Porträtt av en vit värld

Fredrik Svensk ser två utställningar med årets vinnare av Hasselbladpriset

1 av 3 | Foto: © Rineke Dijkstra och Marian Goodman Gallery, New York, Paris och London, Galerie Max Hetzler, Berlin och Paris och Jan Mot, Bryssel
”Jalta, Ukraina, 30 July, 1993.” Rineke Dijkstras bilder väcker munterhet. Men vad är det för mänsklighet hon skapar i dessa fotografier? undrar Fredrik Svensk.
KONST

Att Rineke Dijkstra slår igenom som konstnär i början av 1990-talet är ingen slump. Hennes vackra, avskalade serier porträtt av unga människor vid stranden, i militärtjänsten, hemmet, parken etc svarade mot behovet av att upprätta en universell mänsklighet efter kalla krigets slut. Såtillvida upprepar hennes bildvärld det som den stora fotoutställningen Family of Man (1955) gjorde efter andra världskrigets fasor.

Skillnaden är att Dijkstra förvaltar denna impuls i den enskilda konstnärens namn, utan anspråk på att skildra hela världens folk. Den massiva antikoloniala kritik som drabbade Family of Man, har därför inte drabbat Dijkstras antropologiska blick i samma utsträckning.

Detta trots att hon, baserad i en av Europas mest multikulturella städer, Amsterdam, låter sina bilder överbefolkas av företrädelsevis vita unga kroppar. Hennes konst delar alltså intresse med en attraktiv ålder för allsköns marknadsföring.


Att hon nu fått Hasselbladpriset är en händelse som ser ut som en tanke. Få andra konstnärer svarar mot den mittenpolitikens lov som styrde Europas begär fram till att finanskris, migration och generell ekonomisk stagnation knackade på dörren. Om denna tid nu är över, är frågan om inte Dijkstras universalism också är det? Eller kanske inte riktigt.

För när jag på Louisiana ser hennes stora retrospektiva utställning, som visas samtidigt som Hasselbladprisets mindre separatutställning slås jag av publikens hänförelse. Det skrattas och förundras på ett sätt som får kulturindustrins alla selfies, kändisporträtt och modefoton att kännas märkligt avlägsna. Porträtten fixerar en viss relation mellan det vi inte vet om dessa människor och dess miljö med det som vi faktiskt får se, och kan läsa av.

Ibland bär karaktärerna namn, ibland inte. Bilderna spelar på begäret att lösa konflikten mellan den enskilda människan och det gemensamma på ett till synes otragiskt sätt: de enskilda individerna tycks leva i mänsklig harmoni fångad av Dijkstras stil.

Hennes konstnärskap gör rent av anspråk på att låta den enskilda människans särart försonas med något universellt mänskligt, sammanfattat i titeln på utställningen på Louisiana: The one and the many.


Vad är det egentligen för mänsklighet som Dijkstra lyckas skapa i dessa fotografier? Bortom det faktum att urvalet modeller inte gör anspråk på att representera mänskligheten, vilket betonas särskilt på Hasselblad, där uteslutande bilder på flickor och kvinnor visas.

Handlar det bara om hennes förmåga att i serie efter serie analoga storformats-studier framkalla förföriska autenticitetseffekter bortom världens konflikter, så som de exempelvis gestaltas hos August Sander eller Diane Arbus? Eller handlar det helt enkelt om något sådant som en stil, så nära något det konventionella att det blir unikt? En normcore radicalism?

Men hur skulle detta kunna vara möjligt? Sedan Louis Daguerre i slutet av 1830-talet började fotografera människor har fotografin varit en integrerad del av moderniteten.

Olika typer av patent styrde länge marknaden av porträtt lika mycket som sociala medier i dag styr genom att kontrollera distributionen.

Om fotografins kritiska potential kom in i konsten tack vare montagets avantgardistiska möjligheter att både granska maktens myter, och själv bygga upp egna världar – och i förlängningen också en ny människa – gör Dijkstra i stället det motsatta i internets tidevarv.

På så vis skulle den kritiska kvaliteten i hennes porträtt kunna reduceras till att de till sin form, teknik och produktionsvillkor bryter mot dagens digitalt distribuerade fotografi, samtidigt som de återknyter till en otidsenligt universell idé om konst bortom kulturindustrins intressen.

Genom att porträttera ”vanliga människor” för konstgallerirummet, tvingar hon ju faktiskt betraktaren att inte läsa dessa bilder uteslutande från ett historiskt, kommersiellt och socialt perspektiv, vilket ofta är fallet med det privata porträttfotografiet. Men kan detta kallas kritiskt i dag?


Helt klart är i alla fall att Dijkstras universaliserande stil ställer oss inför en märklig utmaning. Bör vi avvisa den som i grunden hopplöst daterad förförelsekonst? Bör vi kanske förkasta den som konventionellt reaktionär, rent av som farlig i ljuset av vår tids fascistiska strömningar?

Eller, bör vi insistera på att stilen faktiskt betecknar något viktigt, något nytt, något obegripligt hoppfullt, bortom den krisande mittenpolitiken, som varken dagens digitala övervakningskonst eller marknadsförda verklighet kan förklara? Jag vet inte, men jag vet att denna fråga berör oss alla.

FAKTA

KONST

»  Rineke Dijkstra

Hasselblad center, Göteborg

Till och med 4 februari

»  The one and the many

Louisiana 

Till och med 30 december