Flödande angrepp på kapitalismen

avAftonbladet

Publicerad:
Uppdaterad:

Camilla Hammarström om Hito Steyrl på Tensta konsthall

Foto: H STEYRL och TENSTA KONSTHALL
En anarkistisk väderpresentatör i rånarluva i ”Liquidity Inc.” av tyska konstnären Hito Steyrl.

Hito Steyerl gör en form av essä­istiska dokumentärer som förhåller sig till världens överflöd på bilder och hur dessa bidrar till att forma vår verklighetsuppfattning. På Tensta konsthall har hon klätt golv och väggar i kampsportsmattor och besökarna får slå sig ner i sköna saccosäckar för att se på hennes film. Den handlar om Jacob Wood, en kampsports­entusiast som förlorade jobbet när Lehman Brothers gick i konkurs under finanskrisen 2008.

I en värld där de finansiella flödena är lynniga gäller det att själv vara anpassningsbar och rörlig. Wood försöker leva enligt kampsportmästaren och skådespelaren Bruce Lees devis: ”Be water my friend”. Filmen berättar inte om hur han klarar sig, men man får se honom utöva sin sport och vara med och kommentera matcher.

Men det egentliga temat är vatten, vatten som flödar i alla riktningar och som är en metafor för kapitalets rörelser över världen. Olika väderkatastrofer får illustrera dess verkningar. Likt tsunamivågor slår kapitalismen sönder hela samhällen utan hänsyn till enskilda liv.

En anarkistisk väderpresentatör i rånarluva visar olika finansiella rörelser på världsmarknaden i stället för en väderprognos. Men även manipulerade versioner av Hokusais berömda träsnitt av en jättevåg flimrar förbi i bakgrunden. Logotypen för det fiktiva företaget Liquidity Inc. återkommer som en multinationell närvaro av vatten överallt och i alla vrår, till och med i människors kroppar. Obevekligt och allomfattande.

Det är lätt att förstå verket som ett uttryck för fatalism, att det handlar om ett tillstånd som inte kan förändras.

Mer meningsfullt blir det om man ser filmen som en skildring av mytologin om kapitalismen som en obönhörlig naturkraft som inte kan regleras, att det är myterna Hito Steyerl leker med, vrider på och kanske dekonstruerar.

Denna kakafoni av röster och olika bildkonventioner som krockar med och överlappar varandra är egentligen inte i sig uppfordrande. Bollen ligger hos betraktaren.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM