Kreativa lögner

Camilla Hammarström om konst som sätter sanningen på spel

1 av 3 | Foto: Auguste Orts
Dora Garcia, ”Segunda Vez”, stillbild från filmen, 2018.

avCamilla Hammarström

KONST

På Bonniers konsthalls glasfasader har Dora García låtit skriva ett citat av den franske psykoanalytikern Jacques Lacan: ”I always tell the truth, but not all the truth.” Den gäckande inramningen skapar förväntningar på en utställning som laborerar med sanningsbegreppet. Ett aktuellt tema i tider av fake news och alternativa fakta.

Verket Profeterna utgår från filmen Alla presidentens män där Robert Redford och Dustin Hoffman spelar de journalister som avslöjade Watergateskandalen. Profeterna i denna performance är två personer som delar ut papper med profetior om morgondagen och diskuterar filmen med konsthallens besökare. Tanken är att det ska generera samtal kring sanning och avslöjanden och dras paralleller till samtiden. Och det är lätt att göra, kanske alltför lätt. Det är inte direkt någon utmaning för publiken.

I en annan performance samverkar två personer utifrån en cirkelform som är tecknad på golvet. Med blicken oavbrutet på varandra och i rörelse är de som två planeter som är bundna i ett kretslopp. Verket står i relation till väggteckningar av ansikten och månformer. Här leds tankarna till de förälskades positioner, men också till det lilla barnets behov av att speglas av moderns blick.

Hur det hela står i relation till sanningsbegreppet är svårare att få syn på. Dora García tycks arbeta associativt, där den ena tanken och bilden leder till den andra. Det gör att helheten saknar stabilitet, det är som att försöka greppa något som flyter.

1 av 2 | Foto: Jean-Baptiste Beranger
Dora García, ”Jag talar alltid sanning”, installationsvy och förberedande teckning, Bonniers konsthall.

Den 90 minuter långa filmen Segunda Vez (Andra gången) är ett forskningsprojekt kring den argentinske psykoanalytikern och författaren Oscar Masotta, som var den som introducerade Lacan till den spanskspråkiga världen. Under 1960-talet utförde han även en antal happenings. I filmen har Dora García återuppfört två av dem som hon anser var likt profetior över den argentinska diktaturens kommande massavrättningar av mer än 30 000 personer. I den ena har en grupp äldre fått betalt för att utsätta sig för starkt ljus och ljud på ett podium under en timme. I den andra kretsar en helikopter över en grupp människor som slussats till en sluttning vid havet.

Filmen avslutas med en iscensättning av en novell av Julio Cortázar som skildrar människor som kallats till förhör av maktfullkomliga byråkrater som ställer absurda och till synes ovidkommande frågor. Besökarna fruktar att bli kallade en andra gång, vilket under den argentinska militärdiktaturen ledde till att man försvann för gott. Vad som tycks intressera García är hur sanningen i en totalitär stat förvrids och förvanskas och vänds mot den enskilde. Men också hur konstnären kan agera profet och varna när sanningsvärdet är på väg att devalveras. Hon agerar själv profet genom att vilja få oss att dra paralleller till vår samtid.

Frågan om sanningen är hotad i vår tid återkommer i texterna i Glänta nummer 2/2018. Anna-Karin Selberg frågar sig hur politiker i dag kan ljuga hur mycket som helst och ändå uppfattas som sanningssägare av sina väljare. Med hjälp av Hannah Arendts analys i Totalitarismens ursprung där hon myntar begreppet den moderna, politiska lögnen, visar Selberg hur sanningen sätts ur spel på ett alldeles särskilt vis genom att den ersätts av en organiserad, fiktiv verklighet. Den moderna lögnarens konst är att göra politiken sann, genom att omvandla lögn till verklighet. Det är därför det enligt Arendt är meningslöst att bemöta fascismen genom att beslå den med lögn. Det rinner av som vatten på en gås.

Anders E Johansson skriver sig i sin essä bortom faktatro och relativism i sökandet efter ett möjligt sanningsbegrepp. Han finner stöd hos Bruno Latour för ett sanningssökande som inte låser sig i dikotomisering mellan ett vetenskapligt tänkande och personligt upplevd sanning. Han påminner om Theodor Adornos uttalande att poesi är mer objektiv är vetenskap, eftersom den genom att noggrant arbeta med språkets alla nyanser visar hur komplicerad sanningen är. 

I en gripande dikt med titeln Ibland glömmer jag att de är döda gestaltar Jenny Tunedal det tålamodsprövande sanningssökande som sker i terapirummet. Ömsinta och desperata rader där det förflutnas skuggor gäckar. Sanningen som ska befria är verkligen inte lättfångad. Och frågan är om det går att nå någon absolut sanning. 

I de flesta av texterna i detta tidskriftsnummer konstateras att sanningsbegreppet inte är helt enkelt att fastslå. Lite underlig i sammanhanget är Bertolt Brechts tvärsäkra pamflett om hur författaren i sitt sanningssökande måste förlita sig på den historiska materialismen. För Brecht kan orsaken till fascismen och dess lögnapparat enbart förklaras av det privata ägandet av produktionsmedlen. Texten är mer ett historiskt exempel på en låst position än en vägvisare framåt. Och är det något som Glänta visar så är det hur svårt det är att peka ut säkra strategier för att möta totalitära strömningar i vår samtid.

ARTIKELN HANDLAR OM