Konst på gränsen

avFredrik Svensk

Publicerad:

Linjer ramar in sinnen och människor på Göteborgs konsthall

1 av 3
Janine Antoni, ”Touch” (2002), stillbild.

Om den avantgardistiska konsten handlade om att överskrida gränser så handlar den samtida konsten ofta om att undersöka gränsdragningen som sådan, både som ett estetiskt och politiskt problem. Det gör Göteborgs konsthalls nya utställning Märk linjen symtomatisk för vår tids konstideologi. Den curatoriska utgångspunkten är linjens funktion för att ”markera territorier och tydliggöra maktrelationer”.

Inleder gör Bruce Naumans tidiga videoinstallation Walk with contrapposto från 1968. Konstnären syns projicerad längst bort i en trång becksvart tunnel som leder från konsthallens farstu in i dess stora galleri. Nauman går långsamt, som på lina. Från kontrapost till kontrapost följer vi honom i mörkrets catwalk, rakt in i de mer samtida verken.

Förutom att utgöra utställningens tröskel och gränslinje uppmärksammar Naumans verk en aspekt av linjen som inte handlar om gränsdragningar och territorier, utan om linjen som rörelse längs en egen stig. Denna linjens dubbla roll är något som återkommer i flera av utställningens verk och omedelbart står det klart att detta är den mest sammanhållna och ambitiösa grupputställningen på Göteborgs konsthall på många år.

Francis Alÿs verk The Loop (1997) beskriver möjligheten att fly från Mexiko till USA utan att passera den ökända gränsen. Alÿs omväg runt Stilla havet visar samtidigt hur en flyktlinje faktiskt kan inverteras och göras till en imaginär gränslinje på en karta över ett nytt territorium.

Alÿs loop för tankarna till konstinstitutionen som en sådan inverterad linje. Är konstinstitutionen rent av ett resultat av att folk började gå runt konsten, titta på den, för att sedan bygga in den i ett hus, en konsthall? Om så är fallet ger det oss en nyckel till varför konstverkens placering i utställningen skapar en så märkligt prekär och utlämnande känsla. Verken tycks liksom varken ockupera rummet, eller bebo det. Snarare förefaller de förpassade dit, med ett outtalat hot om att utan denna inramning i konstens namn så kommer de aldrig att överleva.

Kanske är det detta som får utställningen att framstå som en förseglad värld i samma stund som man förvandlas till konstbesökare. Men hur ska man egentligen navigera bland alla dessa ting, vilken linje ska man följa? Filosofen Michel de Certeau påpekade en gång att medeltidens kartor i dag framstår som illustrerade reseberättelser.

Jag påminns om detta när jag i ett pedagogiskt sidorum till utställningen ser en video där curatorerna berättar om vägen fram till utställningen och om sina möten med konstverken. Den kritiske må avfärda detta som ett nervöst behov av att styra betraktarens blick. Men om vägen till dagens samtidskonst innehåller många vägspärrar, så framstår dessa berättare snarare som modernitetens ambivalenta soldater än hängivna delar av en frälsningsarmé.

”Märk linjen” erbjuder åtskilliga möjligheter att jämföra territoriers gränslinjer med konstens. Men hur kan vi förstå gränslinjer i konsten när Reva-projekt och annat i dag upprättar nationella identitetskontroller inom nationen, snarare än vid dess territoriella gräns? Några svar på frågor som dessa ges inte på Göteborgs konsthall. Men ett verk som bokstavligen tar sig an den svenska situationen är Runo Lagomarsinos Every step there is a movement (2013), en inramad hopskrynklad svensk flagga som konstnärens bror sägs ha haft i skon under en gångmanifestation för en humanare asylpolitik.

Förutom Trinidad Carrillos magiska porträtt av hungerstrejkande palestinier på Järntorget lämnas det lokala perspektivet därhän. Varken Göteborg, som en av Europas mest segregerade städer, eller den så kallade Göteborgsandandans gränser sätts på spel.

Först saknar jag mer av det platsspecifika, sedan inser jag att det är just verkens avstånd till det lokala som gör dem meningsfulla att spegla både Göteborg och världen i.

Publicerad: