Klädsamt om konst och mode

Publicerad:
Uppdaterad:

ANDERS PAULRUD tar en promenad på Modernas catwalk

1 av 3
Philip-Lorca diCorcia: Modefotografi för Vogue 1997

Är du intresserad av kläder, jag menar av mode å sånt.

Den unge expediten inne på J Lindebergs nyöppnade butik på NK ser ut som en slyngel i klädbranschen ska se ut nuförtiden: lång, smal åt det undernärda till, figursydd skjorta, byxor med extremt låg midja, brett bälte, spetsiga pjuck.

Som vanligt, kunde man tänka. Men något nytt har tillkommit. Den unge mannen vill inte bara fråga för artighets skull, han är angelägen att diskutera kläderna och modet i en vidare kontext som berör frågor om konst, individuell frihet, samhälleliga koder, identitetsförskjutningar"

Ja, svarar jag, jag är intresserad av mode å sånt.

Då händer något intressant.

Vänta, säger den unge mannen, så ska jag visa dig något" det är som konst.

Han kommer tillbaka med en svart kavaj.

Visst är det ett konstverk, säger han viskande. Du vet, den finns bara i en begränsad upplaga.

Anekdoten säger något om modevärldens ständiga längtan efter konstnärlig legitimitet. Lindeberg som fått lysande recensioner vid de senaste visningarna i Milano vet vad det handlar om: dels växer hans imperium av konfektionskläder lavinartat, dels ser han till att upprätthålla sin konstnärliga aura med numrerade kavajer i samma prisläge som en färglitografi av Peter Dahl.

Det är inget nytt, detta att kläddesigners delvis vill positionera sig som konstnärer är lika vanligt som att konstvärlden med sitt följe av gallerister, kritiker och allsköns groupier åtrår modecirkusens glamour och cocktailpartyn.

Vill man fördjupa sig i frågorna kring konst och mode bör man bege sig till Moderna museet och se utställningen Fashination. De fyra utställningskommissariernas ( Lars Nittve och Magnus af Peterséns från Moderna, moderedaktören Salka Hallström Bornold och konstnären Lars Nilsson) utgångspunkter verkar sammanfalla: i det gränsland som gäller sedan ett tiotal år verkar en del modedesigners i framkant ha accentuerat det konceptuella medan ett flertal mångsidigt begåvade konstnärer bejakar ekonomiska och sociala krafter.

Men personerna bakom utställningen är också noga med att slå fast att konst inte är mode, och att mode är inte konst. Det är den enda programmatiska formuleringen åskådaren kan finna. Resultatet vad själva utställningen anbelangar blir lite osäkert, lite vagt och sökande. Det är bra att det är så.

Kvar har man då att ensam ta ställning till en begreppsvärld som ständigt utvidgas och kompliceras. De givna positionerna som förut kunde låsas fast genom olika genrebegrepp är hopplöst förlegade, och ersatta av ett slags ömsesidig inspiration som medför en, ibland förvirrad, men oftast uppfriskande växling av synvinklar.

Tydligast ser man det i fotografiet, som till exempel hos Philip-Lorca diCorcia som i Stockholm samtidigt ställer ut sina noga koreograferade "snapshots" av amerikanskt vardagsliv på Magasin 3 (se Ulrika Stahres recension, Aftonbladet, 2 okt) samtidigt som han på Moderna visar sina narrativa modebilder för Jourdan, klart inspirerade av Edward Hoppers målningar och den framlidne Guy Bourdins fotografier.

En annan dubbeltydighet finns att se i Steven Meisels bilder för Versace som bär tydliga referenser till klassisk konst. De kan inte bara avläsas som utomordentligt tekniskt skickliga reklambilder, de innehåller också, i sin "undertext" en kritik mot det rika, identitetslösa vakuum som uppstått på sina håll i det postindustriella samhället. Samtidigt som Meisel tar modebilderna åt Vogue arbetar han på en politiskt provokativ fotoessä med den ironiska titeln The Good Life.

En annan gräns som flyttats rör pornografin. När jag var liten fanns det porrtidningar med upphetsande namn som Piff och Riff och Paris-Hollywood, och så fanns det tidningar med damer i fina klänningar och pälsar, och såg man något som gränsade till naket i de publikationerna var det mannekänger iförda glasögon som visade behåar.

Det nakna, pornografiska är numera, och det sedan rätt länge, legio i alla modemagasin. För den som har tröttnat på Playboy men fortfarande är hågad för ryggmärgsförskjutning finner full stimulans i modetidningarnas ohämmade exploatering av kvinnokroppen där den exklusiva ljussättningen och all "lämplig" rekvisita bara gör det nakna och halvnakna mer unket.

Det finns också en del roligt att se på Modernas utställning. Allvar men inte pretentiöst gravallvar finner man i Alicia Framis kläder sydda i twaron, ett material som står emot hundbett, eld och kulor. Tillkomsten av dessa kläder har en självbiografisk förklaring; när hon flyttade till Berlin blev hon varnad för högerextremister och för farliga områden. Hon sydde då dessa "skottsäkra" parafraser på kreationer av Dior och Chanel men också en arabisk burka.

Hennes kollektion har rönt framgång på de stora modevisningarna, de är spännande och exklusiva precis på samma sätt som Jun Takahashis och Martin Margielas kläder är exklusiva i sin dubbeltydighet att både tillfredsställa modevärldens rådande smak och samtidigt, i dekonstruktionen av kläderna, ifrågasätta hela modeindustrins fundament.

Utställningen på Moderna museet gör inga entydiga påståenden. På frågan om konst och mode svarar kanske just Jun Takahashi bäst: "Den viktigaste skillnaden mellan mode och andra konstformer är att människor kan ha kläder på sig som egna uttryck för modet. Det leder till ett resultat som inga andra konstformer har."

Men lik förbannat kvarstår den ständiga frågan varje morgon: "Vad ska jag ha på mig i dag?"

Konst/Mode

Anders Paulrud

Publicerad:

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.