Konstnärsmyten ekar inuti van Goghs måleri

Ulrika Stahre besöker det digitala museet i Paris

avUlrika Stahre

KONST

Foto: E. spiller
Från utställningen på Atelier des Lumières.

I ett gammalt gjuteri i Paris 11:e distrikt huserar sedan förra våren ett digitalt museum. Namnet, Atelier des Lumières, anknyter vagt till filmpionjärerna bröderna Lumière. De skapade den första filmapparaten som höll för stabil visning av rörlig bild projicerad på vit yta, men var egentligen mest intresserade av stillbildsfotografi, i färg.

Ändå är namnet mer än en kuriositet: det signalerar både tradition och innovation. Och innovativt är det förvisso, spektaklet på Atelier des Lumières: en enorm hall vars 140 projektorer och avancerade ljudsystem skapar en ny upplevelse av konst. Bröderna Lumière visade 1895 filmen L’Arrivée d’un train en gare de la Ciotat, vilken enligt myten fick människor att lämna lokalen då de verkligen kände sig bli överkörda av ett tåg. 2019 projiceras inte ett ankommande tåg på väggar och golv, utan ett urval av van Goghs målningar.


Den ungefär halvtimmeslånga visningen, skapad av Gianfranco Iannuzzi, Renato Gatto och Massimiliano Siccardi är som en gigantisk skärmsläckare, men med musik (i samarbete med Luca Longobardi). Bilder flyter in i varandra, tonar ut, kommer tillbaka. Ibland har förgrunden klippts ut och blivit rörlig, någon enstaka gång flyger fåglar, blommor droppar sakta ned, regnet strilar och vattenytan lever. Det är den stora skalan som är imponerande. Det är säkert upp emot 15 meter till taket, hallen är full av pelare och andra djupskapande arkitektoniska detaljer.

Musiken ofta lätt sentimental, det är många klassiska stycken, smäktande stråkar, tung blues med Janis Joplin. Jag rodnar i mörkret av sekundärskam när Don’t let me be misunderstood dundrar in när vi ser målningarna från sjukhusvistelsen i slutet av konstnärens liv.


Visst är det konstnärsmyten som ekar här, aldrig så fulländad som i fallet van Gogh. Hela visningen inleds med en palett, som sakta tar form till en målning, penseldragen är sedan återkommande animerade så att vi kan se ett verk växa fram. Jag antecknar: om van Gogh har blivit Jesus, vem är Jesus i dag?

Vi åskådare är omgivna av måleri, ja mer än omgivna. Vi är inuti målningarna. Och det finns uppenbart ett behov av det här sättet att uppleva konst – Atelier des Lumières är ofta slutsålt, biljetterna är med sina 13 euro rätt dyra men det hindrar inte stället från att vara en succé. Att vara stilla och omslutas i stället för att röra sig från verk till verk, eller se bilder på en skärm eller i en bok, speglar kanske både en närhetslängtan och en längtan att få sin fantasi stimulerad.


Men omslutenheten är inte riktigt synkroniserad med hur våra ögon fungerar. Vi måste ändå röra oss, se åt olika håll. Som de rovdjur vi är har vi framåtriktad blick. Hela showen på Atelier des Lumières föder med andra ord nästan mer frustration än den tillfredsställer en längtan. Det är som om vi återigen blir överkörda av det där tåget.

ARTIKELN HANDLAR OM