Moderna museet fick extrapott – så blev det

Utställningen ”Inblickar” känns oväntat glad

Ett av verken på utställningen ”Inblickar”: Helena Lund Eks ”Alice & Paula” (2018).
Ett av verken på utställningen ”Inblickar”: Helena Lund Eks ”Alice & Paula” (2018).

Konstsamlingar är komplicerade, åtminstone om de byggs med allmänna medel, för det allmännas bästa. En privat samling kan vara både smak- och investeringsstyrd, en offentlig samling förväntas vara hyfsat representativ. Och den bör kunna berätta en konsthistoria, i Moderna museets fall konstens historia från modernismens intåg och framåt. Inte minst bör samlingen vara av hög konstnärlig kvalitet – vilket förstås inte bara är en fråga om smak utan om en väv av historiska och sociala faktorer.

När så Moderna museet under pandemiåret 2021 fick en extra pott på 25 miljoner att köpa konst för, var förväntningarna höga att dessa miljoner skulle gå till att till exempel jämna ut en skev könsbalans. Kanske också att ge plats åt konstnärer som tidigare befunnit sig i periferin men nu bedöms hetare, som konstnärer från Sápmi.

Nu presenteras en liten del av de nya inköpen på utställningen Inblickar, en andra del kommer följa i maj. Det är svårt att säga något om urvalet, och presentationen av den stora Svenska förvärv 2021 är inte klar.


Redan för ett år sedan kritiserade Dan Jönsson Moderna museets favoriserande av stockholmsgallerierna vid inköpen. Kanske bet kritiken, kanske var den överdriven, hur som helst ser det åtminstone ut att vara en spridning över landet. Många inköp har gjorts direkt av konstnärer. Av det totala antalet 373 verk av 168 konstnärer är bara ett 50-tal inköpta genom gallerier. Hela processen ser ambitiös ut, på papperet i alla fall, i och med samarbetet med både Statens konstråd och konstkonsulenter.

Inblickar visar 34 konstnärer, de flesta med ett verk var även om det också finns några sammanhållna serier med verk. Utställningen känns oväntat glad, trots sitt allvar. Det kan vara den vilda sammansättningen, det finns inte riktigt något tema även om man kan skönja ett varsamt gläntande till det privata, personliga.

Många intressanta verk visas, det är lika givande att se ett tidigt verk av Matts Leiderstam som att stifta bekantskap med Esse-Li Esselius polaroidserie SX-70 – porträtt av konstnären i transsexuell förvandling, 1979/2021. Det är spännande att se att svensk samtidskonst har en bredd och en kontinuitet, när en målning av Lena Cronquist kan smälta samman med Juan Pedro Fabra Guemberenas verk, som skildrar en äldre släkting sjungande en sång. En vemodstung sång, men i vemodet finns ändå en varsam skönhet.


Inblickar öppnade samtidigt som årets lite försenade upplaga av Vårsalongen. Det hedrar en tradition att den hållit ut över pandemin, och liksom curatorn för Inblickar, Asrin Haidari, haft ett stort men dock begränsat urval att bygga en utställning av, bygger Vårsalongen på ett idogt juryarbete. Det finns liksom ingen utställningsidé, utöver en tanke om kvalitet naturligtvis. Att bjuda ett tvärsnitt av ”den kreativitet som finns i Sverige idag”. Och visst är den synlig, det är habila verk som visas, som vanligt. Ändå slås jag i år av just detta: Vårsalongen vill ju inget särskilt. Verken tycks inte vilja något, Liljevalchs vill inget (förutom att dra en stor publik).

När jag tröttnat på att se måleri som kunde vara Ernst, Ola, eller Helene Billgren eller någon annan stor förebild, fastnar jag till slut framför Axel Österholms korta animerade film Kommunen dödade min farmor. Svart. Jag måste älska driften med auktoriteter, älska den orädda tonen, den satiriska udden.

Så det är väl det den är, Vårsalongen. Det finns alltid något för någon. Om man bara öser på.

Publisert:

LÄS VIDARE

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.