Skilda världar i Venedig

Publicerad:
Uppdaterad:

Ulrika Stahre rapporterar från en sval biennal – med kluvet koncept

1 av 6 | Foto: Foto: Paula Pape
Lygia Pape: ”TTÉIA 1”, C (2002) 2005.

Det ringer in. En skrällig, uppfordande och alltför bekant ton ljuder i entrén till den nya Palazzo delle Esposizioni i Giardini (som äntligen bytt namn och slutat vara italiensk paviljong på riktigt). Vi trycker själva på knappen, det ringer och ringer. I rummet intill hänger texter av Yoko Ono och jag frestas tro att också klockan är hennes verk. Men det är Gutai-medlemmen Atsuko Tanakas Bells, ursprungligen från 1955.

Den japanska konstnärsgruppen Gutai, bildad 1955, är åtminstone i backspegeln Fluxuslik och bekantskapen med den tillhör en av flera höjdpunkter på denna 53:e Venedigbiennal där konsthistorien närvarar i all sin konceptuella och konkretistiska glans. Något mindre eurocentriskt än tidigare. Det inte bara ringer in, vi bjuds in:

”Buy many dream boxes.

Ask your wife to select one.

Dream together.”

(Yoko Ono: Box piece)

Årets tema är Fare Mondi – Making Worlds och som vanligt när det gäller biennalteman går det att locka fram ett flertal betydelser. Konsten skapar sina egna världar förstås, och får betraktaren att klarare upptäcka dem som finns. Men titeln kan också syfta på själva skapandet – hur hantverksmässigt är det, hur idébaserat? – och på Världarna. Individen, fantasierna, upplevelserna, politiken, globaliseringens nivellering och allas rätt att vara subjekt. Skapa världar är också att vara i process.

Vad som kännetecknar både biennalernas titlar och utställningar är en sällsam mix av lärt och populärt. Det går att hitta sin egen nivå, och så är mycket tydligt fallet i år. Två entréer, två koncept: i Giardini först John Baldessaris strandmotiv på fasaden, sedan ett kaos av ringsignal och till synes ouppackat material (av duon Guyton/Walker). I Arsenale det vackraste verket av alla: Lygia Papes Ttéia, tunna guldtrådar spända som solstrålar i en barockmålning, tätt följda av en sal med krossade speglar, Michelangelo Pistolettos Twenty-two Less Two. En anarkistisk konceptuell konst å ena sidan och en mer formberoende å den andra. Dessa två kvaliteter möter oavbrutet varandra i Making Worlds.

Görandet blir delvis publikens sak. Vi kan skicka iväg Alexandra Mirs vykort, eller gå i Xu Tans Keywords School. Men mindre tydligt än så blir publiken teater när den trängs i Ulla von Brandenburgs tältlika minibiograf. Vi rör oss nästan koreograferat för att finna en bra plats. Tältduken ger efter för rörelser, följsamt böljande. Den filmduk vi alla sökte oss mot från början blir ovidkommande, nästan som om den följde oss i stället för tvärtom.

Men trots många bra – mycket bra – verk finns det en vaghet, en bristande energi, i utställningen. Som om den inte förmår gripa tag. Kanske för att det är omöjligt att inte jämföra med tidigare år – flöden av filmvisningar, kaotiska rum som man aldrig kom igenom. Eller av det som föraktfullt kallats ”USA-bashing”, med andra ord konst som uttryckt tydlig politisk ilska. Vag är kanske fel ord, tillbakahållet och nedtonat stämmer bättre. Politiken har inte flytt, bara bytt skepnad. Ingen slår mot Obamas USA.

Den värld som blir mindre på ett sätt blir större på ett annat, nämligen när den vita västvärlden får vänja sig vid att dela på den bästa utsiktsplatsen och problemformuleringsprivilegiet. Making Worlds har ett uttalat internationalistiskt drag, inte minst i betoningen av den språkliga mångfald som blir tydlig i översättningsarbetet. Innebörderna av begreppen Making och Worlds är töjbara. I sin kanske rakaste form är det just ett handgripligt skapande av världar som är målet, med eller utan publik, med eller utan ett globalt perspektiv. Nathalie Djurberg fyller ett källarrum med installationen Experimentet – ett förvridet Eden med brösthöga vackra blommor och onda filmer, väldigt välförtjänt belönat med Silverlejonet. Paul Chans de Sade-inspirerade skuggfigurer, våldsamma, kopulerande och konstruerande balanserar lika mycket på gränsen mellan helvete och paradis. Det som skapar är också det som förstör. Destruktivitet en annan sida av det konstruktiva.

Runt huvudutställningen växer sidoevenemangen vilt. De har länge varit oöverskådliga men är det nu ännu mer. Venedig är en fälla, ett intensivt möte mellan natur och kultur. Vattnet är i vägen, kort sagt. Samma vatten som lade grunden till Venedigs storhet. I Arsenale slutar utställningen utomhus, i en liten park. Vi irrar omkring med våra kartor, berövade en värdig final, ett crescendo där alla linjer strålar samman.

I stället för centralperspektivets tydliga hierarki fick vi något som kanske kan kallas en demokratisk upplösning. Till lika delar samtidskonstens svar på friluftsmåleriet och något processuellt som delvis klarar sig utan publiken – men Lara Favarettos gropiga lervälling Momentary Monument (Swamp) behöver ändå våra ögon och blöta fötter.

För utan betraktare som kan ha något att minnas finns ingen mening med ett monument.

Ulrika Stahre

Publicerad:

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.