, och jag hade gärna sett fler av hennes målningar och assemblage. Visst är det dags för en riktigt stor retrospektiv av detta sublima konstnärskap på någon större institution. Jag garanterar att nya fans skulle strömma till.

Publicerad:

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.