Konsten att klä av nätet

Fredrik Svensk ser en sociala medier-utställning utan like-funktion

Iris Smeds, ”The actress; The oracle; The tragedy”, stillbild från verket.
KONST

Hur skulle en konstutställning i dag bäst kunna illustrera de totalitära dragen hos dagens sociala mediefirmor?

För att få den rätta postinternetkänslan i gallerirummet betalar man först bra för att få två svenska designkillar att bygga utställningsarkitektur av gamla byggställningar. Syfte? Att ironiskt spegla exempelvis Mark Zuckerbergs totalitära Facebookformat. Sedan delar man upp utställningsperioden i tre delar för att simulera en beroendeframkallande ”feed”. Därefter bjuder man billigt in en grupp feministiska internetkonstnärer, för att fylla bygget med memes, onlinespel, giffar etc. Men man berättar varken för designkillarna eller konstnärerna att de bara är brickor i ett spel uppgjort på förhand.


Låt er inte luras, även om det först kan verka så, är detta sannolikt inte projektbeskrivningen till grupputställningen Mozart’s ghost – Internetkonst, feminism och motstånd, på Göteborgs konsthall. Här finns inte bara tappra försök att utvinna något visuellt intressant inom mediefirmornas extremt mallade format. Hos grupper som 0s+1s görs bruk av den feministiska posthumanism som varit så inflytelserik med Donna Haraway och Rosi Braidotti i spetsen.

”Iris Smeds förvandlar den kvinnliga skådespelerskan till den moderna demokratins antika ursprung”

Det är också begripligt att 0s+1s försök att konstnärligt historisera feministiska aspekter och möjligheter i vår teknologiska samtid är det enda projektet som inte byts ut under utställningens tre sekvenser. Dessutom det enda som inte bejakar den individuella konstnärens hittepåighet, utan jobbar med kollektiva processer.

Även om det finns en viss kraft, i en utställningsform utan like-funktion, att se Amalia Ulmans famösa instagramfeed matta ut gränsen mellan meme-typsnitt och företagslogotyper som CUCCI blandat med Iris Smeds ironiska reflektioner över hur vem som helst kan bli en livsstilsguru på nätet. Men i stort hade ett Mozart’s ghost utan 0s+1s närvaro reducerat frågan om feministisk konst på nätet till en extrem-individualism som jobbar gratis för Silicon Valley.


Utställningsdesignen, och den lägereldsestetik som 0s+1s projekt använder sig av, framstår som ett slags lågprisalternativ till en Facebookgrupp som i bästa fall skapar en cyberfeministisk horisont till de övriga mer visuellt koncentrerade video-verken. Som Angela Washkos We actually met in the world of warcraft (2015) – ett försök att snacka feminism i ett datorspel och Silvia Bianchis studie av midjemåttets metamorfoser i Culo (2017). Eller The actress, The oracle and the tragedy (2014) där Iris Smeds förvandlar den kvinnliga skådespelerskan till den moderna demokratins antika ursprung.

Verk av Vida Lavén på internetutställningen ”Mozart’s ghost” på Göteborgs konsthall.

Det är över femtio år sedan konstpubliken upplystes om att det inte är konstverkets innehåll utan mediet som är budskapet. Mozart’s ghost bekräftar att denna hållning är förlegad och att budskapet i dag handlar om vem som äger och kontrollerar distributionen.


Om termen post-internetkonst för ett tio-tal år sedan markerade hur mediekonsten blev en del av samtidskonstens main-stream, så är det ändå slående hur få utställningsprojekt som kritiskt tagit sig an vad internet har och kan betyda för makt- och begärsrelationer i dag.

Detta är något som Mozart’s ghost som helhet faktiskt försöker göra. Och även om resultatet är märkligt svagt så är det viktigt. Inte minst med på att subkulturella, till synes visuellt överskridande motståndsrörelser på internetplattformar som 4chan kunde lyfta fram något så, i feministisk mening, reaktionärt, som Trumps valseger i USA.

Utställningens viktigaste bidrag kanske därför inte handlar om verken. Snarare består dess styrka i att den tvingar varje konstutställning hädanefter att fråga sig huruvida den förhåller sig bejakande, kritiskt eller både och till internets mest framgångsrika affärsmodeller. Vad detta betyder för feminismen återstår att se. Men att den kritiska vägen inte är nödvändigt för feministiskt bruk av nätfirmornas totalitära krafter visar om inte annat #metoo.

ARTIKELN HANDLAR OM

Konst

Internet

Onlinespel

Antropocen